Jag har bett....

högre krafter om att få denna relationen att funka.

Jag har bett dig om att tillsammans gå i familje rådgivning.
Jag har bett dig gå i enskild terapi.
jag har bett dig om att ha pardelning.
jag har bett om närhet och jag har bett om kärlek.
Jag har bett dig om  att bo isär.

Jag har i mitt eget medberoende varit på anhörig intensiv.
Startat ett sannon möte och går regelbundet dit.
Läst ALLA medberoende böcker som finns att tillgå.
Fått kontakt med 4 kvinnor på sannons forum som jag träffar 1gr/mån
Pratat regelbundet med erfaren coach i medberoende frågor.
Gått ett år i en processutbildning till addiktolog.

När jag skriver och sen läser detta, så inser jag  att jag gjort precis allt
jag kunnat, vänt varenda möjlighet.
Jag kan med gott samvete i all framtid tänka och känna att jag gjorde allt för att rädda min familj.

Men nu är jag klar, inget mer finns att vända.
och under dessa två åren så har jag fått mer  kännedom om mig själv
än sammanlagd tid tidigare i livet.

Jag är idag glad för att jag inte gick första dagen detta uppdagades,
då hade jag aldrig tittat på mina egna mönster och med all säkerhet hittat en ny
destruktiv relation att grotta in mig i.

Men sorg och smärta finns ju där och kommer att göra ett bra tag,
men det är samtidigt ett bevis på att jag funkar känslomässigt.
Jag är bara en liten människa, som försöker få ordning på livet.

I dag

har inte varit någon bra dag.
Mitt mål är att sätta den ena foten framför den andra
så att jag rör mig framåt. Bara det har varit en bedrift.
Jag har aldrig någonsin haft så ont i själen.
Jag känner mig stundtals krossad.
Mitt hjärta blöder och jag mår konstant illa av ångest.

hade en man här hemma idag som skulle värdera huset
och han pratade försäljning, om att lägga ut huset snabbt.
Jag ville sparka honom och skrika att här är ingen annan som ska
bo i detta huset mer än jag och min familj.


Här har vi skrattat, gråtit, älskat, kramats, sovit,
bråkat och hela tiden har jag haft känslan av att det är här jag hör hemma.
Här kan vi lösa dom problem som uppstår, stora som små,
bara kärleken finns.

Så var det inte, vi blev överlistade av sjukdommen
som ingen kärlek rår på.

Så här tänker jag

Man väljer inte att bli missbrukare, och man kan i många år bete
sig oerhört illa mot människor i sin närhet, och jag tror inte man fattar riktigt vilken skada man gör.
Jag tror inte man vill skada sina närmaste, trots att det är det som händer.

När omgivningen har fått nog, eller man själv, och man söker hjälp och får till sig
alla verktyg och ett bekräftande på att man faktiskt har en sjukdom så kommer man till
ett läge när ansvaret hamnar på missbrukaren själv.
Fram tills dess är det mycket som kan läggas på sjukdomskontot, (men man har naturligtvis mycket att gottgöra)

Många tycker att sjukdomsbegreppet är något man kan gömma sig bakom,
jag tycker tvärtom, för när man väl fått till sig att det är en sjukdom så landar också ansvaret att "medicinera"
sig så som man fått till sig.

Och här kan inget krut sparas, det är bara att böja på nacken och göra exakt som dom som gått före och hittat
en STABIL nykterhet.
Söka den hjälp man anser att man behöver om man kör fast, be om hjälp, full fokus på tillfrisknandet
24 timmar om dygnet.

Att tillfriskna gör ont, är jävligt jobbigt, kräver extremt mycket av en, är en stor sorg och mycket rädsla.
Och den sörjan kan man bara ta sig igenom om man har full villighet.
Men för dom som gör det finns det en underbar insikt och den önskar jag att alla fick lukta lite på,
för då tror jag att många fler skulle våga kasta sig in i det jobbiga på ett annat sätt.

Jag hyser stor respekt för dom som vågar kasta sig ut i detta tillfrisknande, som vågar känna, som vågar ha ont
som vågar vara små och sårbara, och jag vet att det betalar sig i form av ett underbart, kärleksfullt och värdigt liv.

Min Mening

Funderar mycket på vad det viktigaste är för mig,
nu när jag inte  har så mycket att hålla mig i.

Jag letar trygghet, jag letar mening, jag letar efter värderingar.

En sak har jag kommit fram till, och det är den att i mitt liv
så betyder relationer väldigt mycket.
Att omge mig med människor jag älskar och som vill mig väl,
som ger energi och som bara förbehållslöst finns där  när jag håller på att ramla.
Människor jag kan lita på, som är lojala och som älskar mig för att jag är den jag är.

Detta värderar jag oerhört högt, det ger mig trygghet och mening.
Här tankar jag energi.
Här känner jag mig lyckligt lottad, för dessa människor finns i min närhet.

En klok man sa:
Har du tappat allt utom kärleken, har du inte förlorat ett dugg.

Det jag känner

kan bara beskrivas som den renaste djupaste sorg jag någonsin känt.

Jag har ingenstans att fly undan den, och det är bra.
Det har jag provat i hela mitt liv, och med facit i hand så gick det inget vidare.

Gråten bara övermannar mig, hemma, på jobb, i affären och jag låter den vara där.

Det är tårar över brustna drömmar,
Tårar som tar farväl av något jag levt i länge.
Tårar som sköljer ut ilska, bitterhet, och allt annat som jag inte längre har nytta utav.
Tårar över att inte få dela min sons uppväxt 100% av tiden.

Ångesten jag känner mellan varven gör ont rent fysiskt.
och hade jag kunnat hade jag spytt ut den.

Jag är inte ute efter att få medlidande över huvudtaget,
jag vill inte höra att det ordnar sig.

Jag vill bara vara ledsen tills tårarna är slut och jag kan andas igen.

En sak

vet jag med säkerhet i dag.
Man kan inte älska någon frisk i ett sexmissbruk.

Hade det fungerat så hade min man varit kärnfrisk idag.
Det tog mig drygt två år att på djupet förstå att det inte spelar
någon som helst roll vad jag gör, bekräftar, älskar, förstår......
 för har han inte hundra procent villighet så blir han inte frisk.

Länge hoppades jag att den hundra procentiga villigheten skulle
dyka upp, om inte av min kärlek så i alla fall utav en underbar åttaåring
som avgudar sin pappa.
Men inte ens det visade sig missbruket ha någon nytta utav.

Verkligen sorgligt!

Jag är en älskande människa

och det är jag gudomligt tacksam för.
Baksidan av det myntet är att smärtan är djup när kärleken går  vilse.

Jag älskar mina barn över allt annat.
jag älskar mina närmsta vänner
jag älskar mannen jag ska skiljas ifrån
jag älskar mina föräldrar.
Jag älskar nära och kära.
jag älskar mitt liv.
jag älskar hösten
jag älskar att spela sällskapsspel
Det finns så mycket jag verkligen älskar, och jag är väldigt tacksam att
jag faktiskt fått den gåvan att göra det, för det är inte självklart, alla kan inte älska.

Sömnen är

min flykt för tillfälligt.
Och jag låter det vara så.
Men dom trettio sekunderna det tar varje gång jag vaknar
och kommer ihåg vilken situation jag befinner mig i är verkligen vedervärdiga.

Jag vet att jag har en oerhört jobbig tid framför mig,
med att hitta boende båda två, få sålt huset.
Och inte minst, berätta och låta yngsta få komma till ro hos oss båda.

 Emellanåt känns det som om jag drömmer, aldrig någonsin trodde jag att det
skulle göra så in i helvetes ont att sära på den sjuka
 symbiosen mellan oss som jag faktiskt inser att det är.

Jag har tömt ut hela mitt register på idéer om hur vi skulle laga detta äktenskap,
lagt all min energi på att få det att funka.
tyvärr vann sjukdommen...

min sorg

fullständigt äter upp varenda cell i min kropp.
Jag ska skilja mig från mannen jag älskat vanvettigt i 12 år.
Han är en del av mig och det känns som om någon dött.
jag har så ont överallt så det känns som om jag håller på att gå fullständigt under.

Jag älskar fortfarande denna man men kan inte leva tillsammans med honom för att
hans sjukdom är för djup, jag går också under då.

Jag tillbringar idag min tid utanför min kropp känns det som,
jag får liksom inte slut på tårarna.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans, både tunga och lyckliga saker.

Jag hoppas av hela mitt hjärta ändå att han ska få hitta den underbara person som finns därunder
all självförakt och tillitsbrist.
Den ilska jag har haft känns borta, jag är enbart sorgsen över att vi inte kunde få göra denna resa ihop.
Jag har också en stor ångest klump över att se min 8-åring i ögonen och berätta att vi ska skiljas.

Jag är rädd för allt, hur ska det bli?
kommer jag att bli ensam?
Kommer jag att gå under av sorg?

Vill bara bort

små åtgärder

som gör stort.
så tycker jag många gånger det är när något måste förändras.

I vårt tillfrisknande så har vi ett mönster känns det som, som ser ut ungefär så här:
Något som har fått ligga och växa brakar samman, när någon av oss gissar vad som står på.
Det blir onödiga bråk som inte alltid är rumsrena, MEN sen fastnar ofta något bra och
vi tar oss ytterligare en liten bit fram.
Så lever vi ganska bra ett tag, för att sen låta ett nytt litet frö gro under tiden och köra det samma runda igen.

Jag  tycker att detta är ett ganska tröttsamt sätt att ha det, men inser samtidigt att
vi faktiskt tar oss framåt i mikrosteg varje gång.
Men det finns ju en del små saker som underlättar, tex
att blanda in en tredje part  i någon form av parterapi, inte för att dömma någon
och inte för att få medhåll utan för att styra oss in på hur man faktiskt gör i en sund relation.
Få oss att kommunicera sunt, för det kan vi inte, någon knäpper till den andra sen är vi fast.

En annan sak vi missbrukat här hemma är åsikter, i ilskan sägs ofta saker som tas tillbaka
för att vi inte menade dom, vilket gör det svårt att veta när det är allvar.
detta gör ju att vi får svårt att ta varandra på allvar.

oj!

Vad vi drar åt olika håll, känns det som.
Eller så är vi på helt olika ställen i tillfrisknandet.
Det sista är ju inte så konstigt, för jag har ju tillfrisknat aktivt i handling sen dag ett, inte fort och inte klart
men det har sakta men säkert gått framåt och i dag kan jag känna att jag är tacksam att jag lagt ner
den energin på det som jag faktiskt gjort.
Jag tycker att belöningarna börjar ramla in i form av glädje, lätt sinne och orosbefrielse.
Det har däremot inte X gjort, han tog bort dom fysiska utagerandena och satte resten på vänt.
Jag tror A och O för verkligt tillfrisknanade är att inse att detta är ett jobb för livet.
och att i början andas, drömma, handla i tillfrisknandet, missbruket tar över dig annars.

Jag avskärmar mig gärna från det sjuka i dag istället för att dyka in i det med hela huvudet, vilket har burit med sig att jag och X har kommit väldigt långt ifrån varandra.
Vi pratar ofta om ganska värdsliga saker, inget djup eftersom det fortfarande finns en spärr hos honom.
Det är lite sorgligt men inte mitt val.
Jag känner mig fri på det viset att jag verkligen gjort min del i denna sjukdom, resten är inte mitt.
Inget jag kan påverka.

Jag börjar bli ENORMT sugen på att leva ett friskt liv!!

Det finns

en helvetes massa ångest i att tillfriskna tillsammans.

Kommer det att hålla?
Kommer jag att orka?¨
Vill jag orka?
Går det att laga?

Varför är det så många som tycker att den sträckan är spikrak,
eller är det bara mitt trassliga huvud som ser det?

Är det bara i detta huset som vi fortfarande begår övertramp mot varandra?
Blir tokarga, ledsna, och emellanåt går tillbaka i gamla mönster?

Är det bara denna missbrukaren här hemma som bångstyrigt vägrar att släppa egenviljan?
Är det bara här vi har stora problem med att mötas i kommunikationen?
Är det bara här som resterna efter ett gigantiskt svek biter sig kvar?

Läser så ofta om tillfrisknande som innehåller så mycket friskt, och nytt meddetsamma
alla är nöjda och glada, spikrakt framåt.
Det gamla har passerat.

Så är det inte här.

vinsterna

Ibland önskar jag att detta medberoende jag äger hade
 visat sitt fula tryne innan jag fick barn.

Att jag fått lov att rätta till mina medhavda felbeteende
innan jag fortsatte att skicka det vidare ännu en generation.

Jag ser idag hur stor skillnad jag gjort, eftersom det är stor åldersskillnad
så fick äldsta ta del av en del felaktiga beteende, eftersom jag inte visste bättre då.
Det kan ibland göra lite ont, samtidigt som jag måste se att jag verkligen
 gjorde det jag trodde var rätt då, och gjorde så gott jag kunde.

Samtidigt så är ju vinsterna med detta att jag idag har chansen att visa annat
och att jag med yngsta har ett helt annat sätt att se mitt barn på hans vis.
Vi känner efter i magen vilka känslor som finns tillsammans ( är livrädd att han ska ärva sin pappas
oförmåga att sortera och känna känslor, efter allt som hänt)
Vi tänker och berättar allt vi har som vi är glada/ledsna för, och allt är tillåtet att känna.
Och vi håller på att lära oss att det är inte farligt att vara rädd.

Samtidigt som jag kan se hur jag förändrats gentemot mina barn,
så får jag på köpet en förståelse för mina egna föräldrars tillvägagång sätt.
Dom gjorde också det bästa dom kunde efter deras förutsättningar,
och felen dom begick hade inte ett dugg med mig att göra.

Detta är en vinst för mig, att få lov att upptäcka, titta på, förändra.
och detta hade jag inte kunnat ana när jag satt i min djupaste förtvivlan över vad som hände i mitt liv
att det skulle finnas vinster, som fick mig att växa och bli vuxen,
med 100% ansvar över mitt eget liv, och därtill bli en bättre mamma och medmänniska.

Melissa Horn - Jag kan inte skilja på - YouTube

Orden är slut, men denna säger mycket.

Tack E för att du la upp den!

tjo vad

det känns längesen jag skrev här inne.
Allt flyter på, jag jobbar otroligt mycket med mitt medberoende
men också med vad det är hos mig som gör att jag varit så gränslös
i alla mina relationer.
Försöker titta bakåt en del, för min relation med mina föräldrar
har blivit väldigt infekterad och jag vet att mycket ligger hos mig.
Saker som "poppat" upp och som jag blir ledsen för, utan att berätta.
känner att jag skulle behöva sätta mig ner och prata med dom
men känner mig inte riktigt redo, eftersom jag vill bli kvitt min ilska först.
Önskar att jag kan få till ett samtal där jag inte skuldlägger utan med respekt
berättar hur jag känner och har känt.

Har också varit i Norrland på korpberget, på min addiktologi utbildning.
Och det ända jag kan säga om detta är att jag älskar varenda minut där.
Det är ju en processutbildning vilket innebär att under tiden (3år) jag utbildar mig så
jobbar jag också med mitt eget tillfrisknande, och tillsammans med denna grupp jag går
med så finns det så otroligt mycket att hämta, och jag är väldigt väldigt tacksam.

idag

såg jag ut på ett retligt sätt enligt herr missbrukare,
när han berättade att han inte mått så bra och att hans huvud
velat göra en massa saker.

Detta känns inte ok längre,
dels så är jag inte längre intresserad av
 vad hans sjuka sida har lust med
det får någon annan lyssna på.
Dels så ser jag ut så här och har inte lust att
bli påhoppad för att diffe är framme, honom är jag fullständigt klar med.

men jag får mig en ordentlig tankeställare när det blir så här,
är det så här det ska se ut framöver i mitt liv för att jag valt att
försöka laga en  sönder trasad relation och tillfriskna tillsammans med en sexmissbrukare.

Som jag känner så är ödmjukheten väldigt,väldigt långt borta,
och jag saknar väldigt mycket att leva med en kärleksfull människa
som visar jävlar annama och driv för tillfrisknandet och den total förstörda relationen.

Så tacksam

jag är i dag.
Har varit och träffat "min" kvinnogrupp
som jag träffar en gång i månaden.
Vi är fem stycken, med olika livssituationer
på väg åt olika håll, ändå förenas vi i så mycket
av det vi upplevt genom att leva med sexmissbrukare.

Vi har kommit så långt allihopa om jag jämför med
 första gången vi träffades för ca.ett år sen.
Detta är inte ett gäng bittra kvinnor, utan drivande kvinnor
som alla strävar efter ett bra liv.

Tack fina ni!

tittade

på denna länken  Amygdala som jag hittade hos Åsa hellberg.
Och  den golvade mig totalt, såå bra och jag fick mitt bekymmer som i en liten ask.
våga vara sårbar så kan du få tag på allt det andra fantastiska också.
Så nu är det lättaste gjort, nu ska jag bara våga.

jag försöker

verkligen att lägga mitt livspussel bakåt, och det gör jag för att jag vill komma åt
mina inlärda systemfel. Känna igen och förstå.
Jag lever med en man som har en intimitetsstörning och har gjort i tolv år,
och i tio år av dessa såg jag inte det, det säger en del om mig, och att jag har
en del jobb att göra med mig om jag vill få självrespekten tillbaka.

Jag ser ju idag en del ganska tydliga mönster i min grundfamilj,
bl.a min mammas medberoende personlighet.
Denna sida har jag föraktat så länge jag kan minnas, och nu 43 år gammal ser jag att
jag har en ganska stor bit av just förminskandet utav mina behov och känslor, precis som hon har.
Skillnaden är väl att hon är medberoende till hela världen medan jag har problematiken
till mina allra närmsta, känner mig inte ett dugg medberoende till kompisar och arbetskamrater, däremot
till mina barn, min man och mina föräldrar i viss mån.

Ser idag också tydligt hur jag har satt mina egna grund behov såsom närhet, ömhet, och intimitet
på vänt framför andras "viktigare"behov.
Jobbar ganska hårt med att åreterövra dessa rättigheter, att det är helt ok att bejaka dessa för mig själv.
Och faktiskt be om dem av människor i min närhet.
Berätta att detta behöver jag för att må bra och detta kan jag inte tänka mig att leva utan.
Sen får mina nära naturligtvis själva ta ställning till om det är något dom kan ställa upp på,
men om så inte är fallet, så är det nog inte meningen att vi ska leva nära varandra.
Allt detta låter kanske självklart för många, men för mig är det väldigt ovant att
jag faktiskt kan kräva en del av mäniskorna runt mig om dom vill fortsätta vara en del av mitt liv.

kommunikation

Finns det något i en relation som är så viktigt som att kommunicera med varandra?
Jag tror inte jag tycker det.
Man kommer varandra nära, missuppfattningar reds ut,
man slipper gissa sig till vad som är, och ofta så blir allting lättare att hålla isär.
Dessutom är det bästa sättet att lära känna en annan människa till fullo
Vad som är ditt och vad som är mitt.Förståelsen ökar avsevärt.

Vi har varit ur usla på att prata med varandra,
och det är inte lätt att vända det, men det måste finnas en vilja.

Kallprat om middagsmat och väder intresserar mig mycket lite, känns mer som utfyllnad.
Jag vill verkligen att mitt liv ska innehålla meningsfulla samtal,
där själen får vara med, att bli lyssnad på till fullo och att ta in varenda ord som sägs.
Nu menar jag inte att allt ska bli tungt och sönder analyserat, men kan man prata så får man också roligare och lättare för att skratta tillsammans.

Förut så frågade vi varandra om vi var sura,och den av oss som fick frågan sa nej,
sen följdes det av tystnad och luften dallrade av något outtalat.
Irritation följde naturligtvis, och bråk blev och plötsligt sa vi massa saker vi inte ens menade.
 allt för att vi inte kunde prata som vuxna människa.
Så vill jag inte ha det,
Så jävla meningslöst.

För att få till något nytt och bra, så är ärliga och respektfulla samtal ett måste.
Men det är svårt.

återfall

Just nu när vi går i samma riktning och det känns
lite friskt och lugnt så finns ju ändå alltid tanken där
på ett ev. återfall.

Men jag tycker inte att jag plågar mig själv med tanken längre.
Jag känner mig snarare lite trygg med att veta mina gränser.
Gränser som  jag känner mig väldigt säker på.

Idag finns all kunskap som behövs hos oss båda för att
vi ska kunna visa varandra respekt och vara ärliga.
Du har alla dina verktyg som du ska andvända
om du är på villovägar, och du vet att inget annat än ärlighet räknas.

Det finns inte längre några genvägar kvar som är öppna,
Dom kryphål som missbrukar jaget kan nosa fram måste genast ut i dagsljus.

Mycket av vardagliga saker och händelser runt oss är missbrukade
rent förtroendemässigt, och måste byggas upp igen.
Vi måste vara på vår vakt att inte saker och ting bara återgår till
det som fortfarande känns mest bekant.
För ofta är det ju inte så svårt att sluta med saker, däremot att inte börja igen.

Det ligger mycket jobb framför oss  för att få allting på fötter igen,
och här visar det sig av sig själv om viljan och tålamodet finns.
Men skulle vi dag för dag ta detta framåt så ligger här också
en ny relation med mycket potential, tror jag.

Parallellt med detta har vi varsitt tillfrisknande som är A och O
att det sköts om på bästa och seriösaste sätt.
Vi behöver båda komma närmare våra egna jag och inse våra värde.

Mitt personliga tillfrisknande känns så rätt,
jag börjar verkligen känna hur jag vill ha mitt liv, vad jag behöver
och vad jag faktiskt är värd.

hur hände

detta?
Att årets sommarsemester plötsligt bara har en dag kvar.
Jag känner mig inte alls mätt på ledighet och sol och bad.
Nu kan ju detta bero på lite avundsjuka på att det BARA
är jag som börjar jobba på Måndag.

Eller så beror det på att vi faktiskt känns som en familj i tillfrisknande
jag vågar knappt säga dessa ord, än mindre tänka dom.
Det är inte så längre att jag inte vågar njuta av att
saker i nuet känns bra, men att våga tänka på att
 tillfrisknandet faktiskt kan ha fått fäste, känns riktigt läskigt.

Jag är så in utav helvete rädd att bli ledsen, rädd, arg och förtvivlad igen.
men jag försöker verkligen att ta varje dag, ja varje timme för vad den är.
Och många timmar har känts bra.
Det finns mer vilja än jag nånsin känt.
Vapnet är nerlagt, och vi siktar mot samma mål.
Ingen vet utgången av detta, men det var längesen vi var på väg åt samma håll.

Det har smugit sig på ett hopp som var månader sen jag kände.
Men allting är färskvara och lång tid framöver kommer vårt
äktenskap att behöva behandling som den sköraste bebis.
För vi kan aldrig återgå till något vi haft, (och det vill ingen heller tror jag)
utan detta är något som måste födas på nytt, upptäckas på nytt
med varsam behandling och stor respekt för varandra.
Vår relation lever på sista andetaget och det är vi väl medvetna om båda två, tror jag.

Jag hoppas vi har kapacitet att få fram det fina som finns där, och rädda detta sjunkande skepp.

Andlighet

När jag började mitt eget tillfrisknande mot nykterhet så hade
jag ett starkt motstånd till andligheten jag skulle behöva skaffa mig.

Religion och andlighet var humflum som svaga människor behövde,
inte jag, jag klarade mig bäst själv. (eller nä)

Detta motstånd dyker upp i lite olika sammanhang bl.a
på möte och jag känner igen mig varje gång.

Jag har idag skaffat mig ett i mitt tycke ett sunt och nödvändigt
förhållande till andligheten, religiös blir jag aldrig, men det behöver jag inte heller.

Andlighet för mig innebär att känna att jag hör ihop med resten av världen
på ett meningsfullt sätt.
Förmågan att umgås med andra människor på ett livgivande sätt.
Och ett leende, en solnedgång, ett barnskratt, en klapp på kinden
och massvis av andra saker ger mig andlig näring.

Så enkelt, ändå hade jag sånt motstånd
Det var väl skiträdslan för det jag inte kände igen, antar jag.
Men,men här blev det 1-0 till modet!

jag är helt

golvad av att få ha den ynnesten att
faktiskt få lov att ta del av andra människors livshistorier.

Jag kom till behandlingshemmet i måndags och skulle få lov att
praktisera där i en vecka i anhörig programmet.
Jag fick två val då, antingen att gå med terapeuterna eller vara "jag"
hela veckan.
Det var inte speciellt svårt att välja, jag ville delta i gruppen som "jag"
och det var ju inget konstigt för jag är ju medberoende till en beroende
även om det inte är en alkohol/drogberoende.

Veckan har ju dessutom visat att alla beroende ofta finns
i lite varierad form hos oss som har sjukdommen.
Ofta i en enda gegga.
Vi byter kors och tvärs när den ena tillgången strypts..

Men att se dessa sorgtyngda anhöriga på måndagen
gå därifrån fredag eftermiddag med rak rygg
 och faktiskt ett litet leende på läpparna är fantastiskt.
Mammor som förstod att det faktiskt finns hopp om deras barn,
och "barn" som fick förstå att dom var älskade trots missbruket i familjen.
Skuldbördor som lossnade, gråt som fick komma ut, ilska som skreks
men också skratt som förlöstes.
Oj, vad jag lär mig mycket både om mig själv och om beroende/medberoende.

Det är så mycket jag inte vet men...
Jag VET att det inte finns några hopplösa fall.

Detta är fantastiskt att få lov att uppleva.

jag tror

att min fria vilja faktiskt hjälpte mig att bli nykter
för fyra år sen. Fastän då hade jag inte en aning.
Aldrig någonsin tänkte jag:
- Nu kan jag aldrig dricka mer.

För på ett av mina första möten jag var på
så berättade en man att han inte tänkte så för det var inte sant.
Han kunde dricka imorgon för det är ett val

Och så är det för mig också, och för alla andra missbrukare.
Jag är fullt fri att dricka mig helpackad imorgon,
och sen därefter ta alla konsekvenser det ger.
Men jag är också fullt fri att låta bli för att jag VILL det.
För att jag inte vill ha den misär jag vet att det kommer att ge ganska snart.

Detta har hjälpt mig enormt mycket.
Det ligger så mycket laddning i : JAG FÅR ALDRIG MER........
för det får jag om jag vill, bara jag har klart för mig vad det för med sig
och är beredd att betala det priset.

På Måndag

ska jag åka till  "mitt" behandlingshem och praktisera.
Detta ska bli jättespännande och lite läskigt.
Jag har lite dubbla känslor och jag tror det har att göra med
att jag har två anledningar till att vara där.
Jag ska vara i en anhörig grupp som praktikant
för den utbildningen jag går.
Samtidigt så är jag ju så mycket anhörig till missbrukare
man bara kan vara.

Men jag vet att detta kommer att bli helt fantastiskt.
Jag fullständigt älskar alla nya insikter, möten med människor
och den speciella kontakt man får i dessa sammanhang.

Satt och funderade i morse på hur jag förändrats av allt som hänt.
Hur jag idag faktiskt har en tillit till mig själv som aldrig  existerat tidigare.
(fastän jag trott det)
Hur jag dag för dag lär mig i småportioner hur jag fungerar,vad jag vill,
vad jag tycker är viktigt.
Och kom fram till att det absolut viktigaste i mitt liv är mina relationer
till andra människor. Alltså sunda relationer till mina medmänniskor.

Har jag det så spelar det inte så stor roll hur/ var jag bor
hur mycket pengar jag har på kontot, eller hur "lyckad" jag är.

Och till skillnad från innan så tror jag att dessa sunda relationer
 kommer till mig när jag tycker om mig själv.
Inte att jag ska in och uppfostra, människor får vara som dom är
och jag kan själv välja vad/vem jag vill ha i mitt liv.

Kändes tråkigt innan idag när jag inte kunde handla allt jag ville,
och så PANG fick jag verkligheten serverad när jag läste på Åsas blogg.
Att ha detta med på så många bloggar så möjligt är jättebra.
Nu ska jag smsa och det ska dröja innan jag gnäller igen över "dålig ekonomi"

Rädda barnen i Afrika!

Sms: skicka
 10KATASTROF (10 kr) eller
 KATASTROF (50 kr) eller
 BARN (200 kr) till 72950.

Plus/bankgiro: 902003-3. Ange "katastrof".

jag kände

annorlunda idag när du berättade att du mår dåligt.
Du kände gammal sorg som gör sig påmind, även den till missbruket.
Min första tanke var: Here we go again.
men nä, jag känner inte som jag brukar.

Du sa också att du ville ta itu med den via sorgbearbetning,
och det är ju jättebra.
Du agerade, Du kom på lösning, Du ska handla.

Jag gick inte in och tyckte, berättade och rådde,
för det behövdes inte, du tog fullt ansvar själv. (vill tro att jag inte gjort det ändå)
Jag blev inte speciellt rädd heller, trots att du berättade att
du känner dig bräcklig i nykterheten.
Du är fullständigt kapabel till att ta sunda val för dig själv och din sjukdom.
Och jag är fullständigt klar över vad jag vill och behöver.

Jag har försonats ganska bra med att jag gör val för mig
och du gör val för dig, och det känns bra.

Naturligtvis kan du inte gå från aktiv missbrukare till nykter missbrukare
utan att känna smärta, en smärta som jag tror för dig framåt om du härdar ut den.

Jag har iallafall samma starka övertygelse:
Jag är fullständigt färdig med aktivt missbruk
både mitt eget och ditt.

Skräckens natt

Det började när jag skulle gå och lägga mig.
Jag såg något skymta förbi som en tunn liten skugga.
Ett ingenting flög förbi.
Det var en livslevande harkrank (långben)
och här kommer varför jag inte kan njuta fullt ut av sommaren.
Jag har nämligen fobier för just långbenar och spindlar.

Inget, jag är lite rädd, utan fobier som jag inte ens vågat söka hjälp för,
eftersom jag då vet att jag måste konfronteras med dom på riktigt.
Det har dock blivit lite bättre.
När jag var ensam med äldsta så rådde det vädringsförbud vissa månader.
vi har tillbringat timmar utanför bostaden för att den ockuperats utav spindel/harkrank.
Försökte lura äldsta sonen att ta dom när han var mindre
vilket ledde till att han är lika rädd som jag idag.

Så där stod jag i natt med harkrank i sovrummet och en sovande man
som skulle upp och jobba.
Min första tanke var att lägga mig på soffan, men bestämde mig för RADAR ( tack, den som uppfann detta livsnödvändiga spray)
Fyllde sovrummet med denna spray och gick ut
och bad till gud att den bara tog kål på insekter och inte vuxna män.

Efter en stund så gick jag in och då hade ALLA spindlar krupit ur sina lister och karmar
och var kraftigt förslöade.
Fick se efter så att dom dog ordentligt, och därefter med viss tvekan krypa ner i sängen igen.
Har drömt om dessa bestialiska djur och sovit väldigt oroligt, hörde svagt när mannen steg upp i morse
och tänkte att det var skönt att han överlevde, sen somnade jag.

Igår

var vi på RCA för andra gången.
Jag älskar ju tolvstegsmodellen, mycket för att
lever man i det programmet, så är det inte så himla konstigt
som vissa vill ha det till, framför allt människor i programmet.

Det har blivit en grej bland vissa att jämföra vilket steg dom är i
och att ständigt och jämt nämna "programmet" som vägvisare.
Prata sponsorer och att göra allting till en "fräck" grej.
Nu menar jag inte att man inte ska prata program, och framför allt
i början har man ett behov av detta tills man finner sig till rätta.

Men det finns en fara i detta, det är ingen fräck grej, ingen tävling
om vem som kommit längst eller vem som har "hårdast" sponsor.
Det är ett enkelt levnadsprogram för vem som helst.
Det är inga konstigheter jag lär mig här, utan mer ett sätt att leva normalt.
Att få upptäcka vad jag kan ändra hos mig själv för att underlätta mitt liv,
saker som många andra människor redan kan , men som många av oss i programmet inte fick naturligt.

Te.x att jag behöver andra människor, ensam är INTE stark.
Att visa svaghet är styrka
Att vara sårbar är att vara människa.
Det finns ingen som är så bra på att var du, som just du är
och du duger precis som du är.
Du ÄR inte dina handlingar.

Enkla saker kan tyckas,men inget naturligt hos oss som aldrig fått lära
och senare har flytt behovet i form av droger,spel eller sex.

Att sitta i en grupp typ, RCA igår är inte konstigare
än att träffa några bekanta privat, skillnaden är väl bara den
att här är folk öppna med vad dom gått igenom och
framför allt hur dom gjort för att komma vidare.

Hela fasaden är borta, dom bjuder frikostigt på sig själv och på sina lösningar,
jag kan när jag går därifrån själv välja vilka lösningar jag vill prova och vilka jag tror passar mig.
likt ett smörgåsbord, plockar jag det jag vill ha.
Är vi tio stycken på att möte så lämnar jag en del, och får nio andra tillbaka.

Konstigare än så är det inte.

När är

man nykter från sitt missbruk?

har tänkt mycket på den frågan,
och kommer ihåg när jag var på behandling, att det sades
att man blir mer och mer nykter för varje dag.
Förstod inte riktigt då.

För mig var det då att avhålla sig från sin drog/utagerande

Ingen alkohol/sex/knark = nykter

Men för mig var det inte alltid så lätt att ta "rätt"
beslut bara för att jag var promillefri, jag hade ju alla mina feltänk kvar,
som jag behövde gå till botten med för att kunna ta sunda beslut

Så här tänker i dag.
För att vara nykter ifrån ett missbruk innebär för mig en rad andra saker:
göra bra val för mig själv.
Ta ansvar för det som är mitt.
Att sätta tillfrisknandet först
Bära mig ordentligt åt mot andra
att alltid välja ärlighet framför lögn
Och när jag misslyckas med något av detta,
erkänna och be om ursäkt om så behövs.

Här någonstans tror jag att jag börjar närma mig ett nyktert liv.

Så mycket

enklare allting har blivit i mitt liv sen fasaden rasade
för 4,5 år sen.

Ibland tänker jag att det var ju synd att det skulle ta så
långt tid för mig att förstå att det faktiskt är ganska enkelt och trivsamt
att leva ett rakt och ärligt liv.
men oftast känner jag bara tacksamhet att
 jag överhuvdtaget har fått upptäcka det.
För det är ingen självklarhet.

Det är enormt mycket rädsla som försvann
när jag slutade skydda mig, och den där hemska fasaden.
Fasaden som innebar att folk runt om mig skulle tro att jag var
"lyckad" och "lycklig". Och inte minst jag själv skulle tro det.
För när jag var inne i det skyddandet så lurade jag mig själv mest.
Andra människor bryr sig inte så speciellt mycket om jag är lyckad eller inte
dom har fullt upp med sina egna liv.

Dessutom så är det betydligt mycket mer intressant med en människa
som bjuder på sina livserfarenheter och vågar visa sina svagheter

Nu är det ju inte så att jag för den sakens skull berättar min livshistoria
för än den ena och än den andra, för det är naturligtvis en gräns,
men den viktigaste förändringen i att låta fasaden rasa är att
jag aldrig känner att jag behöver vara på min vakt längre.
Jag har liksom inget att skydda, inga lögner att hålla intakta.
Dom gånger jag gör fel så får jag stå för det och be om ursäkt
och göra bättre till nästa gång.

Detta är en stor orsak till att jag börjar må bra i mig själv.

Friskt!

För ett halvår sen träffade äldsta sonen sin flickvän,
den första "riktiga".
Ungefär en månad efter dom träffats så åkte han upp till Sthlm
på utbildning, och när han kom hem så berättade han
för mig att han träffat en annan där uppe.

En engångs företeelse som inte skulle berättas för
den nya flickvännen.
Mitt hjärta snoddes ihop och jag tänkte:
- jahapp, nu är cirkeln sluten.
Han har också drabbats av den djävulska känslostörningen.

Försökte prata med honom då, men det kändes inte som jag
nådde fram överhuvudtaget.

Igår natt var det oroligt, mycket spring till toaletten,
flickvän som grät, (tunna väggar)
Och morgonen därpå kom sonen ner rödgråten och berättade
att han sagt som det var och att han mått skit i fem månader.

Jag tar naturligtvis helt avstånd från hans handlande,
men inom mig jublade något.
han kändes inte "störd" längre.
Han begick ett misstag, fick konsekvenser i dåligt mående
och var ärlig och stod för vad han gjort.
Det kändes friskt!

By the way, nu har jag semester, tjohoo!

jag är trött!

skriver inte lika flitigt här inne längre.
för jag är så vansinnigt trött på hela situationen.
jag är trööötttt på mina ord om allt jag känner.
jag är trött på att tänka ut lösningar.
Jag är trött på att vara misstänksam
och att analysera och diskutera
missbruk och tillfrisknande, som ofta slutar med irritation.

Jag njuter av umgänget i helt vanliga relationer ex.jobb
där missbruk, medberoende och tillfrisknande
 inte alltid står högst på listan.
där man kan lita på vad människan mitt emot säger.
Där jag känner att jag är värd något.
När skratt ligger närmare än irritation.

Jag längtar så till ett liv med "helt vanliga" problem, typ
vem har inte satt på tandkrämskorken : )
Där det tillhör ovanligheten att bli arg.
Där det finns en famn att krypa in i
Där det diskuteras vad som ska göras på semestern,
inte vilken terapeut som duger åt sexmissbrukaren.

Jag har det livet i mångt och mycket, och jag är oerhört tacksam för det.
Men min relation saknar allt detta viktiga.

Men i allt detta trötta som jag känner, så finns det
något friskt pirr i min mage, som käns bra.
Oavsett hur vår relation utvecklas, eller inte utvecklas
så kommer mitt liv att bli friskt och sunt, det vet jag!

50%

Just nu befinner jag mig i mitten,
det tillhör inte vanligheten.
Nu är det ju på inga vis så att jag hittat någon balans,
och jag vet inte vad det är jag känner.

Jag har varit så länge i detta, trott så mycket,
och känt väldigt mycket hopp om tillfrisknande.

Just nu så har vi bestämt att ge järnet båda två en sista gång,
men jag är inte riktigt med, känns det som.
Halva jag känner att jag vill ge detta en sista ärlig chans,
men halva jag är i en egen lägenhet, med skillsmässopappren påskrivna.

Jag vet att det är min rädsla som styr mig, i båda delarna.
Jag är för rädd att satsa 100% och jag är  rädd att skiljas.

Min allra innersta vilja är att vi ska fixa detta,
 men var ska jag hämta tron på detta igen.
På något vis kräver jag också mer och mer av dig,
för varje gång "vi börjar om".
Men förrut har det bara varit jag som börjat om,
och det har ju naturligtvis inte funkat.

Det känns i magen för första gången att du är med på relationståget nu,
men var ska jag få min tro ifrån?
Jag tror att det krävs att du visar mig vägen,
på hållbarheten, på viljan, på ärligheten.
Sen kanske jag vågar ge en bit av mig själv igen.
Vi får väl se var det landar.

funderar

mycket på om jag många gånger är för snabb i att
tala om hur jag känner och hur jag mår för dig.
Jag är en människa som pendlar ganska mycket
i mitt mående numera (sen missbruket gjorde entré)
Och så fort jag känner oro, ledsenhet.......
så berättar jag för dig och söker tröst och bekräftelse,
får jag det så känns det bra, men får jag det inte så maler det vidare.

Jag är inte så bra på att samla ihop mina tankar och
lugnt och sansat reda ut vad som är vad rädslor, ilska, sorg m.m
utan då öser jag ur mig i hopp om att bli "räddad" för stunden.

Läser så mycket jag orkar om andra som varit i samma situation,
träffar också många liknande, och ofta slår det mig hur dessa kvinnor funderar
länge på saker innan dom lägger fram vad dom tycker och känner
till skillnad från mej då som kastar ur mig direkt något känns konstigt.
kanske borde jag ägna mig åt lite mer eftertanke eftersom jag ibland ångrar saker jag sagt.
men det är så svårt, känns som om jag håller på att spricka om jag inte får berätta medetsamma.

I måndags var jag på chakra balance dance (frigörandedans) och var väldigt
skeptiskt, kändes inte alls som jag, MEN det var fantastiskt kul,och väldigt
tänkvärt.
Det hela leddes av en fantastisk kvinna som var väldigt klok.

I går besökte vi RCA för första gången, och jag hade väldigt höga förväntningar
vi var tre par som berättade om våra relationer.
Det var annorlunda, vet inte riktigt vad jag tyckte (nu är jag eftertänksam;)
men jag hade nog önskat att det fanns par som var lite längre fram
för det kändes som om vi satt tre par som varken visste ut eller in.
Men vi måste naturligtvis ge det fler chanser, och det spelar nog stor roll
att jag har oerhört svårt att hitta hopp om vår relation.

Känner mig vilse och rädd!

varför

går jag omkring och känner mig som en möjliggörare?

Känner mig besviken på mig själv över det uteblivna rummet,
ändå är det inte jag som backat.
Vi får liksom inte till det,
dom få rum som finns kvar, hyrs ut för 2000kr /veckan
Vi har inte den ekonomin så att vi kan lägga 8000kr
i månaden på ett rum för dig att bo i.

Jag tror att du är lättad, du ville aldrig prova,
men sa att du skulle göra det ändå för att du själv ställt till det. (tack sponsorn!)
Men jag ville faktiskt prova detta på riktigt,
jag känner ingen lättnad över huvudtaget att vi "slapp"
Däremot känner jag lite ångest över någon form av svek mot mig själv,
fast jag inte kunnat påverka detta.

Jag hade ju ställt som ultimatum skilsmässa eller flytt till ett rum,
men jag kan ju inte skilja mig för att rummen var för dyra eller att det inte finns några.
Och det finns ju fortfarande det där lilla pyttehoppet att du ska förbli tillfrisknad.
Nä, jag känner lite besvikelse över att allt föll platt.

Jag ska trots detta inte gå tillbaka i nån form av gamla invanda mönster.
På Tisdag ska vi gå på RCA och jag har inte målat upp några förhoppningar alls
men jag är däremot väldigt nyfiken på hur det går till.
Kommer vi sen framåt av det så får vi se då.

Imorgon ska jag och en kompis gå på frigörande dans i 2,5 timme
Jag har ingen aning om hur det går till men jag hoppas att det frigörs mycket ; )

blixtar och dunder

utav sällan skådat slag.
Och ett regn som liknar monsun regn
arbetar sig nu förbi den sydligare delen av landet.
Men det passar mig alldeles utmärkt,
att bara sitta i min soffa och sappa på tvn
och höra ovädret utanför,
medans det sprider sig en doft av ostpaj som snart ska förtäras.

Det är undanplockat på bordet, så att mina godisskålar ska
finnas inom räckhåll när jag ätit mat.
Filtar och kuddar är puffade så jag sitter bekvämt.
Ljusen är tända, pyjamasen är på och sinnesron på plats.

Nu börjar min Lördagkväll!

Helt solo

är jag idag.
Du och yngsta är på träningsläger,
och ska sova över.
Detta behöver jag.
Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap nu,
så har det inte alltid varit.
Förr tyckte jag inte alls om att vara ensam
och hade väldigt svårt för att inte göra någonting alls.

Det skulle alltid hända något,
gärna något stort och dramatiskt,
och gjorde det inte det så drog jag mitt eget strå till stacken
och såg ofta till att lugnet försvann. (blev oftast inte så bra:)

Denna förändring är jag enormt tacksam över.
Att trivas i mitt eget sällskap är enormt befriande,
jag har inget att rymma ifrån längre,
 jag är inte rädd för att umgås med mig själv,
snarare trivs jag ganska bra.

Hade lite planer på allt jag skulle fixa,
röja och handla... men Nä, denna dag ska gå
i jagets tecken.

Jag ska slöa, plugga lite, laga en god paj till mig,
äta godis som jag själv valt, titta på vad jag vill på tv,
och bara njuta. Oerhört bra val, tycker jag!

tillit

Vad svårt det är med tillit.
Jag säger ofta att jag har förstått att detta är en
missbrukssjukdom, att jag ser likheterna.
Att jag verkligen accepterat att du har en sjukdom.

Att jag någonstans har förlikat mig med det som har hänt,
det onda som inte går att göra ogjort.
Och jag har verkligen förlikat mig med att
du haft sex med andra för att du var i en sjukdom
du inte ens visste att du hade.

Men sen kommer det riktigt tunga,
det är oärligheten och alla lögner,
alla undanflykter, smusslande.
sveken som fortsatte in i det s.k tillfrisknandet.

Sexet är inte på något vis lika jobbigt att tänka på
som alla lögner du serverat mig under årenslopp
och framförallt dom du gett mig det sista året.
Jag litar inte på någonting du säger idag,
kommer det någonsin att bli återställt?
Jag vet om att jag måste välja tillit den dagen jag är redo,
men blir jag någongång redo för det när det gäller dig?
Är skadan permanent oavsett om du håller dig nykter?

Detta är tankar som lätt blir jobbiga.


Du hade fått nycklar till ett rum du skulle
flyttat in i måndags, men det funkade inte
längre p.g.a semestrar och barn??
Hade hon glömt att hon hade barn?
Så tillbaka till ruta ett, det är tungt.
tiden bara går.

Det funkar ganska hyfsat här hemma, men det är
ganska vanskligt för mitt medberoende känner jag.
Det är så lätt att flyta in i vanliga gamla spår, men NEJ,
Jag behöver en tid för mig själv, se vad jag saknar,
OM jag saknar
 komma bort en bit från sjukdommen.
Så det är bara att fortsätta leta, men de hade ju inte gjort ont
om det hade fått lov att flyta lite smidigare.

Mina känslor

känns frusna på något konstigt vis,
ganska behagligt att vila i, måste jag säga.

Känner ingen oro, ingen ilska, inget ledset.

Jag är enormt fokuserad på mig själv och mina barn,
och jobbar mycket på "mitt tänk"

Du är helt omvänd, du gör stegarbete
du går på möte,
du vill ha pardelning,
du vill nu även fokusera på förhållandet,gå på RCA

Hade detta varit för ett halvår sen hade jag gått igång på det.
Blivit lycklig och glad (hel?)
Men just nu känner jag: Jaha vi ser vart det bär.
Om det håller i sig.
Och vad som händer när vi bor isär.

Jag vet också om att jag inte är färdig med det sista som hände,
Jag vet inte om jag blir det heller, men det får tiden utvisa.
Jag har frågor som behöver svar, jag har saker jag behöver förstå,men..

Just nu börjar jag faktiskt må ganska bra i mej själv.
Börjar tycka att jag är en ganska fantastisk människa, trevlig att vara med.
och som förtjänar att bli behandlad med respekt (inte minst av mig själv)
Lite smått vet jag också vad jag vill att mitt liv ska innehåll,
och vad mitt liv absolut inte ska innehålla, av dom saker jag kan påverka.

Och allt detta oberoende hur du mår, det känns jä..igt skönt.

Nu ska vi fira midsommar tillsammans hos släkt uppåt i landet,
och det känns bra.
Det känns enormt befriande att ha blivit kvitt min enorma ilska,
och hur saker och ting än ter sig i framtiden,
 kommer jag alltid att tycka om dig och önska dig ett friskt glatt liv
fyllt med äkta känslor.
Det är dit jag själv strävar.

Jag ser

mitt medberoende så tydligt i så många situationer,
i min relation till dig.

Nyckeln till ditt rum är hämtad och nu återstår
 bara små praktiska saker som en säng att sova i,
och lite annat du behöver.
Du mår jättedåligt (panikångest) över din flytt,
och jag mår jättedåligt över din panikångest.

Jag går lätt in i känslan att det är jag som fått
dig att må så här, jag som är taskig.
Jag får hela tiden påminna mig om att inte
trösta, prata med dig så det känns lite lättare för dig, typ:
-Ingen vet ju hur länge det blir.
- Det kommer nog att bli bra.m.m
Ja denna listan kan göras hur lång som helst,
men jag stoppar faktiskt mig själv idag.

Och jag tror inte det handlar om att jag "lärt" mig mer,
det handlar mer om mina val jag har,
valet att bara gå runt på samma sätt här hemma,
och än en  gång göra samma saker och hoppas att
det är på riktigt denna gången, får det att vända sig i magen.

Det gör jätteont i mig att det gick så här långt
så att vi behöver separera, men det gör ännu mer ont
att ha det som jag haft det sista tiden, och det gör att
jag kan låta bli att curla din väg, som nu svider i dig.
En väg som du är stor nog att ta ansvar för.

Det är trots allt dina val som lett oss hit, inte mina.
Men denna gången är det mitt val som gäller.

Nä minsann!!

Jag fick plötsligt för mig att jag inte kunde skriva här
om onda känslor, om skitdåligt mående, ångest och all
annan skit jag drar runt på.
Jag tänkte att det är ju inte så kul att läsa om??
Men vem skriver jag för, mig själv, naturligtvis.
och just nu ser mitt liv ut så här, roligt får man ha på en annan blogg: )
Och jag mår bättre om jag får ur mig här.
Så det var en enormt dum tanke.

Jag sitter fast i mig själv känns det som, jag vet vad jag bör,
men har helt tappat hur. (eller nä, jag vet inte vad jag bör heller)
Vi åker som en berg och dalbana härhemma.

Igår skulle du hämta nyckel till ditt rum,
men din ångest gjorde att du drog ut på det,
plötsligt var det för sent.
och min ångest gjorde att jag inte sa något.

När du frågar vad som ska bli bättre i tillfrisknandet
utav att du sitter i ett rum, så har jag plötsligt inget svar.
Blir det bättre?

Jag kände så starkt att jag kommit en bra bit på väg
för två månader sen, men när sista sveket kom rasade allt.
Det har fått mig att inse att mitt "komma långt" berodde på
att jag trodde du höll på att bli frisk,
 så mycket var det med det självständiga tillfrisknandet.

Nu vet jag varken ut eller in,
var börjar jag nu någonstans?
Blir det lättare när du inte är här eller blir det svårare?
Varför gör precis allting så j...la ont?

Ja,jag har fastnat i sjukt beteende,men jag vill loss NU.
Jag vill hitta distansen på mitt och ditt.
Jag vill rymma från sorg, ilska,vanmakt, rädsla
Jag vill inte utveckla detta till bitterhet.
Jag vill hitta min verklighet och ta tillbaka mitt liv.

Ut med sjukt, in med friskt.

Men jag har åtminstone insett att oavsett vad jag undrar
över,så måste jag prova något annat än jag gjort tidigare
för att se vad för resultat det ger.
Vilket innebär nyckelhämtning i dagarna,
 fast det gör ont i hela kroppen.

Jag glömmer ibland att det är du som valt detta med ditt beteende,
och att det inte är jag som är taskig och kastar ut utan anledning.

Nähä

 du fick inte det rummet heller.
Hur många män är det som har åkt ut undrar jag :)

Rummet är ledigt fr.om 15 Juli, och kanske
 ska vi säga redan nu att vi vill ha det då, jag vet inte.
Det känns så konstigt, jag hade behövt det NU.

Du sliter på ordentligt i ditt tillfrisknande och jag
är verkligen glad för det, och det märks enorm skillnad.

Men jag inser att jag behöver detta särboende ett tag för min skull.
Få hitta tillbaka till min värld, mina känslor, mina värderingar.
Vi är på något tokigt sätt så uppblandade med varandra,
som en liten mixad drink av allt dysfunktionellt man kan tänka sig
men även en massa bra saker.

Men jag behöver komma ur den drinkmixen och bli en liten
röd cocktail själv, som smakar ljuvligt och få hitta mitt favorit bär : )

total torka

Har haft total torka vad gäller skrivandet här.

Kom hem från Norrland för en vecka sedan,
denna underbara utbildning om allt som
 har med sjukliga bindningar att göra.
Jag tycker verkligen det är hyper intressant

Detta är en process utbildning vilket innebär att
jag även fokuserar på att växa på insidan.
Vi börjar morgonen med en delningsrunda om
vad vi har för tankar och vad vi har på hjärtat,
och där kommer upp både det ena och andra.
Så borde alla få lov att starta sin dag på arbetsplatsen,
att naket och avskalat berätta vad som stör ens sinnesro.

Vår examination denna gången var att hålla föredrag
för patienter ang. sjukdomsbegreppet,
eftersom vi befann oss på ett behandlingshem.
Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv,
men oj vad skönt efteråt när jag gick emot och bara gjorde.
Detta behandlingshem ligger beläget inne i skogen i
den vackraste natur man kan tänka sig.

Jag är verkliggen glad att jag har detta.
I slutet av året ska vi djupdyka i medberoendet,
det är bra för mig.

Här hemma är saker och ting ganska röriga,
Det letas fortfarande rum, det var inte så enkelt som
vi trodde från början.
Du kämpar på och förändras ganska mycket,
men jag känner att det behöver bli boende på olika håll iaf ett tag.

Jag pendlar mycket i mitt mående, men jag gör det jag ska.
Jag har verkligen förstått frasen "tillfriskna med babysteg"

rädd

Jag vet vad jag har ställt för ultimatum till dig.
Jag vill dessutom att det ska bli så, det kommer att bli så.
men jag har också en förhoppning att det ska göra oss gott.
Långt därinne vill jag att du ska förstå när du flyttat
att det är oss du vill leva med.

Ibland så slår mig rädslan att det ska bli tvärtom,
att du ska tycka det är skönt.
Att slippa se en ledsen fru,
eller slippa ha krav på dig.

Samtidigt vet jag ju att känner du så
är det lika bra för mig att få veta det.

Jag vet att du är rädd för ensamheten, och det är jag också.
Jag är rädd för mitt oskrivna blad som är framtiden,
men vad är jag rädd för?

Försöker tänka på att alternativet att bara ånga på du och jag
inte är något alternativ längre,
Lever vi ihop för att vi är rädda för ensamheten?
Finns den riktiga kärleken under all gegga?
 vi behöver båda gå till botten med vad vi känner och vill.

Men jag är ändå rädd!

Känslobomb

Hela jag går omkring som en enda stor känslobomb.
Jag är sprängfylld utav känslor av alla de slag.

Jag är ledsen, förväntansfull, sorgsen, glad, rädd,
osäker, hoppfull, och lite lycklig.

Fick en kram av äldsta när jag vaknade,
för att jag var världens bästa mamma,kände lycka, då grät jag.

Fick en teckning av yngsta som skulle vara rolig,
 och det var den, då skrattade jag.

Fick en kram av mannen när dom skulle iväg,
 då blev jag rädd, glad och grät??

Pluggar och tänker på dom kommande dagarna,
känner förväntan, glädje och nervositet.

Läser bloggar och känner glädje och hopp, då gråter jag en skvätt till??

Jag förstår inte riktigt vad som händer,
jag vet bara att det påminner om när vi skulle
skaffa barn,
 skillnaden är bara att då var jag proppfull av hormoner.

Är där hormoner i filmjölk månne??

kontroll

Jag åker på Måndag kväll och det känns så rätt.
Det är jobbigt att vara här hemma just nu.
Vi bråkar inte, snarare tvärtom.
Men jag har trots min distans svårt
att hålla mig ifrån det som är ditt.

Jag känner  inte heller att mitt beslut att du inte ska bo här
under tiden du tillfrisknar, om du nu gör det, är fel.
Jag känner tydligt att jag behöver komma ifrån att se hur
du går till väga, för jag har otroligt svårt att inte ha synpunkter.
och detta är helt och hållet mina defekter och rädslor.
Och det är klart att detta är en form av kontroll,
fast jag bara vill "göra dig uppmärksam"

Det kommer att komma mycket ro i detta för min del, tror jag.
Att ha ditt tillfrisknande och dig på distans.
Det kommer att träna mitt tålamod,
för det kommer att visa sig med tiden om du tagit allt på allvar.
Jag behöver den distansen för att släppa taget totalt.

Nu ska jag hämta  yngsta hos en kompis,
han är ibland min läromästare i sin syn på sig själv.
Han har inga gränser för vad han tror han klarar,
han är nämligen bergsäker på att han klarar allt.
Med lite finslipning på det (så han inte skadar sig)
 så kommer han att ha en underbar relation med sig själv.
Och utav det lär jag mig dagligen, lyckliga mig som har mina barn!!

Ras

Idag när jag var på mitt jobb så rasade
det sista året över mig.
Jag kände mig helt tömd på allt,
och alla känslor i en enda stor röra.

Det blir så extremt svårt när sådant inträffar på jobb.
Tårarna hänger ut över ögonkanten men munnen ler,
stramt och falskt:
- Nä, nä det är ingen fara med mig,
 det har varit lite mycket sista tiden.

När jag kom hem drog jag ur proppen,
lugnt och stilla rann mina tårar ner för kinderna,
och jag kände hur min kropp sakta sjönk ihop igen.

Min första tanke var inte snäll mot mig själv,
utan jag tänkte genast; -jaha offerkoftan är här.
(jag vill ju vara en duktig tillfrisknande medberoende)
Men vid närmare eftertanke så tycker jag inte att
 det är konstigt att jag har känslor som måste ut och se dagsljus,
efter två år i isolering.

Jag har väldigt mycket där under bröstkorgen väl dolt,
som behöver släppas ut, lite i taget.

Du frågade hur det var, och om du kunde göra något,
Jag berättade lite hur jag kände och sa dessutom att sista gången
tog ganska hårt, ett svek jag har svårt att lägga på sjukdomskontot.
Då svarade du att det kändes inte alls bra för dig att höra.
Vilken tur då att det inte var för din skull jag berättade det.

nöjd

Känner mig nöjd efter helgens pluggande.
Och jag känner mig nöjd med mina beslut.

Tycker att jag kommit fram till ganska vuxna lösningar.
(inget som är självklart alls)
Lösningar som inte är ristade i sten,
eftersom ingen vet hur framtiden ser ut.

Du flyttar till ditt rum om två veckor.
Därefter har du yngsta mån-tis och jag ons-fre
Detta passar bra eftersom vi har våra möten så.
Helgen d.v.s lördag träffas vi alla och
 gör något som är kul tillsammans,
och har bra samtal, och äter ihop.
Funkar inte detta en Lördag så bryter vi och är var för sig.

Men jag känner att vi måste börja om helt från början med allting.
För ingenting kommer någonsin att se ut som det har gjort.
Och under tiden så visar det sig hur dit tillfrisknande bär.

Läser en inspirerande bok om livet vid en skilsmässa,
där det låter som om mannen har ett sexmissbruk och som heter
Nakendiscot, den hjälper mig att se lite vad jag vill ha i mitt liv.

Jag älskar verkligen böcker, min flykt i tillvaron!!

relation

Idag satte vi oss ner och pratade,
 jag kom fram till att du ska ha allt fix färdigt
 till dess att jag kommer hem från Norrland
Med tanke på att du ändå måste vara här hela den veckan,
så passar det alldeles utmärkt att du har
 denna vecka på dig att fixa och berätta för dom du ska.

Har tänkt ett tag på hur jag vill ha det i en framtida relation.
Vad som är ett måste för att jag ska må bra,
alltså inga önskemål, utan nödvändigheter.
Har bestämt mig för att skriva ner dessa
och skicka med dig till rummet,
så kan du i lugn och ro se om det passar dit sätt
att ha en relation.

För har vi olika mål och syn på vad en relation ska innehålla (jobbas mot)
så är det ju inte någon idé att ens se vad som händer om du tillfrisknar.

Känner att detta är så rätt,
 jag har inga förhoppningar om hur du ska bli.
Om du ska bli frisk, om du förändras.
Jag ska bara ta min tid, hitta var jag befinner mig i vår relation.
Jobba med mig, skaffa en fungerande vardag.

Åh detta är så befriande!!

Nu till dagens ordspråk ; )
Tro inte på allt du tänker utan
Tänk på det du tror på.

älskar

Oh, jag älskar verkligen den utbildningen jag påbörjat.
När jag läste om den, så skrek den till mig att ansöka.

Det var så mycket jag.
Den innehåller mycket personlig utveckling,
grupputveckling, tolvstegsprogram,
 beroende/medberoendeproblematik,
Allt om bindningar till droger/sex/mat.

Den värnar om att ge varje människa utrymme,
Ingen är "fel", olikheter är en tillgång.
Respekt för individen.

"Min" studiegrupp är en brokig skara människor som
alla är super intressanta, med väldigt olika bakgrund.
Vi ger och vi tar, precis som det ska vara.

I Norrland ska vi befinna oss på ett otroligt
vackert beläget behandlingshem, mitt ute i naturen.
Jag är lite rädd eftersom det denna gången ingår att
hålla föreläsningar för patienter,
 men det är en rädsla som känns sund.
Jag älskar varje minut jag får tillbringa med denna grupp.
Känner mig lyckligt lottad.

Mitt mål med detta är att få jobba med det i framtiden,
och när jag tänker på det, så känns min framtid oerhört
ljus och meningsfull.

Kan inte låta bli att tänka på:
Ur all skit kommer det alltid något gott!!

Spännande

Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin sett en så
spännande omröstning i melodifestivalen.
Nu kan det ju bero på att Sverige var med och krigade i topp tre.

Annars tycker jag ändå att det brukar vara
ganska klart och ointressant redan när hälften röstat.
För mig känns melodifestivalen halvljummen,
Jag hinner glömma hur låtarna lät när det ska röstas.

I dag är spänningen högre däremot, när vårt hockeylag
ska slåss om guldet, det tycker jag är kul.

Stämningen här hemma är också ganska ljummen.
Idag måste det redas ut hur allting ska funka.

Om en vecka ska jag upp till Norrland,
Min utbildning är lagd där denna gången,
 det ska bli ett skönt avbrott.
En vecka i Norrländska skogarna ska väl rensa skallen på mig.
Det innebär dock att jag måste ägna stor del av dagen till att plugga,
men det gör inte så mycket för jag tycker det är fantastiskt kul.

ordspråk

Jag älskar ordspråk,
inte alltid dom utnötta och
inte i alla sammanhang.
Men i vissa perioder ger dom mig kraft och tröst
Ibland är dom extremt tänkvärda.
Ibland är dom ganska roliga.

Skriver ofta ner tänkvärda saker
 jag läst eller hört, har alltid gjort det.

Ska fr.o.m nu avsluta dagen med något för mig tänkvärt.

En ganska kul:

Infödingar som slår på trummor för att driva bort onda andar
hånas av västerlänningar som tutar i trafikstockning.

En tänkvärd:

Inatt smidde jag hundra planer.
I morse vaknade jag och gjorde som vanligt.


Och med det säger jag godnatt och heja saade!!

Beroende

Jag är en beroendemänniska ända ut i finger spetsarna.
Jag ser det och märker det dagligen, numera. (tack o lov)
Det visar sig i allt möjligt i min vardag.

Jag kan fastna i det mesta,
 men som tur är så har jag sorterat bort det mest destruktiva.
I mitt fall handlar det "bara" om att fastna i saker jag tycker är kul
eller som underlättar, så jag slipper ta några jobbiga vägar.

Men mitt medvetna beteende gör att jag hela tiden måste
tänka till och göra val som är bra för mig.
T.ex skaffar jag inte facebook,
 för då hade förmodligen inte mina barn fått något att äta.
Eller har en Iphone, då hade jag förmodligen blivit uppsagd.
Små enkla val som underlättar min vardag.

Många  kanske tänker att det måste vara jobbigt,
och tråkigt att behöva välja bort så "nödvändiga" bra saker,
men, Nä det är det absolut inte.
Har vi inte alla saker som vi mår bättre av att välja bort?

Jag har dock bytt:

 Alkohol mot nezeril menthol
Treo comp mot lepzyl
kontroll mot bloggande (denna är ej färdigställd, men på god väg)

Så, det känns som om jag är på banan.

rullar på

Efter min födelsedag i Torsdags så
har saker och ting bara rullat på.
Du är mild, trevlig och omtänksam.
Du är glad, öppen och energisk.

Jag är förvirrad, och irriterad.

Jag vill inte att det ska rulla på.
För detta ska vi inte fastna i .
Jag tror du "glömt" att du ska flytta till ett rum.

Det är så himla lätt att fastna och skjuta det jobbiga framför sig,
så därför frågade jag dig igår kväll innan jag pep upp och la mig
om du har fritt tillträde till rummet när som helst, och det hade du.

Jag frågade både för att jag ville veta och
 för att du skulle förstå att det fortfarande är aktuellt.

Du ska bo i ett rum hos en särboende kvinna
som du träffade för fyra år sen på nämndemans gården,
på anhörigvecka, och som du tyckte hemskt mycket om att
prata med.
Du säger att du berättat hela din historia för henne,
 nu när du frågade om boende.
Jag är själv förvånad över att detta inte bekymrar mig,
men det gör det  faktiskt inte,  inte det minsta.

Just nu är jag mer bekymrad över att du inte är där ännu.
Men nästa vecka är vad som gäller.

oops!

Något hände mitt inlägget.
Här kommer resten:

-För att jag vill att han ska vara här hemma med oss.

Här kommer en övning som heter duga för mig.
Inget av detta är jag bortskämd med,
och måste andvända hela min motståndskraft.

Jag vet att jag måste fullfölja, men mitt "flyta med"
kom lite av sig.

motståndskraft

Imorse vaknade jag av att jag blev klappad på kinden.(?)
Det var ett tag sen, men ett skönt sätt att vakna.

Idag fyller jag år, och dessa dagar har
 alltid passerat obemärkt här hemma.
Idag fick jag tre röda rosor och en parfym (?)

Även present från minsta var fixad.(?)

Du har åkt iväg för att göra ditt fjärdesteg med din sponsor (?)

Minsta frågade mig i dag:
-När ska pappa till stockholm igen?
-Det vet jag inte, varför undrar du?

Frid

Jag känner frid i min själ idag.
Jag har på något vis förlikat mig med min verklighet.
Min maktlöshet håller på att förankras på riktigt.
 Jag har inga planer på min framtid
jag flyter fortfarande med timme för timme.

Men jag vet att det kommer att gå bra för mig.

Vi fick till ett bra samtal igår.
Lite lösningar på praktiska saker.
Men även att ta tillvara på denna träning.
För det är lite så jag ser på det.
Jag försöker vända problem till uppgifter,
uppgifter som jag får lösa.
Det känns på något vis lättare.

Just nu tränar jag enormt på att leva i nuet,
släppa kontroll, inse maktlösheten inför andra människor.

Du är rädd och ledsen, och det gör ont i mig.
men även det är en träning, dina känslor, dina val
din sjukdom.

samtal

Vi måste ju prata med varann,
ingen enkel sak, med en missbrukare
som är misstänksam och gillar sin egen röst bäst.
Och som utgår ifrån att alla vill honom illa.

Du frågar konstiga frågor:

-Hur länge ska du låta mig bo i ett källar rum?
 Hm.. jag har väl inte satt dig där, du valde!
-Vem bedömmer om jag är frisk nog att flytta tillbaka?
 jag bedömmer om jag vill leva med dig!!
-Tänk om du inte bedömmer som jag? m.m....
 Nä, synd, då är du förmodligen inte på väg att bli frisk!

Jag  orkar inte svara på dessa frågor,
eftersom du inte lyssnar och förstår.
Så min stående replik är:  BLI FRISK
skit i allt annat, jag har inga svar.

Men fortfarande måste vi ju lösa dom praktiska sakerna,
ibland motarbetar du mig och ibland går du med på allt.
Jag faller emellan åt in och "löser", ´men backar.

Gör vad du vill med din tid i källarrummet,
jag kryper framåt så ser vi om vi möts någonstans.

En timme i taget

Så ser min dag ut, en timme i taget.
Jag vill inte tänka längre fram just nu.

Känner mig orubblig i mitt beslut.
Jag orkar inte oroa mig för hur alla
små praktiska saker ska lösas,
för det är just sån oro som får mig att vackla.
Allt sådant får lösas på vägen och det vet
jag att det gör.

Jag är ledsen, känner sorg , klump i magen,
men jag känner mig också stark som en oxe,
för att denna gången känns allt så självklart.

Jag tror det självklara kommer utav att denna
gången är smärtan precis lika stor att fortsätta
som vanligt, som att sära på oss.

Det känns helt otippat som om jag nått min botten i medberoendet.
Nu finns det bara en väg för min del och det är UPP.

overkligt

Har gått i en dimma i dag,
känns liksom som att jag är med i en film
en B-film, allting är helt overkligt.

Igår uttalade jag orden till dig.
-Du får hitta någonstans att bo
för jag har fått nog av din sjukdom.

-Antingen får du hyra ett rum nånstans
i närheten, eller så skiljer vi oss.
Det är dom två alternativen som finns kvar.

Skumt var det, för du tog mig på allvar.
och det var verkligen första gången
jag menade varje ord jag sa.

Jag orkar inte mer, jag håller på att förgöras.
Jag behöver hitta tillbaka till mig själv,
jag är fullständigt borttappad.

Du sa också att du tänker göra det jag begär
så länge vi inte skiljer oss.
och jag bestämde mig för att detta måste gå undan.
Litar inte ett dugg på mig själv, och är därför rädd
 att hamna i att ingenting hände.

Detta är den första riktiga konsekvens du fått
(om man bortser från en sur fru)
Du får också förklara för alla som undrar
varför du bor i ett hyrt rum.
Jag tror faktiskt att detta är det  rätta
för oss båda, vad det leder till vet ingen,
men naturligtvis hoppas jag att du
ska hitta friskhetsvägen.

Just i detta nu, så är du och tittar på ett rum
en bit härifrån och det känns onekligen
helt sjukt, men nåt litet känns också lite bra,
Jag valde annat, inte bara mala på.
Jag har satt krav som är för min skull.
Ett krav som var fullständigt nödvändigt
för det kändes som jag höll på att duka under.

Att faktiskt göra något annat.
Men oj vad det gör ont.

botten

Har jag nått min botten nu?
Det känns så emellanåt.
Kan knappt se dig utan att drabbas av div. känslor.
Det är inga kärlekskänslor kan jag säga.

Kände att jag blev rädd igår,
grät mycket, var jättearg,
 fick panik när jag tänkte på mitt jobb,
(som jag egentligen tycker om)
Hur ska jag orka befinna mig där,
med ett leende på läpparna?

Hade ingen ork till någonting, absolut inget.
Struntar i allt, just nu.
Den lilla reserv som finns är reserverad till mina barn.
Detta är inte jag för fem öre.
Jag vill inte förstå längre, för detta är vansinne!

Har t.o.m börjat tänka hämnd,
jag vill såra, skada, göra likadant.
skita i dig, vara elak, se dig lida...
Friskt?...Nä inte ett dugg.

Jag är så jävla trött på att vara förnuftig och förstående.
Stå bredvid och tänka att du har ju fina sidor också,
Men vilka är det? Att du tömmer diskmaskinen oftare än jag?

Pratade länge med min bästa vän igår, som är insatt
i hela historien från början.
Jag berättade vad som hänt och hörde mig själv
säga att det nog ingick i din process.
Denna lugna vän avbröt mig bryskt med:
- Vet du, jag skiter i hans process nu,
hur känns det för dig?
Ja, det kan man undra,
Hur känns det för mig?

dockan

Hörde för länge sen jämförelsen
mellan plastdockan med rund tyngd i botten
och oss medberoende.
Förstod inte så mycket då,
när jag fortfarande kände mig självständig och tuff.

Men idag vet jag exakt,
det är den förbannade dockan man knuffade
omkull som liten och som alltid reste sig och såg
glad ut, hur många gånger man än sparkade ner henne.

Thats me!

mod

Emma igelström satt i morse i nyhetsmorgon
och blev intervjuad,
Hon var rak i ryggen och höll huvudet högt,
och berättade att hon var en beroendeperson,
Att hon förskingrat pengar, och var en alkoholist.

Modiga, modiga människa, jag hoppas att du
vet hur mycket du gör för andra med ditt mod.

Du har alla "skam" sidor emot dig,
Du är kvinna.
Du är ung.
Du är känd, dessutom i ett
 sammanhang som handlar om hälsa.

Men jag blir så otroligt glad när du pratar,
för det låter som du greppat grejen totalt.

Vad är det som gör att vissa människor hajjar med detsamma?

Din historia var extremt lik min,
varje ord du sa träffade rakt in i hjärtat
 och när du berättade så rann tårarna på min kind.

Enda skillnaden är att jag nog inte hade haft det modet
en månad efter behandling.

Jag önskar dig verkligen lycka till!!

svek

Du svek mig igen.
Du har inte varit otrogen,
och du har inte agerat ut sexuellt.
men du svek mig genom att inte vara
ärlig i saker som du visste var extremt
viktiga för mig.

Du berättar att det är din missbrukar personlighet,
och ja det är det kanske,
men kan man lägga alla sina felaktiga beteenden i den?
du vill ha en chans till där vi även fokuserar på relationen (??)
Men vad vill jag? ärligt talat så vet jag inte vad jag vill.

Jag ljuger om jag inte medger att du återigen fått mig att lyssna.
Jag vet att det är med mikrosteg man tillfrisknar i denna sjukdom,
och då tänker min manipulerade hjärna att dina "snedsteg"
har ju inte varit grövre och grövre, kanske tvärtom.

Men denna gången sved det likförbannat.
tilliten åkte ner på noll igen.

Nu är hela du full av idéer,
idéer som jag haft i ett år men som inte passat
ditt tillfrisknads schema.
Nu ska vi på RCA, och ha pardelning,
och gå efter stora boken.

Detta luktar skumt, naturligtvis.
hela jag är full av misstro, och tråkigt nog även en dos förakt.

vilja

Min fria vilja är jätteviktig att komma ihåg,
Ibland glömmer jag den, ibland utnyttjar jag den.

 Att ständigt påminna mig om att jag har val,
och ensamrätt att ta beslut ang. mitt liv.
(jag behöver inte påminnas om att ta hänsyn till
alla andra, det gör jag med autopiloten ; )

Jag utnyttjade min vilja igår och sa åt dig att
hitta ett boende åt dig.
Du gick med på att hyra ett rum i byn
om vi inte skiljde oss.
Du har lovat att göra allt jag säger bara jag inte lämnar dig
(manipulation av högsta sort, som jag sjukligt nog njuter lite av)

Idag har du letat och inte hittat,
Och nu då, tänker jag,  här står jag med min
vilja och det händer inte ett smack.

Du får ingen riktig lägenhet så enkelt p,g,a
betalningsanm. så vad händer nu?
Du har inga nära kompisar att uppsöka,
inga föräldrar att vända dig till, inga syskon du har kontakt med.
Det slår mig hur fruktansvärt ensam du är.

Men vad gör jag, jag kan ju inte sätta dig på gatan,
men jag kan heller inte bo med dig för att vara snäll,
för hur går det då med fria viljan?
och att göra val?

Nu vet jag dessutom om att ska detta ske
så måste det gå undan, annars är risken stor att
jag låter det gå ännu en runda.

Det finns bara ett ord för detta och det är
supertok!

undran

En stilla undran ibland är om jag verkligen älskar dig
och vad jag då älskar.
jag kanske inte heller vet vad älskar är?

försökte lista lite för-emot i huvudet
och det var inget kul resultat.

Jag vet att jag klarar mig bra själv,
jag har många vänner,
nära familj, och hyfsad ekonomi.
Jag tror att jag är ganska "grundglad"
i mitt sätt att vara, så jag är inte rädd att
bli ensam direkt, tror jag.

Men vad är det då?
Det "trygga" som är det mest otrygga jag varit i?
Är det en besatthet i att få dig frisk?
Är jag fortfarande bekväm i kaos?

Jag har full förståelse för folk som inte förstår mina val,
det gör nämligen inte själv heller alla gånger.

behov

Jag har svårt för att fatta ibland.
Så fort jag utrycker ett behov jag har,
(just nu mer och djupare samtal mellan oss)
Så går du in i försvarsposition.
Du försvarar dig som om det vore grövsta påhopp.

Jag har så svårt för att greppa det.
T.ex. - Det är inte bara jag som inte pratar.
-Det var inte mitt fel.
- Du gör också så.

Försöker att förklara att det var inget påhopp utan en önskan,
men jag vet inte, det gåt inte riktigt in.
du återkommer gärna till att du inte vill ha mer irritation,
men jag har förklarat minst tjugo gånger att
blir jag irriterad i dag så är det inte
för vad du gjorde för ett år sen utan något dagsfärskt.

Jag tror inte du tror mig, men det får faktiskt vara ditt bekymmer.
Jag tycker det är otroligt tungt emellan just nu.
Ibland tror jag bara vi är olika, har olika behov.
Vi har ju inte sett dom samtidigt i dagsljus förr,
och jag vet att jag har helt andra krav än för tre år sen.

Tiden får visa.

skitdag

Extremt gnällig är jag idag,
tråkigt att skriva en surblogg.
ännu tråkigare att läsa förmodligen,
men nu är det jag som bestämmer,
så då beslutar jag mig för att lägga gnället här,
och kanske skona mina familjemedlemmar lite,
och mig själv, brukar kännas bättre efter lite gnäll.

Vi har det ganska lugnt hemma, inget bråk
och faktiskt lite ömhet.
Men idag har jag kämpat med mitt huvud,
det går liksom igång på autopilot, när saker och ting fungerar.

Hur kan han kännas så frisk plötsligt, är inte det skumt?
Nä, det är nog för att han jobbar med sig själv.
Men han känns alldeles för glad, eller?
Nä, nu är du fånig Livia.
.Jag tror du blir lurad igen faktiskt
Fast i så fall kommer det ju fram ganska snart.
Ja men kan du leva med det då?
Det behöver jag ju inte ta beslut om nu.
Undrar om telefonen står på ljudlös?

och här bryter jag det interna samtalet i huvudet,
och pratar med en  "medsyster" , för här blev jag lite rädd.
Här är  inte steget långt ifrån mitt fysiska kontrollerande,
och det vill jag under inga omständigheter tillbaka till.

Känns lite bättre, ändrar lite riktning.
Men fortfarande  sur för att jag ägnar mig åt
sådan här skit.
Trodde liksom jag var förbi det här stadiet, men NÄÄ!!

Skönt att det är idag det är möte!

social

Igår kväll var vi på fest,
det var ganska längesen.
En fest jag haft lite ångest för,

jag vet inte riktigt varför,
men sedan ditt missbruk kom upp i dagsljus
har vi isolerat oss lite, känner jag.

Förr var jag oerhört social,
ville alltid vara med där det hände,
livrädd för att missa något.

Idag känns det inte viktigt alls,
jag har snarare blivit hemmakär.
Jag trivs utomordentligt bra i mitt soffhörn.

Känner mig ibland direkt vilsen socialt,

Min resa sen jag blev nykter har gjort att jag
känner mig annorlunda.
även ditt missbruk har gett den känslan.

Har lagt märke till vilken central plats både alkohol och sexskämt
har i sociala sammanhang,och jag tycker helt enkelt det är rätt ointressant.
Ytligheten är så påtaglig, den ger inte så mycket, när folk börjar bli berusade.

Men numera är jag så lyckligt lottad att jag kan ta min bil
och köra hem precis när jag vill, och sedan vakna pigg som en lärka
morgonen därpå, det är tacksamhet för mig idag.

Idag ska vi bege oss till tivolit som kommit hit,
för att sen gå och titta på elden,
minsta är jätte upprymd och dansar runt i hela huset,
Detta är livet!

mod!

För att beskriva ordet mod idag så
behövs bara dessa namn:
Emma igelström
Patrick sjöberg
Yannick Triggaro

hurra för er!!!

perioder

Har snappat upp att mitt liv delas upp i perioder.
Jag tolkar detta som tillfrisknade cykler
(finns säkert inget som heter så,
 men det låter ganska bra, tycker jag)

Det ser ut ungefär så här:

En period av oro, sorg, pyttelite ilska, (har varit mängder)
I denna period bär jag mig INTE vuxet och trevligt åt.

Nästa period är rädsla och och ånger för mitt beteende
I denna period är jag lite smörig och klok som en hund.

Tredje perioden så är jag bara JAG,  inte medberoende.
I denna period är jag avslappnad  och ganska rolig.
Bryr mig om mitt och låter dig ta hand om ditt.
Här är jag som trevligast att umgås med.

Detta snurrar sen på,  ibland fort och ibland sakta.
Period ett och två blir kortare och kortare, om än marginellt ibland.

Detta är min egen påhittade tillfrisknadscirkel.
 Den känns ganska bra, jag är liksom förberedd på vad som komma ska.
dessutom är ju målet att hamna i period tre.
Det råder ju inget tvivel om att det är där jag mår bäst.

Jag får ner min hastighet i tillfrisknandet lite också,
 jag förstår  att jag måste plöja igenom dessa många gånger,
och jobba för att rätt period ska minska.

Bra jobbat, Livia! ; )

lycka?

Jag älskar att fundera på ord och att diskutera dem.
Detta inträffade på mitt jobb under fikat idag.
Det stora ordet som var på tapeten var lycka.
Det fanns lika många tolkningar som människor.

Det enda vi alla hade gemensamt var att vi ville känna lycka.

Att vara lycklig för mig är inte att alla bitar i livet är på plats samtidigt.
Jag tror inte heller att lyckan bara kommer en dag.
Jag tror att jag måste välja lycka i min inställning att se på saker.

Jag kände lycka under min aktiva alkoholperiod,
det var inte när jag druckit, utan när jag kom från systemet
med kassarna fulla och hade det hela  framför mig.
Sällan eller aldrig kände jag mig lycklig när jag var full.

Idag är det tack och lov andra saker som gör mig lycklig.
Det är småsaker i min nära vardag, som t,ex mina barn.
och det kan jag faktiskt känna lycka över, även om resten av livet är kaos.

Nu är det ju inte så att jag går och känner lycka ständigt och jämt,
men att jag kan få den känslan av överväldigande tacksamhet,
som sprider en varm känsla i magen, om än bara i sekunder,
det är lycka för mig.

förlåtelse

Ibland blir jag rädd för att gå bitter ur detta.
Det är mitt absolut värsta scenario.
Bitterhet är inget kul alls,
varken för ägaren av den eller motagaren.

Har tänkt mycket på detta, hur undviker jag att bli bitter?
Jo, för min del tror jag att det handlar om total förlåtelse.
En förlåtelse som är djupt förankrad i mitt hjärta.
som verkligen har landat i mig.
Jag är inte där ännu till fullo, men jag går i rätt riktning.

Vissa människor tror att om man förlåter så accepterar
man att bli behandlad dåligt igen, det tror inte jag.
Jag tror till och med att jag kan förlåta, för att sen kanske ändå
utesluta den människan ur mitt liv, beroende på gärning.

Jag kan förlåta utan att förstå allt.
Jag kan förlåta för att jag själv vill bli förlåten när jag gjort fel.
Jag kan förlåta för att bli fri.


Jag tror att förlåtelsen sitter i mig, och är välgörande för mig.
jag tycker att förlåtande människor är storartade, modiga och smarta.

Förlåtelsen i sig är befriande,välgörande och vacker.

igen känningsfaktor HÖG

Det sköna med möte är den
 höga igenkänningsfaktorn.
Igår visade det sig att många av
 oss medberoende till sexmissbrukare
blir rädda när allt börjar kännas bra.

Det känns skönt att känna igen "tok" beteende.
Har själv börjat känna mig ganska bekväm i kaos,
och det vill jag definitivt ha bort ganska omgående.
Rädslan är så mycket högre när allt börjar likna vardag,
får jag en ny smäll snart? Blir jag lurad? m.m

Och det visar ju sig klart, men rädslan infinner sig ändå.
Lättare på något vis att värja sig när man har ilska och sorg på topp.

Men det är skönt att få syn på beteendena,
det är väl första steget...

Idag tillbaka till verkligheten,
 men ganska skönt med rutiner.
Lets Go!!

en stund

av fullständigt lugn lägger sig i huset.
Här har varit kusiner och kompisar,
och grannar, både vuxna och barn.
Jag gillar detta!
många människor, fika till alla,
en går, två nya kommer, öppna dörrar.

Men när alla går hem och även familjens egna barn går iväg
så är lugnet desto skönare, bara jag.

Vi har pratat mycket här hemma senaste tiden
om äldstes flickvän, otroligt gullig tjej.
Hon har dock ett bekymmer som jag ser att min son börjar
djupdyka ner i, hon har nämligen anorexia.
Självklart blir han orolig, men här går mina varningsklockor igång,
han har nämligen samma "räddningstendens" som sin mamma.

Nu hoppas jag att mitt "nya" sätt om vad
 som är mitt och vad som är andras ska snappas upp,
Plötsligt känns det ännu mer viktigt att jag är tydlig och
"frisk" i mitt tänk, en övning som heter duga.

trivsamt

Sista dagen i solen!
Har börjat trivas med att gå och dra,
och har nästan börjat längta till huvudsemestern.
Detta koncept passar mig utmärkt:
Äta frukost, paus, ta undan frukost, paus
sätta ner i diskmaskin, paus, sitta på altanen,
paus, klä på mig, paus...........

Det känns som om hela jag är utvilad,
från hårbotten till tånaglar. Skönt!

Ikväll är det s-anon möte och jag ser fram emot det.
Det ger mig driv att fortsätta göra saker som är bra för mig.

Du berättade igår när du kom hem, att du gjort en massa
säkerhetsåtgärder för dig själv, under din arbetsdag.
Ingen blir gladare än jag att du börjat visa dig själv sann omtänksamhet.

Nä nu ska jag ta paus : )

smidigt

För ett tag sedan så sa du ofta till mig
att saker jag gjorde, kände, eller sa, triggade dig
och att det inte var bra för dig.
Till en början köpte jag detta rakt av,
och började genast ångra och banna mig själv.
Lät bli att berätta hur jag kände, för att inte "störa"

Men, sen det har satt sig ordentligt att
 jag aldrig kan göra dig frisk vad jag än säger, känner eller gör,
så innebär det även motsatsen, d.v.s
Mitt beteende och mina känslor kan inte heller göra dig sjuk,
och det känns ju onekligen bra att ha fattat.
Du har dessutom slutat andvända dig av detta argument
sen jag slutade vika ut och in på mig själv.

Jag kan känna och tycka precis som jag vill ,
göra saker som är bra för mig.
Utgången för ditt tillfrisknande ligger bara hos dig, allt annat är blaj!!

sommar!

Har i il fart varit och införskaffat årets
första vatten pistol (basucka)
Av någon andledning så har det blivit en
förbrukningsvara här hemma,
 ny sommar- nytt vattengevär.

Det finns aldrig någon som fungerar när
årets första sommar dagar kommer.
Och det är ju klart som korvspad att man
måste ha ett vattengevär dessa varma lediga dagar!!

Nu är det inte jag som ska springa omkring och
vattenkriga (även om jag gladeligen skulle vilja vara med,
 men för mig blir det allvar och jag vill ju inte att alla barnen ska gråta)
Jag ska fortsätta i min lilla täppa,
 jag måste passa på så länge lusten finns kvar,
 för den kan mycket väl försvinna i ett nafs.

I dag jobbar du, och oron i dig fanns där i morse,
du berättade själv att det kändes jobbigt.
Fria datorer ( ni är inte så många) mycket dö tid,
Och här har jag min huvud uppgift för dagen:
Släpp taget, det är ditt ansvar, din oro, din sjukdom och din kamp!!!
Jag ska sola!!

lugn

Här ligger en slöja av lugn och normalitet
över familjen, vilket jag njuter av.
Jag har annars en liten delperson som brukar knacka
mig på axlen och säga:
-Glöm nu inte vad han gjort och att ni har en
smutsig hemlighet jämfört med andra "vanliga" familjer.

Jag har inte tillåtit mig att njuta av det som faktiskt har funkat.
Det har liksom legat en skugga av sorg och rädsla för att
vara för glad, ifall det inte håller.

Rädslan kommer på något sätt i bakgrunden när jag är arg, less eller sur.
men när allt känns bra så blir jag bräckligare, -tänk om jag blir av med allt detta.
Men nu har det faktiskt funkat utan att skydda mig med tråkigt humör
och jag tillåter mig att njuta.

Har ägnat mig åt trädgårdsarbete, vilket funkar ganska rofyllt på mig
Cyklade och åt glass med minsta och hans kompis, och bara
NJUTER av detta underbara väder, känns himla onödigt att lägga
till  ilska på det fall i fall.....

påskmat

Ska ha våra föräldrar på middag,
men här serveras ingen påskmat till allas förtret.
Denna familj tycker varken om sill eller lamm.
Jag äter förövrigt inte kött över huvudtaget
är inte så himla förtjust i djur, varken i hagen eller på tallriken.

Detta har ju gett en del trumpna miner genom åren,
då min pappa är "en blodig köttbits älskare"
Har ibland haft genomgående vegetarisk mat
(bara för att jag kan) för att visa att det går att göra
god mat ändå.

har inte lyckats omvända dom, jag undrar om det är för att
det är vegetariskt eller för att jag är usel i köket,
för det är jag, tycker inte att det är speciellt kul
att laga mat.
Ja,ja man äter det som serveras!!
pay back time, sen jag var liten eller....

skratt

Ibland tror jag att min räddning har varit
 att vi kan skratta tillsammans,
Nu finns det ju ganska många gånger
 jag har kunnat hålla mig för skratt naturligtvis.

Men trots all smuts så har vi ändå haft det med oss
i dom hyfsat normala perioderna.
Fick till mig att det också är en form av intimitet,
att kunna skratta ihop.
har aldrig tänkt så, men det kändes skönt.

Vi kan t.o.m skämta om ditt missbruk ibland,
jag tror nämligen att skratt är läkande.
MEN här finns regler som ännu är lite otydliga
du kan inte skämta om det på samma vis som jag.

Gränsen är hårfin så här får man vara ytterst försiktig
och det är du inte världsbäst på.
Men jag drar gränser till höger och vänster
och nånstans någon gång hamnar jag väl på lagom.

Tycker det är ytterst fiffigt att jag kan träna på dig,

frågor

Ibland frågar jag dig mer än vad som är nyttigt för mig.
Har verkligen ett driv att förstå, men jag kommer aldrig
att förstå allt, och vissa saker får jag därför bara låta vara.

Har svårt för att lägga band på mig när en fråga dyker upp,
och glömmer lätt bort att jag måste vara beredd på svaret.
Ibland är jag det, men ibland så startar det mitt huvud helt i onödan.

Ska försöka sortera lite mer, vad vill jag veta? och varför ? (oavsett svaret)
 har jag nytta utav att veta detta ?
Förändrar detta något ?
mår jag bra av att veta eller är det något jag ska grotta ner mig i ?

Jag måste börja ta ansvar för mina frågor,
 och detta är inte helt enkelt ibland, när du svarar med en ny ärlighet,

Är naturligtvis glad att du svarar rakt, men enormt ovan.
jag har sjukt mycket att träna på, saker som jag aldrig funderat över
och som har känts så solklara.

Skulle jättegärna vilja göra stegen som medberoende,
men finns det sponsorer inom s-anon?

ledighet

Så skönt med lite påskledighet,
Ja för mig vill säga, resten av familjen
har varit hemma hela veckan.

Har varit groteskt avundsjuk på deras sovmornar,
direkt missunsam klockan 6 på morgonen : )
Pang! igen med garderobsdörren.
Host, host, men nä dom har sovit vidare.

Jag har dessutom svenskt rekord i snoozing.
Var sjätte minut skrålar min mobil  "e du vaken Lars"
i nästan tre kvart??
Börjar tvivla på att jag är en snäll människa innerst inne; )

Har tänkt mycket på uppskattning den senaste tiden,
vad jag uppskattar och är glad för.
Och sen allt blev kaos här hemma, så tar jag tillvara
på allt/alla runt mig på ett annat vis.

Har väldigt roligt på mitt jobb,
 med människor jag tycker  mycket om.
Har lätt för att skratta med mina barn.
Har nära kompisar som bryr sig mycket om mig.
En kram, ett leende, en omtanke, en kommentar.
 s-anon mötena vi fått till.
Mina föräldrar som alltid finns där.
Allt detta är otroligt värdefullt.

Jag formligen suger i mig av små "må bra" saker,
jag undrar om det är någon form av överlevnads strategi.
I vilket fall som helst så är jag glad att jag ser dessa
saker på ett annat sätt, vidgar mina vyer och kommer
en liten bit längre ifrån missbruket som inte ägs av mig.