Sömnen är

min flykt för tillfälligt.
Och jag låter det vara så.
Men dom trettio sekunderna det tar varje gång jag vaknar
och kommer ihåg vilken situation jag befinner mig i är verkligen vedervärdiga.

Jag vet att jag har en oerhört jobbig tid framför mig,
med att hitta boende båda två, få sålt huset.
Och inte minst, berätta och låta yngsta få komma till ro hos oss båda.

 Emellanåt känns det som om jag drömmer, aldrig någonsin trodde jag att det
skulle göra så in i helvetes ont att sära på den sjuka
 symbiosen mellan oss som jag faktiskt inser att det är.

Jag har tömt ut hela mitt register på idéer om hur vi skulle laga detta äktenskap,
lagt all min energi på att få det att funka.
tyvärr vann sjukdommen...