jag är helt

golvad av att få ha den ynnesten att
faktiskt få lov att ta del av andra människors livshistorier.

Jag kom till behandlingshemmet i måndags och skulle få lov att
praktisera där i en vecka i anhörig programmet.
Jag fick två val då, antingen att gå med terapeuterna eller vara "jag"
hela veckan.
Det var inte speciellt svårt att välja, jag ville delta i gruppen som "jag"
och det var ju inget konstigt för jag är ju medberoende till en beroende
även om det inte är en alkohol/drogberoende.

Veckan har ju dessutom visat att alla beroende ofta finns
i lite varierad form hos oss som har sjukdommen.
Ofta i en enda gegga.
Vi byter kors och tvärs när den ena tillgången strypts..

Men att se dessa sorgtyngda anhöriga på måndagen
gå därifrån fredag eftermiddag med rak rygg
 och faktiskt ett litet leende på läpparna är fantastiskt.
Mammor som förstod att det faktiskt finns hopp om deras barn,
och "barn" som fick förstå att dom var älskade trots missbruket i familjen.
Skuldbördor som lossnade, gråt som fick komma ut, ilska som skreks
men också skratt som förlöstes.
Oj, vad jag lär mig mycket både om mig själv och om beroende/medberoende.

Det är så mycket jag inte vet men...
Jag VET att det inte finns några hopplösa fall.

Detta är fantastiskt att få lov att uppleva.