Igår

var vi på RCA för andra gången.
Jag älskar ju tolvstegsmodellen, mycket för att
lever man i det programmet, så är det inte så himla konstigt
som vissa vill ha det till, framför allt människor i programmet.

Det har blivit en grej bland vissa att jämföra vilket steg dom är i
och att ständigt och jämt nämna "programmet" som vägvisare.
Prata sponsorer och att göra allting till en "fräck" grej.
Nu menar jag inte att man inte ska prata program, och framför allt
i början har man ett behov av detta tills man finner sig till rätta.

Men det finns en fara i detta, det är ingen fräck grej, ingen tävling
om vem som kommit längst eller vem som har "hårdast" sponsor.
Det är ett enkelt levnadsprogram för vem som helst.
Det är inga konstigheter jag lär mig här, utan mer ett sätt att leva normalt.
Att få upptäcka vad jag kan ändra hos mig själv för att underlätta mitt liv,
saker som många andra människor redan kan , men som många av oss i programmet inte fick naturligt.

Te.x att jag behöver andra människor, ensam är INTE stark.
Att visa svaghet är styrka
Att vara sårbar är att vara människa.
Det finns ingen som är så bra på att var du, som just du är
och du duger precis som du är.
Du ÄR inte dina handlingar.

Enkla saker kan tyckas,men inget naturligt hos oss som aldrig fått lära
och senare har flytt behovet i form av droger,spel eller sex.

Att sitta i en grupp typ, RCA igår är inte konstigare
än att träffa några bekanta privat, skillnaden är väl bara den
att här är folk öppna med vad dom gått igenom och
framför allt hur dom gjort för att komma vidare.

Hela fasaden är borta, dom bjuder frikostigt på sig själv och på sina lösningar,
jag kan när jag går därifrån själv välja vilka lösningar jag vill prova och vilka jag tror passar mig.
likt ett smörgåsbord, plockar jag det jag vill ha.
Är vi tio stycken på att möte så lämnar jag en del, och får nio andra tillbaka.

Konstigare än så är det inte.