Friskt!

För ett halvår sen träffade äldsta sonen sin flickvän,
den första "riktiga".
Ungefär en månad efter dom träffats så åkte han upp till Sthlm
på utbildning, och när han kom hem så berättade han
för mig att han träffat en annan där uppe.

En engångs företeelse som inte skulle berättas för
den nya flickvännen.
Mitt hjärta snoddes ihop och jag tänkte:
- jahapp, nu är cirkeln sluten.
Han har också drabbats av den djävulska känslostörningen.

Försökte prata med honom då, men det kändes inte som jag
nådde fram överhuvudtaget.

Igår natt var det oroligt, mycket spring till toaletten,
flickvän som grät, (tunna väggar)
Och morgonen därpå kom sonen ner rödgråten och berättade
att han sagt som det var och att han mått skit i fem månader.

Jag tar naturligtvis helt avstånd från hans handlande,
men inom mig jublade något.
han kändes inte "störd" längre.
Han begick ett misstag, fick konsekvenser i dåligt mående
och var ärlig och stod för vad han gjort.
Det kändes friskt!

By the way, nu har jag semester, tjohoo!