torsdag 16 juni 2011

Jag ser

mitt medberoende så tydligt i så många situationer,
i min relation till dig.

Nyckeln till ditt rum är hämtad och nu återstår
 bara små praktiska saker som en säng att sova i,
och lite annat du behöver.
Du mår jättedåligt (panikångest) över din flytt,
och jag mår jättedåligt över din panikångest.

Jag går lätt in i känslan att det är jag som fått
dig att må så här, jag som är taskig.
Jag får hela tiden påminna mig om att inte
trösta, prata med dig så det känns lite lättare för dig, typ:
-Ingen vet ju hur länge det blir.
- Det kommer nog att bli bra.m.m
Ja denna listan kan göras hur lång som helst,
men jag stoppar faktiskt mig själv idag.

Och jag tror inte det handlar om att jag "lärt" mig mer,
det handlar mer om mina val jag har,
valet att bara gå runt på samma sätt här hemma,
och än en  gång göra samma saker och hoppas att
det är på riktigt denna gången, får det att vända sig i magen.

Det gör jätteont i mig att det gick så här långt
så att vi behöver separera, men det gör ännu mer ont
att ha det som jag haft det sista tiden, och det gör att
jag kan låta bli att curla din väg, som nu svider i dig.
En väg som du är stor nog att ta ansvar för.

Det är trots allt dina val som lett oss hit, inte mina.
Men denna gången är det mitt val som gäller.

2 kommentarer:

Margareta sa...

Du är på rätt väg Livia - släpp inte taget om dina egna val, håll i dem och påminn dig om dem hela tiden! Allt gott/Margareta

livia sa...

jag håller så att jag blir vit om knogarna : ) kram livia