tillit

Vad svårt det är med tillit.
Jag säger ofta att jag har förstått att detta är en
missbrukssjukdom, att jag ser likheterna.
Att jag verkligen accepterat att du har en sjukdom.

Att jag någonstans har förlikat mig med det som har hänt,
det onda som inte går att göra ogjort.
Och jag har verkligen förlikat mig med att
du haft sex med andra för att du var i en sjukdom
du inte ens visste att du hade.

Men sen kommer det riktigt tunga,
det är oärligheten och alla lögner,
alla undanflykter, smusslande.
sveken som fortsatte in i det s.k tillfrisknandet.

Sexet är inte på något vis lika jobbigt att tänka på
som alla lögner du serverat mig under årenslopp
och framförallt dom du gett mig det sista året.
Jag litar inte på någonting du säger idag,
kommer det någonsin att bli återställt?
Jag vet om att jag måste välja tillit den dagen jag är redo,
men blir jag någongång redo för det när det gäller dig?
Är skadan permanent oavsett om du håller dig nykter?

Detta är tankar som lätt blir jobbiga.


Du hade fått nycklar till ett rum du skulle
flyttat in i måndags, men det funkade inte
längre p.g.a semestrar och barn??
Hade hon glömt att hon hade barn?
Så tillbaka till ruta ett, det är tungt.
tiden bara går.

Det funkar ganska hyfsat här hemma, men det är
ganska vanskligt för mitt medberoende känner jag.
Det är så lätt att flyta in i vanliga gamla spår, men NEJ,
Jag behöver en tid för mig själv, se vad jag saknar,
OM jag saknar
 komma bort en bit från sjukdommen.
Så det är bara att fortsätta leta, men de hade ju inte gjort ont
om det hade fått lov att flyta lite smidigare.