Det finns

en helvetes massa ångest i att tillfriskna tillsammans.

Kommer det att hålla?
Kommer jag att orka?¨
Vill jag orka?
Går det att laga?

Varför är det så många som tycker att den sträckan är spikrak,
eller är det bara mitt trassliga huvud som ser det?

Är det bara i detta huset som vi fortfarande begår övertramp mot varandra?
Blir tokarga, ledsna, och emellanåt går tillbaka i gamla mönster?

Är det bara denna missbrukaren här hemma som bångstyrigt vägrar att släppa egenviljan?
Är det bara här vi har stora problem med att mötas i kommunikationen?
Är det bara här som resterna efter ett gigantiskt svek biter sig kvar?

Läser så ofta om tillfrisknande som innehåller så mycket friskt, och nytt meddetsamma
alla är nöjda och glada, spikrakt framåt.
Det gamla har passerat.

Så är det inte här.

vinsterna

Ibland önskar jag att detta medberoende jag äger hade
 visat sitt fula tryne innan jag fick barn.

Att jag fått lov att rätta till mina medhavda felbeteende
innan jag fortsatte att skicka det vidare ännu en generation.

Jag ser idag hur stor skillnad jag gjort, eftersom det är stor åldersskillnad
så fick äldsta ta del av en del felaktiga beteende, eftersom jag inte visste bättre då.
Det kan ibland göra lite ont, samtidigt som jag måste se att jag verkligen
 gjorde det jag trodde var rätt då, och gjorde så gott jag kunde.

Samtidigt så är ju vinsterna med detta att jag idag har chansen att visa annat
och att jag med yngsta har ett helt annat sätt att se mitt barn på hans vis.
Vi känner efter i magen vilka känslor som finns tillsammans ( är livrädd att han ska ärva sin pappas
oförmåga att sortera och känna känslor, efter allt som hänt)
Vi tänker och berättar allt vi har som vi är glada/ledsna för, och allt är tillåtet att känna.
Och vi håller på att lära oss att det är inte farligt att vara rädd.

Samtidigt som jag kan se hur jag förändrats gentemot mina barn,
så får jag på köpet en förståelse för mina egna föräldrars tillvägagång sätt.
Dom gjorde också det bästa dom kunde efter deras förutsättningar,
och felen dom begick hade inte ett dugg med mig att göra.

Detta är en vinst för mig, att få lov att upptäcka, titta på, förändra.
och detta hade jag inte kunnat ana när jag satt i min djupaste förtvivlan över vad som hände i mitt liv
att det skulle finnas vinster, som fick mig att växa och bli vuxen,
med 100% ansvar över mitt eget liv, och därtill bli en bättre mamma och medmänniska.

Melissa Horn - Jag kan inte skilja på - YouTube

Orden är slut, men denna säger mycket.

Tack E för att du la upp den!

tjo vad

det känns längesen jag skrev här inne.
Allt flyter på, jag jobbar otroligt mycket med mitt medberoende
men också med vad det är hos mig som gör att jag varit så gränslös
i alla mina relationer.
Försöker titta bakåt en del, för min relation med mina föräldrar
har blivit väldigt infekterad och jag vet att mycket ligger hos mig.
Saker som "poppat" upp och som jag blir ledsen för, utan att berätta.
känner att jag skulle behöva sätta mig ner och prata med dom
men känner mig inte riktigt redo, eftersom jag vill bli kvitt min ilska först.
Önskar att jag kan få till ett samtal där jag inte skuldlägger utan med respekt
berättar hur jag känner och har känt.

Har också varit i Norrland på korpberget, på min addiktologi utbildning.
Och det ända jag kan säga om detta är att jag älskar varenda minut där.
Det är ju en processutbildning vilket innebär att under tiden (3år) jag utbildar mig så
jobbar jag också med mitt eget tillfrisknande, och tillsammans med denna grupp jag går
med så finns det så otroligt mycket att hämta, och jag är väldigt väldigt tacksam.