Just nu befinner jag mig i mitten,
det tillhör inte vanligheten.
Nu är det ju på inga vis så att jag hittat någon balans,
och jag vet inte vad det är jag känner.
Jag har varit så länge i detta, trott så mycket,
och känt väldigt mycket hopp om tillfrisknande.
Just nu så har vi bestämt att ge järnet båda två en sista gång,
men jag är inte riktigt med, känns det som.
Halva jag känner att jag vill ge detta en sista ärlig chans,
men halva jag är i en egen lägenhet, med skillsmässopappren påskrivna.
Jag vet att det är min rädsla som styr mig, i båda delarna.
Jag är för rädd att satsa 100% och jag är rädd att skiljas.
Min allra innersta vilja är att vi ska fixa detta,
men var ska jag hämta tron på detta igen.
På något vis kräver jag också mer och mer av dig,
för varje gång "vi börjar om".
Men förrut har det bara varit jag som börjat om,
och det har ju naturligtvis inte funkat.
Det känns i magen för första gången att du är med på relationståget nu,
men var ska jag få min tro ifrån?
Jag tror att det krävs att du visar mig vägen,
på hållbarheten, på viljan, på ärligheten.
Sen kanske jag vågar ge en bit av mig själv igen.
Vi får väl se var det landar.
6 kommentarer:
Jag tänker att du faktiskt är realistisk och det är ju inte så kul:)
Men bra.
Nu får maken börja jobba lite;)
Så skönt! Jag köper det rakt av: )
och släpper tanken på att jag är helt virrig!
Virrig är du inte, enbart erfarenhetsmässigt skeptisk! Bra tycker jag att du ändå är med på att försöka tro på att din man är med på att också jobba på er relation! Kram på dig
Tack, Margareta! Kram på dig också!
Klart du är osäker efter upprepade svek. Enbart naturligt. Jag håller tummarna att han klarar det och du också.
Lycka till
Tack faith! Ja det osäkra är nog naturligt, det onaturliga ligger nog i att jag är kvar : )/ Livia
Skicka en kommentar