Ras

Idag när jag var på mitt jobb så rasade
det sista året över mig.
Jag kände mig helt tömd på allt,
och alla känslor i en enda stor röra.

Det blir så extremt svårt när sådant inträffar på jobb.
Tårarna hänger ut över ögonkanten men munnen ler,
stramt och falskt:
- Nä, nä det är ingen fara med mig,
 det har varit lite mycket sista tiden.

När jag kom hem drog jag ur proppen,
lugnt och stilla rann mina tårar ner för kinderna,
och jag kände hur min kropp sakta sjönk ihop igen.

Min första tanke var inte snäll mot mig själv,
utan jag tänkte genast; -jaha offerkoftan är här.
(jag vill ju vara en duktig tillfrisknande medberoende)
Men vid närmare eftertanke så tycker jag inte att
 det är konstigt att jag har känslor som måste ut och se dagsljus,
efter två år i isolering.

Jag har väldigt mycket där under bröstkorgen väl dolt,
som behöver släppas ut, lite i taget.

Du frågade hur det var, och om du kunde göra något,
Jag berättade lite hur jag kände och sa dessutom att sista gången
tog ganska hårt, ett svek jag har svårt att lägga på sjukdomskontot.
Då svarade du att det kändes inte alls bra för dig att höra.
Vilken tur då att det inte var för din skull jag berättade det.