irritation

I morse vaknade jag på ett uselt humör, hade haft riktigt otäcka
drömmar, där du var sjukare än nånsin.
Direkt när jag vaknade så kändes det skönt att det var en dröm,
men jag hade jättesvårt att skaka av mig äckel känslan.

Jag kände en enorm irritation på dig, som jag inte ville
erkänna, eftersom du inte gjort något egentligen.

Du hade nog sovit gott för du hade en ängels tålamod med allt mitt snäsande.

När jag sen kom till jobb fick jag lite dåligt samvete och skickade
ett sms med ett förlåt.

Ändå har denna äckel känsla följt med mig hela dan,
när jag kom hem tänkte jag att jag skulle berätta om drömmen,
men jag hoppade över det eftersom hela jag var fylld av:
- DET ÄR DITT FEL ATT JAG MÅR SÅ HÄR !!

Lyckades bära mig hyfsat normalt åt under middagen och umgänge med barn,
men när vi sedan blir själva i soffan runt åtta, så somnade du. Somnade???

Då höll jag på att spricka, jag ville ju bråka (egentligen prata)
Jag ville känna att vi var viktiga.
 Du skulle fråga mig hur det var, och jag skulle berätta om drömmen och olusten den väckte,
 då skulle du skratta lite och krama om mig och säga att jag var tokig.

Men nähä, så blev det inte.
Känner att jag dök rakt in i offerrollen dessutom fylld av ilska.

Tycker ändå att jag bemästrat denna skitdag utan att ställa till alltför
 mycket bekymmer för någon,och det är ju bra.


 Men nu får det räcka, nu går jag och lägger mig,
 med en övertygelse om att morgondagen blir solig.

månadsmöte

Har varit och träffat "mina" medsystrar , och jag är så glad för dessa träffar.
Vi kan alla skratta åt eländet emellanåt och vi strävar åt samma håll,
även om våra situationer ser lite olika ut,
Här behöver jag inte vara "duktig" på någonting, inte ens på tillfrisknandet,

Det är enormt befriande, här finns en otrolig öppenhet, och inget dömande.
Vi pratar mycket tillfrisknande, men det är även tillåtet att känna både sorg och ilska
en stund.
Vi jämför ibland våra män och hittar många likheter, men också många olikheter.
Hela jag uppfylls med energi efter dessa träffar och det uppstår en speciell gemenskap
mellan oss som jag har svårt att känna med folk som inte varit med om samma sak.

Jag funderade mycket på en av dessa kvinnor på vägen hem, hennes man har nämligen
inte kommit på att han har en sjukdom, och behöver därför ingen hjälp, tycker han.
Hur känner egentligen hon när vi sitter och pratar tillfrisknande, att vi märker
så stora skillnader på våra män, och att det är ett krav att jobba med sig själv för att kunna tillfriskna tillsammans.

Jag kände lite idag att det skar till i mitt hjärta för hennes skull, och tänkte
hur orkar hon? 
Vad väntar hon på?
 vad är hennes mål?

vilken styrka hon besitter som orkar jobba med sig själv parallellt med
att leva med en aktiv sexmissbrukare (det kallar jag honom, fastän han säger att han slutat
han har ju alla beteendena kvar)

 Och ju mer jag tänker på det, så väntar hon ju på samma som oss andra,
att bygga upp sig själv för att kunna  ta vettiga beslut efter sin vilja som frisk.

Och vem är jag att tycka synd om henne, jag vill ju inte att någon
ska tycka synd om mig,
Ibland är det skönt när man tänkt efter.

tillit

Tänker mycket på ordet tillit och vad det betyder för mig.
Min syn på tillit har ganska naturligt ändrats det senaste året.
Men i det ligger också lite sorg.
Jag har levt hela mitt liv med att sortera in folk som pålitliga eller opålitliga.

Inte så att jag dömt folk direkt, men däremot har jag alltid
sagt att jag litar på folk fram till att dom missbrukar mitt förtroende.
Men med facit i hand så tror jag inte att 100% tillit finns,
det har jag ju inte ens till mig själv.

För det betyder ju i praktiken att jag inte får begå misstag, och det gör jag ju
eftersom jag är människa.
Så var går då gränsen för missbrukad tillit och vems gräns, för jag antar att den är
olika hos oss alla.

Om jag litar på en människa som lovat något, och den människan får förhinder
är det missbrukad tillit?

Är det missbrukad tillit att gå in och skada andra fast det
är en bieffekt av ett självskade beteende?

Är det missbrukad tillit att berätta en hemlighet som är för tung att
bära själv?

Kan bara konstatera att om ovanstående är missbrukad tillit, är inte jag någon
att lita på, så hur ska jag kunna kräva detta av någon annan.

Allting handlar ju om vems ögon man ser det med.

Jag tycker plötsligt att ordet tillit är ett ord som inte borde finnas, precis som rättvisa.
För vad som är rättvist för en, är orättvist för en annan.

Mitt nya sätt att se på tillit är lite jobbigt, eftersom jag är ganska svart eller vit,
Tydliga klara linjer för vad som är vad, är min melodi, men det finns inte.

Fortsätter att fundera ett tag till, och ser om jag kan komma på en revolutionerande sanning
om vad tillit är:)

sex

Många tankar väcks i mig när sex kommer på tal,
det som var ganska enkelt förr, har blivit trevande och osäkert.
fyllt med både vånda och längtan.

Sen hela din sjukdom rullades upp har mycket hänt naturligtvis.
Men vårt sexliv avstannade ganska naturligt eftersom jag var ett öppet sår.
Jag har hela tiden känt att jag inte fixar att ha sex så länge jag inte känner att du är totalt odiffad
och vi tillsammans pratat om ärligheten att stoppa, om intensiteten tar över.

I går hade vi sex för första gången på  nästan ett år.
Helt spontant skedde detta och jag lät mig ryckas med.
det var jätte fint och nästan lite gulligt tafatt.

Sen kom då alla frågor som mitt huvud producerar i ensamhet,
blev det fel?, var du närvarande? tänkte du på andra?
Påverkar detta ditt tillfrisknande?
Då tröttnade jag på lilla hjärnspöket, vi frågade faktiskt varandra
och båda tyckte det kändes fint och friskt.

Här är det dags för mig att tacka min delperson för visat intresse,
men nä tack, jag klarar mig galant själv.
Nu är det vi som upplevt du och jag ,våra friska delar,vanlig man och vanlig kvinna.
Måste börja släppa in dom personligheterna också, så att dom får den plats dom förtjänar.
ta den friska delens parti,

Blir oerhört trött på att ha missbruket med i varenda sak som sker.
fastän jag inser att det inte är konstiga frågor efter sjukdomens blottande.

Men nu har dom fått uppmärksamheten, dags att släppa, och trava vidare.

(ser när jag läser igenom att jag nästan låter schizofren, men,men så känner jag mig nästan ibland;)

follow the flow

Min vardag flyter på bra, jag bär mig ganska ordentligt åt,
både mot mej själv och andra.
Känner att jag försöker flyta med bara, och unnar mig att njuta av det.

Jag vet att  min oro inte är borta för alltid och inte rädslan heller för den delen,
men det känns lite som om jag tankar lite friskhet i detta välmående,
som jag kan lagra till sämre tider.

Måste, måste våga känna dom bra dagarna utan att bli rädd och
stöka till det för mig!

Försöker att inte fastna i analyser vad gäller ditt tillfrisknande.
Ibland blixtrar det till när du säger eller gör nåt som känns "konstigt"
men det viktigaste för mig då är att behålla det i mitt huvud
och ge mig själv tiden att känna in om det är mitt eller ditt konto det ska in på.

Sen kan jag ändå känna att mitt välmående nu, även har att göra med
att jag ser hur du jobbar med ditt, men det måste jag ju kunna vara glad
för, det är ju det jag vill. Att du ska bli frisk som en nötkärna,
 så vi kan leva lyckligt i alla våra dagar .)

Jag fortsätter flyta med.

god morgon

Så himla lätt allting känns när lugnet finns där.
Jag tror det är det ända som behövs för mitt
välmående idag.

Att vakna när klockan ringer har aldrig varit en favorit,
men att veta att jag kan ligga kvar en liten stund till
och krypa tätt intill dej och din varma kropp, gör det betydligt
enklare att starta med ett leende på läpparna.

Att sen väcka en älskad, yrvaken sjuåring som är glad direkt
är också välgörande för hjärtat
Så, nu börjar en ny dag och en ny vecka,
njuter av starten!

älskade bästis

Idag har jag suttit i långa djupa samtal med dej, min allra bästa vän.
Du vet allt om mej, för vi fann varandra redan när vi var sex år.
Sen dess har vi gått genom livet ganska mycket hand i hand, vi började på lekis,
Gick i samma klass i hela grundskolan, sen även gymnasiet.
Numera befinner vi oss på samma arbetsplats.

Vi har gått igenom skilsmässor, förlossningar, barnuppfostran, kroglivet och dödsfall m.m.
ihop men ändå var för sig.


Och jag kan inte med ord berätta hur mycket du betyder för mig,
du finns alltid där för mig, på min sida, vad det än gäller.
Du är en väldigt öppen, fördomsfri, och klok kvinna,
och jag litar på dig till 100%.

Idag hade du ont i hjärtat och kände dig enormt ensam,
Du blev bränd på kärlek som du vågade lita på,
och det gör lika ont i mej , som jag vet att det har gjort i dej när jag mår dåligt i mitt.

Men mitt i detta onda kunde vi ändå kosta på oss ett och annat asgarv, för det
finns alltid nära i vår relation.
Jag känner en så djup tacksamhet för denna äkta nära vänskap.
Du är unik, och jag älskar dig L.

I mitt lilla liv, har saker och ting gått som dom ska idag.

Men jag kom till att tänka på att jag befinner mig lite på träningsläger.
Det är mycket jag tränar på nu, känns det som, och det är bra.
Jag tränar på att hitta mej, vad jag tycker om, vad jag tycker är roligt.
Vad som är viktigt för mig, och vad jag kanske kan släppa taget om.
Ingenting av detta är självklart längre (och har nog aldrig varit)

Mitt i allt virrvarr så infinner sig en känsla av spänning, äkta spänning.
av att äntligen få lov att träffa mig.

självrannsakan

Har haft en lugn period fram tills för några dagar sen,
då blev du på kopplad till Internet på jobb igen.
oron naglade sig fast i mig, paniken spreds.

Här startade ditt utagerande alltid när du var aktiv.
Du har många gånger under din avstängning sagt att det har varit skönt,
och tur att du inte haft åtgången till alla dina start sidor.

men nu har du full tillgång igen, och jag blir livrädd.
Fick till mig att det är ett ansvar du måste ta
och känna själv i ditt tillfrisknande.

och visst förstår jag att det är så...

Men detta startade något hos mig, som jag tror är ganska bra,
obehagligt men bra ,för jag tror nämligen att det är hög tid för mig
med en självrannsakan, Hur pass ärlig är jag i mitt tillfrisknande egentligen??
gentemot mig själv, jag är påläst vad gäller medberoendet, och visst har jag förändrat
saker i handling, men mitt beteende mot dig är nog inte så rent och fritt från
påhopp och påminnelser som jag själv vill tro.

Jag kamoflerar det dessutom ganska bra,
jag lyssnar inte heller så bra på vad du tycker och känner,
eller jo, jag lyssnar men avfärdar det om det inte stämmer med mitt.

Så här kommer jag inte vidare på min väg till ett bättre mående
och dessutom är det sidor jag absolut inte vill behålla.

jag vill kunna uttrycka sorg, ilska ,glädje men med den respekten jag själv begär.
Ska jag vara riktigt ärlig, så lever det nog inom mig, kvar en liten elaking
som fortfarande ser "den onde och den gode" och jag behöver ju inte säga vem som är vem.

Detta är sanningar som svider en aning.
Vi har haft problem att mötas i kommunikationen, och för första gången
slår det mig att det kanske ligger på mig, (??)
Nu tror jag ju inte att det enbart ligger på mig, men eftersom jag är oförmögen att
ändra på dig, så får jag koncentrera mig på det jag kan ändra.
Det kanske räcker för att vi ska nå varandra.

Jag rättfärdigar gärna saker i mitt beteende som jag vet är fel, för så gjorde minsann du.
och där kan man ju undra hur gammal jag är.

Det känns som om din sjukdom har landat i mig, jag har inga tvivel om att
du har en sjukdom som du inte valt att få, men frågan är om jag fullt ut har förstått
hur sjuk jag är??

fel spår

Så himla lätt det är att komma vilse, i detta tillfrisknande.
Jag tycker jag kommit en bit på väg, och vips
så är jag på felspår.

Min hjärna vet ofta vad jag bör göra, men när denna
totala panik drabbar mig så blir jag helt blockerad.
Tillbaka på ruta ett känns det som, men så är det ju naturligtvis inte.

Jag VILL INTE må som jag mådde för ett halvår sen, aldrig mer.
jag måste ju acceptera att min man tar ansvar för sitt tillfrisknande.

Naturligtvis måste han få lära sig sina egna gränser, och få lov att göra sina egna misstag
annars kommer han ju aldrig framåt.
Men visst är jag rädd för misstagen.
Denna jäkla skit rädsla som poppar upp och växer sig urstark.

Jag är glad att det finns människor som kan ge mig en knuff upp
på rätt väg igen, min väg.

musik

Det finns nog ingenting som kan förändra min sinnesstämning
så snabbt och säkert som musik, eller för den delen ta mig på en resa tillbaka i mitt eget liv.

När jag hör dansbandsmusik kommer jag ihåg förväntan hemma,
då skulle det komma gäster och alla var glada, fortfarande blir jag
glad av dansbandsmusik fast det inte är nån favorit musik.

Tonerna av Bob Marley tar mig till min upproriska tonårstid när
jag inte var rädd för något (trodde jag)  och flower power regerade livet.

Sen finns där ju en och annan låt som påminner om brusten kärlek,
eller för den delen, även passionerad kärlek.

eller bara en liten strof av en låt, som gör att ett mikroögonblick för längesen
glimtar förbi.

Jag städar hemmet som en duracell  kanin om jag bara får lyssna på hög musik,
Ja, musik är fantastisk medicin mot det mesta.

Jag fick precis höra "allways look on the bright side of life"  och gick
från samlad till  "tjo ho nu ska här hända grejer"

Ska nog lyssna på den oftare.

möte

Nu ska jag snart gå på mitt möte, jag älskar verkligen mina möten.
Jag har aldrig nånsin på mina 4 år mått sämre när jag gick därifrån än när jag kom dit.
Och är vi 15st så lämnar jag 1del och får 14 tillbaka, det är inte så dumt alls.

På mina möten kommer jag ihåg var jag kommer ifrån,
Jag får ta del av andra människors tillfrisknande, och likt ett smörgåsbord
bara plocka till mig det som passar mig, fantastiskt.

Där kan jag träna och prata om mina "systemfel" utan att bli dömd.
Jag kan känna igen mig i många, men jag kan också bli irriterad på någon, dom människorna
är nästan viktigast, för samma "fel" dom har, besitter jag ofta själv.
Väl dolda och skämmiga.
Så himla smidigt att få syn på dom.


Där känner jag som tydligast att vi alla är människor  av samma skrot och korn.
Jag är verkligen tacksam för programmet.

första halvan

Idag kände jag en liten oro som brände,
och började fundera på vad jag skulle göra med den...

Kom igen nu, vad var det nu du skulle göra när detta lilla monster dök upp
.
Funderade ett tag på vad som gjort att jag kände som jag gjorde
och kom fram till att lite var nog en liten efterkänsla från gårdagen och helt och hållet mitt spöke,
och lite var en sanning som inte kommit fram som sanning ännu, d.v.s
ett litet sms som var ganska oskyldigt men dock ett som inte berättats om
trots att jag fått löfte om detta skedde.

Tog mig tiden att tänka ut hur jag skulle prata om detta utan att bråka,
och kom fram till att be om en stund när jag ville berätta för honom
vad jag behöver av honom, och att även berätta hur det funkar när det skenar
i mitt huvud och vad en utebliven sanning gör med mig.

Efter maten tyckte jag allt kändes lugnt och stabilt och vi bestämde oss för att sätta oss
ner och prata, jag var väldigt noga med att vara respektfull och inte anklagande.
Kändes bra, för det kändes som om han tog in det jag sa,  sen ska jag ärligt säga
att jag inte vet vad som hände, plötsligt hade det svävat ut och vi var farligt
nära gränsen för övertramp, båda två.

Ibland tror jag vi pratar om varandra, alltså om helt olika saker, för ibland fattar jag
inte svaret, och när jag frågar om igen,så tänker jag ofta, Har jag frågat det?
Känns ibland som om jag måste linda in saker i bomull först för annars tas det som att påhopp.
sen slutar det ofta med att vi konstaterar att vi menar likadant.

Jag känner att vi som par behöver hjälp, hjälp att reda ut lite i geggan,
lite riktlinjer om hur vi går vidare, vilket fokus vi ska ha och inte ha,
och jag tror att vi behöver höra det tillsammans, inte var och en för sig.
För så har det varit nu, han jobbar för relationen själv efter det han lärt sig
och jag jobbar för relationen själv efter det jag lärt mig,
 och nånstans måste detta fogas samman .och bli ett vi

När jag tar upp detta, så får jag ofta till svar att jobbar vi bara med oss själva följer
relationen automatiskt med, och det tror inte jag.
jag tror inte att något fixar sig av sig själv.

Han vill komma lite längre i sitt tillfrisknande också, innan han klarar att
reda ut relationen parallellt, för mig så ingår det på nåt vis att jobba med relationen
i sitt tillfrisknande.

 Så då var det låst läge, här blir jag jätte osäker på vad som är vad
Jag ser ju förrändringen hos honom
 och han jobbar på ett nytt sätt med sitt tillfrisknande,och beter sig annorlunda

ska jag ge honom mer tid?
 har jag för bråttom?
 eller är det mitt medberoende spöke som anpassar sig igen?
Vilken salig röra det blir i huvudet ibland, fast det känns så lätt att förstå när man hör någon annan säga det.

trigger?

Har varit ensam idag och spenderat mycket tid vid datorn,
har haft enormt mycket ut av att läsa kvinnors bloggar om medberoende.
Men idag fastnade jag på sannons forum, och där är många kloka
kvinnor (och några få män) med mycket värme och respekt, men där är också
en ton ibland som inte är så respektfull.

Det är tråkigt att läsa när vuxna människor i samma sits och med
ett stort behov av varandra väljer att få ut sin bitterhet just där.
Kände när jag stängde ner, att mitt medberoende blev lite
igång triggat också av kommentarer typ: lämna dom ändrar sig aldrig
eller Du blir aldrig fri om du inte går.
trots att jag inte alls tror att det är så, drogs jag liksom med.

Det är ett jättebra forum med ett antal eldsjälar som jag känner tacksamhet mot
 eftersom jag även har läst mycket bra saker där.(mestadels faktiskt)
Jag har ju trots allt valet att stänga ner när jag vill, men jag blev
helt uppslukad idag.
Bestämde mig för att göra lite kortare besök nästa gång och att vänta ett tag
eftersom jag blev lite överrumplad av min reaktion.

självpåtagen sress

Jag försöker verkligen att jobba så aktivt som möjligt
med mitt medberoende, och att se mina medhavda "systemfel"
som jag har tagit med mig in i relationer jag haft.
Att se min del, när saker går fel i relationen och att be om ursäkt
när så var fallet.

Jag tränar också aktivt med att GÖRA annorlunda än jag gjort förrut
(och som jag många gånger fortfarande vill)
den s.k autopiloten finns där i ryggmärgen och pockar på uppmärksamhet.
När jag gör detta så känns det ofta bra, dock inte alltid under tiden men på sikt.
Och det är här jag känner av att även jag är en beroendeperson
Jag vill ju känna välmående omgående.Ta den lätta vägen.

Jag har ganska mycket kontakt med kvinnor i samma situation, läser mycket i ämnet
får bra coaching, ändå så känner jag mig otillräcklig i mitt tillfrisknandet.

Det är så himla sjukt att jag t.o.m vill vara bäst (och gärna snabbast)
i att bli frisk från mitt medberoende annars känner jag mig "dålig".

Tror ofta att andra ska tänka,  har inte hon kommit längre eller borde hon inte kommit över det där nu.
Mitt bättre jag vet att det är fel, att folk har fullt upp med sig själv, och att mitt tillfrisknande är bara mitt.

Trots detta infinner sig dessa funderingar och stressar mig, JAG VILL BLI FRISK IGÅR :)

livet

I går var det begravning, det är tungt med begravning även om döden i detta fall var en
befrielse.
Det var en mycket fin och ljus begravning och en helt underbar präst
som talade ganska mycket om det viktiga i livet, om att vara här och nu,
att inte glömma bort att berätta för mina nära att jag älskar dom, Att inte slarva
bort livet helt enkelt.
Och att livet handlar om relationer till andra människor.
Det hela avslutades med att kistan blev utburen av männen i hennes liv d.v.s
söner och barnbarn.
Mycket känslosamt och ljust, och så mycket av livet.

Jag har slarvat bort en del år av mitt liv, samtidigt som jag idag
med facit i hand inte vill ha det ogjort.
Jag tror så starkt på att allting har en mening, men att jag
ibland inte förstår den meningen förrän långt senare.
I detta känner jag mig ganska trygg, när jag är riktigt låg.

Och jag känner djupt i mitt hjärta att jag verkligen älskar livet.

ny taktik

Ska prova en ny taktik, kom nämligen på i går att en av mina största fällor
är att jag analyserar andra, framför allt dig då.
Jag är alltid längre fram än jag ska vara, och har skapat mig en
egen sanning som bara är byggd på mitt tänk.

När jag hör dig säga något eller agera på ett sätt som får mig orolig
(vilket är många) så startar projekt uträknarlisa.
och när det sen inte blir så, kommer besvikelse och ny oro.
Nä, dags att skrota detta, eftersom det inte gynnar mig ett dugg.

Nu ska jag försöka vända båten och se mer på mina egna beteende.
Det är tur att jag sett att det funkar på andra annars vet jag inte om
jag trott det var möjligt, men det är det ju. Klart det funkar även på mig,

Ett helt annat bekymmer, jag ska på en tillställning som kräver högklackat,
och det är inte ofta dom hamnar på fötterna,  fast jag tycker det är hemskt fint och
kvinnligt på andra.
Kan gå ganska bra utan att stappla, MEN bara rakt fram (?)
Jag kan med andra ord inte svänga, spännande att se var jag hamnar : )

växa

Jag känner att jag vill utvecklas, eller vecklas ut som det nog mer liknar.
Jag känner mig oerhört klar med min sjuka anpassningsförmåga till
dig och ditt mående.
Jag ser det ju, mitt skruvade beteende vad gäller att ta på mig rollen som
terapeut i ur och skur, ombedd eller inte, så haglar råden från min mun.

Såg  mina mönster oerhört tydligt när jag var i gruppen uppe i sthlm.
Det är så konstigt för mitt medberoende beteende gäller bara känslomässiga
saker,

Märkte ett diffat beteende igår, istället för att säga att vi kan prata senare,
för du känns diffad
så blir jag sur,  hur utvecklande är det??

Jag vill ju så gärna vara där, när detta är ditt problem
och jag fortsätter vara glad som jag var från början.
Men jag är inte där ännu, alla dagar.


jag plockar med mig ditt problem, och planterar i mitt huvud
sen kryddar jag med lite fantasi, som jag gärna låter gro ett tag
så det absolut inte blir mindre, jag låter det stanna där tills det blivit
så pass stort så jag får till ett katastrofscenario, och sen mår jag skit.

När jag sen kommer hem och du ber om ursäkt för ditt beteende
och berättar att du haft en bättre dag idag, så står jag där som ett ufo
och inser att mitt sjuka jag har förstört ännu en dag för mig.

Tillbaka i verkligheten

Ja då var man tillbaka i verkligheten.
Har haft fantastiska dagar med fantastiska människor.
Som tur är så återkommer dom i Maj.
Det känns bra, för detta känns så rätt.

Jag är då även tillbaka i min relation till "min" sexmissbrukare
för det är ju min verklighet.
Har känts friskt och bra ett tag nu, men så kommer det där lilla som
sätter sig i huvudet och bygger ett jättebo.

Han berättade att han även har sitt jobb som trigger
och det är ju bra att han berättar, men här sitter jag nu med den
sanningen i knät (och i huvudet för den delen)
Nu kommer det till den svåra punkten då jag ska träna på att låta honom
sköta det och ta beslut om vad han ska göra åt det.
Svårt, så lätt att tankar flygger .

Men jag kan inte göra så mycket, ska försöka få en bra dag i alla fall.

pirr i magen

Oj vad jag är nervös, men positiv nervositet för omväxlingsskull.
Det är stor skillnad på denna förväntans oro.
Sitter på tåget upp till stockholm för att påbörja min utbildning,
och egentligen är det inte den jag är nervös för utan för att jag ska ut och
åka tunnelbana och buss.

Jag är helt befriad från "hitta" genen, d.v.s mitt lokalsinne är noll.
Dessutom har jag svårt med höger och vänster.
Detta kan tyckas vara ett lätt handikap men saken är ju den
att skulle det vara vägarbete på väg hem från mitt jobb, så får jag lätt panik
och då är detta i min hemstad.

Så här är jag mitt ute i vida världen helt ensam, men med en
otrolig förväntan,för att jag ska göra något jag vill och som jag tycker är kul.

Dock så knackade lilla konrollbehovet på axlen igår,
och sa: - Glöm nu inte säga till dom stora barnen att lösenordsskydda sina datorer.