jag försöker

verkligen att lägga mitt livspussel bakåt, och det gör jag för att jag vill komma åt
mina inlärda systemfel. Känna igen och förstå.
Jag lever med en man som har en intimitetsstörning och har gjort i tolv år,
och i tio år av dessa såg jag inte det, det säger en del om mig, och att jag har
en del jobb att göra med mig om jag vill få självrespekten tillbaka.

Jag ser ju idag en del ganska tydliga mönster i min grundfamilj,
bl.a min mammas medberoende personlighet.
Denna sida har jag föraktat så länge jag kan minnas, och nu 43 år gammal ser jag att
jag har en ganska stor bit av just förminskandet utav mina behov och känslor, precis som hon har.
Skillnaden är väl att hon är medberoende till hela världen medan jag har problematiken
till mina allra närmsta, känner mig inte ett dugg medberoende till kompisar och arbetskamrater, däremot
till mina barn, min man och mina föräldrar i viss mån.

Ser idag också tydligt hur jag har satt mina egna grund behov såsom närhet, ömhet, och intimitet
på vänt framför andras "viktigare"behov.
Jobbar ganska hårt med att åreterövra dessa rättigheter, att det är helt ok att bejaka dessa för mig själv.
Och faktiskt be om dem av människor i min närhet.
Berätta att detta behöver jag för att må bra och detta kan jag inte tänka mig att leva utan.
Sen får mina nära naturligtvis själva ta ställning till om det är något dom kan ställa upp på,
men om så inte är fallet, så är det nog inte meningen att vi ska leva nära varandra.
Allt detta låter kanske självklart för många, men för mig är det väldigt ovant att
jag faktiskt kan kräva en del av mäniskorna runt mig om dom vill fortsätta vara en del av mitt liv.