rädd

Jag vet vad jag har ställt för ultimatum till dig.
Jag vill dessutom att det ska bli så, det kommer att bli så.
men jag har också en förhoppning att det ska göra oss gott.
Långt därinne vill jag att du ska förstå när du flyttat
att det är oss du vill leva med.

Ibland så slår mig rädslan att det ska bli tvärtom,
att du ska tycka det är skönt.
Att slippa se en ledsen fru,
eller slippa ha krav på dig.

Samtidigt vet jag ju att känner du så
är det lika bra för mig att få veta det.

Jag vet att du är rädd för ensamheten, och det är jag också.
Jag är rädd för mitt oskrivna blad som är framtiden,
men vad är jag rädd för?

Försöker tänka på att alternativet att bara ånga på du och jag
inte är något alternativ längre,
Lever vi ihop för att vi är rädda för ensamheten?
Finns den riktiga kärleken under all gegga?
 vi behöver båda gå till botten med vad vi känner och vill.

Men jag är ändå rädd!

Känslobomb

Hela jag går omkring som en enda stor känslobomb.
Jag är sprängfylld utav känslor av alla de slag.

Jag är ledsen, förväntansfull, sorgsen, glad, rädd,
osäker, hoppfull, och lite lycklig.

Fick en kram av äldsta när jag vaknade,
för att jag var världens bästa mamma,kände lycka, då grät jag.

Fick en teckning av yngsta som skulle vara rolig,
 och det var den, då skrattade jag.

Fick en kram av mannen när dom skulle iväg,
 då blev jag rädd, glad och grät??

Pluggar och tänker på dom kommande dagarna,
känner förväntan, glädje och nervositet.

Läser bloggar och känner glädje och hopp, då gråter jag en skvätt till??

Jag förstår inte riktigt vad som händer,
jag vet bara att det påminner om när vi skulle
skaffa barn,
 skillnaden är bara att då var jag proppfull av hormoner.

Är där hormoner i filmjölk månne??

kontroll

Jag åker på Måndag kväll och det känns så rätt.
Det är jobbigt att vara här hemma just nu.
Vi bråkar inte, snarare tvärtom.
Men jag har trots min distans svårt
att hålla mig ifrån det som är ditt.

Jag känner  inte heller att mitt beslut att du inte ska bo här
under tiden du tillfrisknar, om du nu gör det, är fel.
Jag känner tydligt att jag behöver komma ifrån att se hur
du går till väga, för jag har otroligt svårt att inte ha synpunkter.
och detta är helt och hållet mina defekter och rädslor.
Och det är klart att detta är en form av kontroll,
fast jag bara vill "göra dig uppmärksam"

Det kommer att komma mycket ro i detta för min del, tror jag.
Att ha ditt tillfrisknande och dig på distans.
Det kommer att träna mitt tålamod,
för det kommer att visa sig med tiden om du tagit allt på allvar.
Jag behöver den distansen för att släppa taget totalt.

Nu ska jag hämta  yngsta hos en kompis,
han är ibland min läromästare i sin syn på sig själv.
Han har inga gränser för vad han tror han klarar,
han är nämligen bergsäker på att han klarar allt.
Med lite finslipning på det (så han inte skadar sig)
 så kommer han att ha en underbar relation med sig själv.
Och utav det lär jag mig dagligen, lyckliga mig som har mina barn!!

Ras

Idag när jag var på mitt jobb så rasade
det sista året över mig.
Jag kände mig helt tömd på allt,
och alla känslor i en enda stor röra.

Det blir så extremt svårt när sådant inträffar på jobb.
Tårarna hänger ut över ögonkanten men munnen ler,
stramt och falskt:
- Nä, nä det är ingen fara med mig,
 det har varit lite mycket sista tiden.

När jag kom hem drog jag ur proppen,
lugnt och stilla rann mina tårar ner för kinderna,
och jag kände hur min kropp sakta sjönk ihop igen.

Min första tanke var inte snäll mot mig själv,
utan jag tänkte genast; -jaha offerkoftan är här.
(jag vill ju vara en duktig tillfrisknande medberoende)
Men vid närmare eftertanke så tycker jag inte att
 det är konstigt att jag har känslor som måste ut och se dagsljus,
efter två år i isolering.

Jag har väldigt mycket där under bröstkorgen väl dolt,
som behöver släppas ut, lite i taget.

Du frågade hur det var, och om du kunde göra något,
Jag berättade lite hur jag kände och sa dessutom att sista gången
tog ganska hårt, ett svek jag har svårt att lägga på sjukdomskontot.
Då svarade du att det kändes inte alls bra för dig att höra.
Vilken tur då att det inte var för din skull jag berättade det.

nöjd

Känner mig nöjd efter helgens pluggande.
Och jag känner mig nöjd med mina beslut.

Tycker att jag kommit fram till ganska vuxna lösningar.
(inget som är självklart alls)
Lösningar som inte är ristade i sten,
eftersom ingen vet hur framtiden ser ut.

Du flyttar till ditt rum om två veckor.
Därefter har du yngsta mån-tis och jag ons-fre
Detta passar bra eftersom vi har våra möten så.
Helgen d.v.s lördag träffas vi alla och
 gör något som är kul tillsammans,
och har bra samtal, och äter ihop.
Funkar inte detta en Lördag så bryter vi och är var för sig.

Men jag känner att vi måste börja om helt från början med allting.
För ingenting kommer någonsin att se ut som det har gjort.
Och under tiden så visar det sig hur dit tillfrisknande bär.

Läser en inspirerande bok om livet vid en skilsmässa,
där det låter som om mannen har ett sexmissbruk och som heter
Nakendiscot, den hjälper mig att se lite vad jag vill ha i mitt liv.

Jag älskar verkligen böcker, min flykt i tillvaron!!

relation

Idag satte vi oss ner och pratade,
 jag kom fram till att du ska ha allt fix färdigt
 till dess att jag kommer hem från Norrland
Med tanke på att du ändå måste vara här hela den veckan,
så passar det alldeles utmärkt att du har
 denna vecka på dig att fixa och berätta för dom du ska.

Har tänkt ett tag på hur jag vill ha det i en framtida relation.
Vad som är ett måste för att jag ska må bra,
alltså inga önskemål, utan nödvändigheter.
Har bestämt mig för att skriva ner dessa
och skicka med dig till rummet,
så kan du i lugn och ro se om det passar dit sätt
att ha en relation.

För har vi olika mål och syn på vad en relation ska innehålla (jobbas mot)
så är det ju inte någon idé att ens se vad som händer om du tillfrisknar.

Känner att detta är så rätt,
 jag har inga förhoppningar om hur du ska bli.
Om du ska bli frisk, om du förändras.
Jag ska bara ta min tid, hitta var jag befinner mig i vår relation.
Jobba med mig, skaffa en fungerande vardag.

Åh detta är så befriande!!

Nu till dagens ordspråk ; )
Tro inte på allt du tänker utan
Tänk på det du tror på.

älskar

Oh, jag älskar verkligen den utbildningen jag påbörjat.
När jag läste om den, så skrek den till mig att ansöka.

Det var så mycket jag.
Den innehåller mycket personlig utveckling,
grupputveckling, tolvstegsprogram,
 beroende/medberoendeproblematik,
Allt om bindningar till droger/sex/mat.

Den värnar om att ge varje människa utrymme,
Ingen är "fel", olikheter är en tillgång.
Respekt för individen.

"Min" studiegrupp är en brokig skara människor som
alla är super intressanta, med väldigt olika bakgrund.
Vi ger och vi tar, precis som det ska vara.

I Norrland ska vi befinna oss på ett otroligt
vackert beläget behandlingshem, mitt ute i naturen.
Jag är lite rädd eftersom det denna gången ingår att
hålla föreläsningar för patienter,
 men det är en rädsla som känns sund.
Jag älskar varje minut jag får tillbringa med denna grupp.
Känner mig lyckligt lottad.

Mitt mål med detta är att få jobba med det i framtiden,
och när jag tänker på det, så känns min framtid oerhört
ljus och meningsfull.

Kan inte låta bli att tänka på:
Ur all skit kommer det alltid något gott!!

Spännande

Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin sett en så
spännande omröstning i melodifestivalen.
Nu kan det ju bero på att Sverige var med och krigade i topp tre.

Annars tycker jag ändå att det brukar vara
ganska klart och ointressant redan när hälften röstat.
För mig känns melodifestivalen halvljummen,
Jag hinner glömma hur låtarna lät när det ska röstas.

I dag är spänningen högre däremot, när vårt hockeylag
ska slåss om guldet, det tycker jag är kul.

Stämningen här hemma är också ganska ljummen.
Idag måste det redas ut hur allting ska funka.

Om en vecka ska jag upp till Norrland,
Min utbildning är lagd där denna gången,
 det ska bli ett skönt avbrott.
En vecka i Norrländska skogarna ska väl rensa skallen på mig.
Det innebär dock att jag måste ägna stor del av dagen till att plugga,
men det gör inte så mycket för jag tycker det är fantastiskt kul.

ordspråk

Jag älskar ordspråk,
inte alltid dom utnötta och
inte i alla sammanhang.
Men i vissa perioder ger dom mig kraft och tröst
Ibland är dom extremt tänkvärda.
Ibland är dom ganska roliga.

Skriver ofta ner tänkvärda saker
 jag läst eller hört, har alltid gjort det.

Ska fr.o.m nu avsluta dagen med något för mig tänkvärt.

En ganska kul:

Infödingar som slår på trummor för att driva bort onda andar
hånas av västerlänningar som tutar i trafikstockning.

En tänkvärd:

Inatt smidde jag hundra planer.
I morse vaknade jag och gjorde som vanligt.


Och med det säger jag godnatt och heja saade!!

Beroende

Jag är en beroendemänniska ända ut i finger spetsarna.
Jag ser det och märker det dagligen, numera. (tack o lov)
Det visar sig i allt möjligt i min vardag.

Jag kan fastna i det mesta,
 men som tur är så har jag sorterat bort det mest destruktiva.
I mitt fall handlar det "bara" om att fastna i saker jag tycker är kul
eller som underlättar, så jag slipper ta några jobbiga vägar.

Men mitt medvetna beteende gör att jag hela tiden måste
tänka till och göra val som är bra för mig.
T.ex skaffar jag inte facebook,
 för då hade förmodligen inte mina barn fått något att äta.
Eller har en Iphone, då hade jag förmodligen blivit uppsagd.
Små enkla val som underlättar min vardag.

Många  kanske tänker att det måste vara jobbigt,
och tråkigt att behöva välja bort så "nödvändiga" bra saker,
men, Nä det är det absolut inte.
Har vi inte alla saker som vi mår bättre av att välja bort?

Jag har dock bytt:

 Alkohol mot nezeril menthol
Treo comp mot lepzyl
kontroll mot bloggande (denna är ej färdigställd, men på god väg)

Så, det känns som om jag är på banan.

rullar på

Efter min födelsedag i Torsdags så
har saker och ting bara rullat på.
Du är mild, trevlig och omtänksam.
Du är glad, öppen och energisk.

Jag är förvirrad, och irriterad.

Jag vill inte att det ska rulla på.
För detta ska vi inte fastna i .
Jag tror du "glömt" att du ska flytta till ett rum.

Det är så himla lätt att fastna och skjuta det jobbiga framför sig,
så därför frågade jag dig igår kväll innan jag pep upp och la mig
om du har fritt tillträde till rummet när som helst, och det hade du.

Jag frågade både för att jag ville veta och
 för att du skulle förstå att det fortfarande är aktuellt.

Du ska bo i ett rum hos en särboende kvinna
som du träffade för fyra år sen på nämndemans gården,
på anhörigvecka, och som du tyckte hemskt mycket om att
prata med.
Du säger att du berättat hela din historia för henne,
 nu när du frågade om boende.
Jag är själv förvånad över att detta inte bekymrar mig,
men det gör det  faktiskt inte,  inte det minsta.

Just nu är jag mer bekymrad över att du inte är där ännu.
Men nästa vecka är vad som gäller.

oops!

Något hände mitt inlägget.
Här kommer resten:

-För att jag vill att han ska vara här hemma med oss.

Här kommer en övning som heter duga för mig.
Inget av detta är jag bortskämd med,
och måste andvända hela min motståndskraft.

Jag vet att jag måste fullfölja, men mitt "flyta med"
kom lite av sig.

motståndskraft

Imorse vaknade jag av att jag blev klappad på kinden.(?)
Det var ett tag sen, men ett skönt sätt att vakna.

Idag fyller jag år, och dessa dagar har
 alltid passerat obemärkt här hemma.
Idag fick jag tre röda rosor och en parfym (?)

Även present från minsta var fixad.(?)

Du har åkt iväg för att göra ditt fjärdesteg med din sponsor (?)

Minsta frågade mig i dag:
-När ska pappa till stockholm igen?
-Det vet jag inte, varför undrar du?

Frid

Jag känner frid i min själ idag.
Jag har på något vis förlikat mig med min verklighet.
Min maktlöshet håller på att förankras på riktigt.
 Jag har inga planer på min framtid
jag flyter fortfarande med timme för timme.

Men jag vet att det kommer att gå bra för mig.

Vi fick till ett bra samtal igår.
Lite lösningar på praktiska saker.
Men även att ta tillvara på denna träning.
För det är lite så jag ser på det.
Jag försöker vända problem till uppgifter,
uppgifter som jag får lösa.
Det känns på något vis lättare.

Just nu tränar jag enormt på att leva i nuet,
släppa kontroll, inse maktlösheten inför andra människor.

Du är rädd och ledsen, och det gör ont i mig.
men även det är en träning, dina känslor, dina val
din sjukdom.

samtal

Vi måste ju prata med varann,
ingen enkel sak, med en missbrukare
som är misstänksam och gillar sin egen röst bäst.
Och som utgår ifrån att alla vill honom illa.

Du frågar konstiga frågor:

-Hur länge ska du låta mig bo i ett källar rum?
 Hm.. jag har väl inte satt dig där, du valde!
-Vem bedömmer om jag är frisk nog att flytta tillbaka?
 jag bedömmer om jag vill leva med dig!!
-Tänk om du inte bedömmer som jag? m.m....
 Nä, synd, då är du förmodligen inte på väg att bli frisk!

Jag  orkar inte svara på dessa frågor,
eftersom du inte lyssnar och förstår.
Så min stående replik är:  BLI FRISK
skit i allt annat, jag har inga svar.

Men fortfarande måste vi ju lösa dom praktiska sakerna,
ibland motarbetar du mig och ibland går du med på allt.
Jag faller emellan åt in och "löser", ´men backar.

Gör vad du vill med din tid i källarrummet,
jag kryper framåt så ser vi om vi möts någonstans.

En timme i taget

Så ser min dag ut, en timme i taget.
Jag vill inte tänka längre fram just nu.

Känner mig orubblig i mitt beslut.
Jag orkar inte oroa mig för hur alla
små praktiska saker ska lösas,
för det är just sån oro som får mig att vackla.
Allt sådant får lösas på vägen och det vet
jag att det gör.

Jag är ledsen, känner sorg , klump i magen,
men jag känner mig också stark som en oxe,
för att denna gången känns allt så självklart.

Jag tror det självklara kommer utav att denna
gången är smärtan precis lika stor att fortsätta
som vanligt, som att sära på oss.

Det känns helt otippat som om jag nått min botten i medberoendet.
Nu finns det bara en väg för min del och det är UPP.

overkligt

Har gått i en dimma i dag,
känns liksom som att jag är med i en film
en B-film, allting är helt overkligt.

Igår uttalade jag orden till dig.
-Du får hitta någonstans att bo
för jag har fått nog av din sjukdom.

-Antingen får du hyra ett rum nånstans
i närheten, eller så skiljer vi oss.
Det är dom två alternativen som finns kvar.

Skumt var det, för du tog mig på allvar.
och det var verkligen första gången
jag menade varje ord jag sa.

Jag orkar inte mer, jag håller på att förgöras.
Jag behöver hitta tillbaka till mig själv,
jag är fullständigt borttappad.

Du sa också att du tänker göra det jag begär
så länge vi inte skiljer oss.
och jag bestämde mig för att detta måste gå undan.
Litar inte ett dugg på mig själv, och är därför rädd
 att hamna i att ingenting hände.

Detta är den första riktiga konsekvens du fått
(om man bortser från en sur fru)
Du får också förklara för alla som undrar
varför du bor i ett hyrt rum.
Jag tror faktiskt att detta är det  rätta
för oss båda, vad det leder till vet ingen,
men naturligtvis hoppas jag att du
ska hitta friskhetsvägen.

Just i detta nu, så är du och tittar på ett rum
en bit härifrån och det känns onekligen
helt sjukt, men nåt litet känns också lite bra,
Jag valde annat, inte bara mala på.
Jag har satt krav som är för min skull.
Ett krav som var fullständigt nödvändigt
för det kändes som jag höll på att duka under.

Att faktiskt göra något annat.
Men oj vad det gör ont.

botten

Har jag nått min botten nu?
Det känns så emellanåt.
Kan knappt se dig utan att drabbas av div. känslor.
Det är inga kärlekskänslor kan jag säga.

Kände att jag blev rädd igår,
grät mycket, var jättearg,
 fick panik när jag tänkte på mitt jobb,
(som jag egentligen tycker om)
Hur ska jag orka befinna mig där,
med ett leende på läpparna?

Hade ingen ork till någonting, absolut inget.
Struntar i allt, just nu.
Den lilla reserv som finns är reserverad till mina barn.
Detta är inte jag för fem öre.
Jag vill inte förstå längre, för detta är vansinne!

Har t.o.m börjat tänka hämnd,
jag vill såra, skada, göra likadant.
skita i dig, vara elak, se dig lida...
Friskt?...Nä inte ett dugg.

Jag är så jävla trött på att vara förnuftig och förstående.
Stå bredvid och tänka att du har ju fina sidor också,
Men vilka är det? Att du tömmer diskmaskinen oftare än jag?

Pratade länge med min bästa vän igår, som är insatt
i hela historien från början.
Jag berättade vad som hänt och hörde mig själv
säga att det nog ingick i din process.
Denna lugna vän avbröt mig bryskt med:
- Vet du, jag skiter i hans process nu,
hur känns det för dig?
Ja, det kan man undra,
Hur känns det för mig?

dockan

Hörde för länge sen jämförelsen
mellan plastdockan med rund tyngd i botten
och oss medberoende.
Förstod inte så mycket då,
när jag fortfarande kände mig självständig och tuff.

Men idag vet jag exakt,
det är den förbannade dockan man knuffade
omkull som liten och som alltid reste sig och såg
glad ut, hur många gånger man än sparkade ner henne.

Thats me!

mod

Emma igelström satt i morse i nyhetsmorgon
och blev intervjuad,
Hon var rak i ryggen och höll huvudet högt,
och berättade att hon var en beroendeperson,
Att hon förskingrat pengar, och var en alkoholist.

Modiga, modiga människa, jag hoppas att du
vet hur mycket du gör för andra med ditt mod.

Du har alla "skam" sidor emot dig,
Du är kvinna.
Du är ung.
Du är känd, dessutom i ett
 sammanhang som handlar om hälsa.

Men jag blir så otroligt glad när du pratar,
för det låter som du greppat grejen totalt.

Vad är det som gör att vissa människor hajjar med detsamma?

Din historia var extremt lik min,
varje ord du sa träffade rakt in i hjärtat
 och när du berättade så rann tårarna på min kind.

Enda skillnaden är att jag nog inte hade haft det modet
en månad efter behandling.

Jag önskar dig verkligen lycka till!!

svek

Du svek mig igen.
Du har inte varit otrogen,
och du har inte agerat ut sexuellt.
men du svek mig genom att inte vara
ärlig i saker som du visste var extremt
viktiga för mig.

Du berättar att det är din missbrukar personlighet,
och ja det är det kanske,
men kan man lägga alla sina felaktiga beteenden i den?
du vill ha en chans till där vi även fokuserar på relationen (??)
Men vad vill jag? ärligt talat så vet jag inte vad jag vill.

Jag ljuger om jag inte medger att du återigen fått mig att lyssna.
Jag vet att det är med mikrosteg man tillfrisknar i denna sjukdom,
och då tänker min manipulerade hjärna att dina "snedsteg"
har ju inte varit grövre och grövre, kanske tvärtom.

Men denna gången sved det likförbannat.
tilliten åkte ner på noll igen.

Nu är hela du full av idéer,
idéer som jag haft i ett år men som inte passat
ditt tillfrisknads schema.
Nu ska vi på RCA, och ha pardelning,
och gå efter stora boken.

Detta luktar skumt, naturligtvis.
hela jag är full av misstro, och tråkigt nog även en dos förakt.

vilja

Min fria vilja är jätteviktig att komma ihåg,
Ibland glömmer jag den, ibland utnyttjar jag den.

 Att ständigt påminna mig om att jag har val,
och ensamrätt att ta beslut ang. mitt liv.
(jag behöver inte påminnas om att ta hänsyn till
alla andra, det gör jag med autopiloten ; )

Jag utnyttjade min vilja igår och sa åt dig att
hitta ett boende åt dig.
Du gick med på att hyra ett rum i byn
om vi inte skiljde oss.
Du har lovat att göra allt jag säger bara jag inte lämnar dig
(manipulation av högsta sort, som jag sjukligt nog njuter lite av)

Idag har du letat och inte hittat,
Och nu då, tänker jag,  här står jag med min
vilja och det händer inte ett smack.

Du får ingen riktig lägenhet så enkelt p,g,a
betalningsanm. så vad händer nu?
Du har inga nära kompisar att uppsöka,
inga föräldrar att vända dig till, inga syskon du har kontakt med.
Det slår mig hur fruktansvärt ensam du är.

Men vad gör jag, jag kan ju inte sätta dig på gatan,
men jag kan heller inte bo med dig för att vara snäll,
för hur går det då med fria viljan?
och att göra val?

Nu vet jag dessutom om att ska detta ske
så måste det gå undan, annars är risken stor att
jag låter det gå ännu en runda.

Det finns bara ett ord för detta och det är
supertok!

undran

En stilla undran ibland är om jag verkligen älskar dig
och vad jag då älskar.
jag kanske inte heller vet vad älskar är?

försökte lista lite för-emot i huvudet
och det var inget kul resultat.

Jag vet att jag klarar mig bra själv,
jag har många vänner,
nära familj, och hyfsad ekonomi.
Jag tror att jag är ganska "grundglad"
i mitt sätt att vara, så jag är inte rädd att
bli ensam direkt, tror jag.

Men vad är det då?
Det "trygga" som är det mest otrygga jag varit i?
Är det en besatthet i att få dig frisk?
Är jag fortfarande bekväm i kaos?

Jag har full förståelse för folk som inte förstår mina val,
det gör nämligen inte själv heller alla gånger.

behov

Jag har svårt för att fatta ibland.
Så fort jag utrycker ett behov jag har,
(just nu mer och djupare samtal mellan oss)
Så går du in i försvarsposition.
Du försvarar dig som om det vore grövsta påhopp.

Jag har så svårt för att greppa det.
T.ex. - Det är inte bara jag som inte pratar.
-Det var inte mitt fel.
- Du gör också så.

Försöker att förklara att det var inget påhopp utan en önskan,
men jag vet inte, det gåt inte riktigt in.
du återkommer gärna till att du inte vill ha mer irritation,
men jag har förklarat minst tjugo gånger att
blir jag irriterad i dag så är det inte
för vad du gjorde för ett år sen utan något dagsfärskt.

Jag tror inte du tror mig, men det får faktiskt vara ditt bekymmer.
Jag tycker det är otroligt tungt emellan just nu.
Ibland tror jag bara vi är olika, har olika behov.
Vi har ju inte sett dom samtidigt i dagsljus förr,
och jag vet att jag har helt andra krav än för tre år sen.

Tiden får visa.

skitdag

Extremt gnällig är jag idag,
tråkigt att skriva en surblogg.
ännu tråkigare att läsa förmodligen,
men nu är det jag som bestämmer,
så då beslutar jag mig för att lägga gnället här,
och kanske skona mina familjemedlemmar lite,
och mig själv, brukar kännas bättre efter lite gnäll.

Vi har det ganska lugnt hemma, inget bråk
och faktiskt lite ömhet.
Men idag har jag kämpat med mitt huvud,
det går liksom igång på autopilot, när saker och ting fungerar.

Hur kan han kännas så frisk plötsligt, är inte det skumt?
Nä, det är nog för att han jobbar med sig själv.
Men han känns alldeles för glad, eller?
Nä, nu är du fånig Livia.
.Jag tror du blir lurad igen faktiskt
Fast i så fall kommer det ju fram ganska snart.
Ja men kan du leva med det då?
Det behöver jag ju inte ta beslut om nu.
Undrar om telefonen står på ljudlös?

och här bryter jag det interna samtalet i huvudet,
och pratar med en  "medsyster" , för här blev jag lite rädd.
Här är  inte steget långt ifrån mitt fysiska kontrollerande,
och det vill jag under inga omständigheter tillbaka till.

Känns lite bättre, ändrar lite riktning.
Men fortfarande  sur för att jag ägnar mig åt
sådan här skit.
Trodde liksom jag var förbi det här stadiet, men NÄÄ!!

Skönt att det är idag det är möte!