När jag började mitt eget tillfrisknande mot nykterhet så hade
jag ett starkt motstånd till andligheten jag skulle behöva skaffa mig.
Religion och andlighet var humflum som svaga människor behövde,
inte jag, jag klarade mig bäst själv. (eller nä)
Detta motstånd dyker upp i lite olika sammanhang bl.a
på möte och jag känner igen mig varje gång.
Jag har idag skaffat mig ett i mitt tycke ett sunt och nödvändigt
förhållande till andligheten, religiös blir jag aldrig, men det behöver jag inte heller.
Andlighet för mig innebär att känna att jag hör ihop med resten av världen
på ett meningsfullt sätt.
Förmågan att umgås med andra människor på ett livgivande sätt.
Och ett leende, en solnedgång, ett barnskratt, en klapp på kinden
och massvis av andra saker ger mig andlig näring.
Så enkelt, ändå hade jag sånt motstånd
Det var väl skiträdslan för det jag inte kände igen, antar jag.
Men,men här blev det 1-0 till modet!
2 kommentarer:
Andligheten var ett av de svåraste hindren för mig att övervinna på min väg mot tillfrisknande. Redan som liten trodde jag att Gud inte brydde sig om mig och att jag får klara på mig själv. Men jag har insett hur feltänkt, fåfängt och destruktivt det var.
Tips till de som känner andligt motstånd: läs kapitel 4. "Vi Agnostiker" i AA:s Stora Bok så snart du får chansen. Har du fortfarande svårt för andlighet efter det så läs den en gång till! :-)
Instämmer till fullo, det kapitlet är bra mot all form av tvekan inför andlighet/ Livia
Skicka en kommentar