overkligt

Har gått i en dimma i dag,
känns liksom som att jag är med i en film
en B-film, allting är helt overkligt.

Igår uttalade jag orden till dig.
-Du får hitta någonstans att bo
för jag har fått nog av din sjukdom.

-Antingen får du hyra ett rum nånstans
i närheten, eller så skiljer vi oss.
Det är dom två alternativen som finns kvar.

Skumt var det, för du tog mig på allvar.
och det var verkligen första gången
jag menade varje ord jag sa.

Jag orkar inte mer, jag håller på att förgöras.
Jag behöver hitta tillbaka till mig själv,
jag är fullständigt borttappad.

Du sa också att du tänker göra det jag begär
så länge vi inte skiljer oss.
och jag bestämde mig för att detta måste gå undan.
Litar inte ett dugg på mig själv, och är därför rädd
 att hamna i att ingenting hände.

Detta är den första riktiga konsekvens du fått
(om man bortser från en sur fru)
Du får också förklara för alla som undrar
varför du bor i ett hyrt rum.
Jag tror faktiskt att detta är det  rätta
för oss båda, vad det leder till vet ingen,
men naturligtvis hoppas jag att du
ska hitta friskhetsvägen.

Just i detta nu, så är du och tittar på ett rum
en bit härifrån och det känns onekligen
helt sjukt, men nåt litet känns också lite bra,
Jag valde annat, inte bara mala på.
Jag har satt krav som är för min skull.
Ett krav som var fullständigt nödvändigt
för det kändes som jag höll på att duka under.

Att faktiskt göra något annat.
Men oj vad det gör ont.