I dag

har inte varit någon bra dag.
Mitt mål är att sätta den ena foten framför den andra
så att jag rör mig framåt. Bara det har varit en bedrift.
Jag har aldrig någonsin haft så ont i själen.
Jag känner mig stundtals krossad.
Mitt hjärta blöder och jag mår konstant illa av ångest.

hade en man här hemma idag som skulle värdera huset
och han pratade försäljning, om att lägga ut huset snabbt.
Jag ville sparka honom och skrika att här är ingen annan som ska
bo i detta huset mer än jag och min familj.


Här har vi skrattat, gråtit, älskat, kramats, sovit,
bråkat och hela tiden har jag haft känslan av att det är här jag hör hemma.
Här kan vi lösa dom problem som uppstår, stora som små,
bara kärleken finns.

Så var det inte, vi blev överlistade av sjukdommen
som ingen kärlek rår på.

Så här tänker jag

Man väljer inte att bli missbrukare, och man kan i många år bete
sig oerhört illa mot människor i sin närhet, och jag tror inte man fattar riktigt vilken skada man gör.
Jag tror inte man vill skada sina närmaste, trots att det är det som händer.

När omgivningen har fått nog, eller man själv, och man söker hjälp och får till sig
alla verktyg och ett bekräftande på att man faktiskt har en sjukdom så kommer man till
ett läge när ansvaret hamnar på missbrukaren själv.
Fram tills dess är det mycket som kan läggas på sjukdomskontot, (men man har naturligtvis mycket att gottgöra)

Många tycker att sjukdomsbegreppet är något man kan gömma sig bakom,
jag tycker tvärtom, för när man väl fått till sig att det är en sjukdom så landar också ansvaret att "medicinera"
sig så som man fått till sig.

Och här kan inget krut sparas, det är bara att böja på nacken och göra exakt som dom som gått före och hittat
en STABIL nykterhet.
Söka den hjälp man anser att man behöver om man kör fast, be om hjälp, full fokus på tillfrisknandet
24 timmar om dygnet.

Att tillfriskna gör ont, är jävligt jobbigt, kräver extremt mycket av en, är en stor sorg och mycket rädsla.
Och den sörjan kan man bara ta sig igenom om man har full villighet.
Men för dom som gör det finns det en underbar insikt och den önskar jag att alla fick lukta lite på,
för då tror jag att många fler skulle våga kasta sig in i det jobbiga på ett annat sätt.

Jag hyser stor respekt för dom som vågar kasta sig ut i detta tillfrisknande, som vågar känna, som vågar ha ont
som vågar vara små och sårbara, och jag vet att det betalar sig i form av ett underbart, kärleksfullt och värdigt liv.

Min Mening

Funderar mycket på vad det viktigaste är för mig,
nu när jag inte  har så mycket att hålla mig i.

Jag letar trygghet, jag letar mening, jag letar efter värderingar.

En sak har jag kommit fram till, och det är den att i mitt liv
så betyder relationer väldigt mycket.
Att omge mig med människor jag älskar och som vill mig väl,
som ger energi och som bara förbehållslöst finns där  när jag håller på att ramla.
Människor jag kan lita på, som är lojala och som älskar mig för att jag är den jag är.

Detta värderar jag oerhört högt, det ger mig trygghet och mening.
Här tankar jag energi.
Här känner jag mig lyckligt lottad, för dessa människor finns i min närhet.

En klok man sa:
Har du tappat allt utom kärleken, har du inte förlorat ett dugg.

Det jag känner

kan bara beskrivas som den renaste djupaste sorg jag någonsin känt.

Jag har ingenstans att fly undan den, och det är bra.
Det har jag provat i hela mitt liv, och med facit i hand så gick det inget vidare.

Gråten bara övermannar mig, hemma, på jobb, i affären och jag låter den vara där.

Det är tårar över brustna drömmar,
Tårar som tar farväl av något jag levt i länge.
Tårar som sköljer ut ilska, bitterhet, och allt annat som jag inte längre har nytta utav.
Tårar över att inte få dela min sons uppväxt 100% av tiden.

Ångesten jag känner mellan varven gör ont rent fysiskt.
och hade jag kunnat hade jag spytt ut den.

Jag är inte ute efter att få medlidande över huvudtaget,
jag vill inte höra att det ordnar sig.

Jag vill bara vara ledsen tills tårarna är slut och jag kan andas igen.

En sak

vet jag med säkerhet i dag.
Man kan inte älska någon frisk i ett sexmissbruk.

Hade det fungerat så hade min man varit kärnfrisk idag.
Det tog mig drygt två år att på djupet förstå att det inte spelar
någon som helst roll vad jag gör, bekräftar, älskar, förstår......
 för har han inte hundra procent villighet så blir han inte frisk.

Länge hoppades jag att den hundra procentiga villigheten skulle
dyka upp, om inte av min kärlek så i alla fall utav en underbar åttaåring
som avgudar sin pappa.
Men inte ens det visade sig missbruket ha någon nytta utav.

Verkligen sorgligt!

Jag är en älskande människa

och det är jag gudomligt tacksam för.
Baksidan av det myntet är att smärtan är djup när kärleken går  vilse.

Jag älskar mina barn över allt annat.
jag älskar mina närmsta vänner
jag älskar mannen jag ska skiljas ifrån
jag älskar mina föräldrar.
Jag älskar nära och kära.
jag älskar mitt liv.
jag älskar hösten
jag älskar att spela sällskapsspel
Det finns så mycket jag verkligen älskar, och jag är väldigt tacksam att
jag faktiskt fått den gåvan att göra det, för det är inte självklart, alla kan inte älska.

Sömnen är

min flykt för tillfälligt.
Och jag låter det vara så.
Men dom trettio sekunderna det tar varje gång jag vaknar
och kommer ihåg vilken situation jag befinner mig i är verkligen vedervärdiga.

Jag vet att jag har en oerhört jobbig tid framför mig,
med att hitta boende båda två, få sålt huset.
Och inte minst, berätta och låta yngsta få komma till ro hos oss båda.

 Emellanåt känns det som om jag drömmer, aldrig någonsin trodde jag att det
skulle göra så in i helvetes ont att sära på den sjuka
 symbiosen mellan oss som jag faktiskt inser att det är.

Jag har tömt ut hela mitt register på idéer om hur vi skulle laga detta äktenskap,
lagt all min energi på att få det att funka.
tyvärr vann sjukdommen...

min sorg

fullständigt äter upp varenda cell i min kropp.
Jag ska skilja mig från mannen jag älskat vanvettigt i 12 år.
Han är en del av mig och det känns som om någon dött.
jag har så ont överallt så det känns som om jag håller på att gå fullständigt under.

Jag älskar fortfarande denna man men kan inte leva tillsammans med honom för att
hans sjukdom är för djup, jag går också under då.

Jag tillbringar idag min tid utanför min kropp känns det som,
jag får liksom inte slut på tårarna.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans, både tunga och lyckliga saker.

Jag hoppas av hela mitt hjärta ändå att han ska få hitta den underbara person som finns därunder
all självförakt och tillitsbrist.
Den ilska jag har haft känns borta, jag är enbart sorgsen över att vi inte kunde få göra denna resa ihop.
Jag har också en stor ångest klump över att se min 8-åring i ögonen och berätta att vi ska skiljas.

Jag är rädd för allt, hur ska det bli?
kommer jag att bli ensam?
Kommer jag att gå under av sorg?

Vill bara bort

små åtgärder

som gör stort.
så tycker jag många gånger det är när något måste förändras.

I vårt tillfrisknande så har vi ett mönster känns det som, som ser ut ungefär så här:
Något som har fått ligga och växa brakar samman, när någon av oss gissar vad som står på.
Det blir onödiga bråk som inte alltid är rumsrena, MEN sen fastnar ofta något bra och
vi tar oss ytterligare en liten bit fram.
Så lever vi ganska bra ett tag, för att sen låta ett nytt litet frö gro under tiden och köra det samma runda igen.

Jag  tycker att detta är ett ganska tröttsamt sätt att ha det, men inser samtidigt att
vi faktiskt tar oss framåt i mikrosteg varje gång.
Men det finns ju en del små saker som underlättar, tex
att blanda in en tredje part  i någon form av parterapi, inte för att dömma någon
och inte för att få medhåll utan för att styra oss in på hur man faktiskt gör i en sund relation.
Få oss att kommunicera sunt, för det kan vi inte, någon knäpper till den andra sen är vi fast.

En annan sak vi missbrukat här hemma är åsikter, i ilskan sägs ofta saker som tas tillbaka
för att vi inte menade dom, vilket gör det svårt att veta när det är allvar.
detta gör ju att vi får svårt att ta varandra på allvar.

oj!

Vad vi drar åt olika håll, känns det som.
Eller så är vi på helt olika ställen i tillfrisknandet.
Det sista är ju inte så konstigt, för jag har ju tillfrisknat aktivt i handling sen dag ett, inte fort och inte klart
men det har sakta men säkert gått framåt och i dag kan jag känna att jag är tacksam att jag lagt ner
den energin på det som jag faktiskt gjort.
Jag tycker att belöningarna börjar ramla in i form av glädje, lätt sinne och orosbefrielse.
Det har däremot inte X gjort, han tog bort dom fysiska utagerandena och satte resten på vänt.
Jag tror A och O för verkligt tillfrisknanade är att inse att detta är ett jobb för livet.
och att i början andas, drömma, handla i tillfrisknandet, missbruket tar över dig annars.

Jag avskärmar mig gärna från det sjuka i dag istället för att dyka in i det med hela huvudet, vilket har burit med sig att jag och X har kommit väldigt långt ifrån varandra.
Vi pratar ofta om ganska värdsliga saker, inget djup eftersom det fortfarande finns en spärr hos honom.
Det är lite sorgligt men inte mitt val.
Jag känner mig fri på det viset att jag verkligen gjort min del i denna sjukdom, resten är inte mitt.
Inget jag kan påverka.

Jag börjar bli ENORMT sugen på att leva ett friskt liv!!