arghhhh

Sitter i min soffa och försöker prata med en "vuxen" människa
som ska föreställa min man.
Jag har skrivit innan att jag fått en enorm distans
både till honom och hans sjukdom.
Och så är det, men ilskan är inte totalt borta.

Det är ingen ilska som är riktad till vad han gjort
i sitt missbruk, den biten har jag kommit förbi.
Det är en enorm ilska för hur han fortsätter behandla mig.
Nya saker som händer dagligen, totalt stirrande rätt in i tv.n
när jag pratar med honom.
offret han blir så fort det blir obekvämt m.m

Hans totala nonchalans för vårt äktenskap.
Han tror på riktigt att bara han blir frisk så blir
allt här hemma toppen.
Han säger att han tar fullt ansvar över allt han gjort
men det tycker inte jag, för då har han missat
att relationen blev ganska  svårt sargad av hans sjukdom.

Jag blir så vansinnigt arg, när han hela tiden svarar med att:
-Det är väl för att jag är en jävla sexmissbrukare
och detta är vad vi än pratar om.
Jag blir så jävla arg när han inte kan ge småsaker jag
uttryckligen berättat att jag hade mått bra av.
Jag blir så tokigt arg över mig själv som sitter här och
accepterar hans egotänk.
Jag blir också arg för att jag låter mig påverkas
så hårt av hans sjuka hjärna.

Idag var filbunken borta, jag talade om att jag var
rasande på honom, jag talade om att  jag tyckte han var en egoistisk idiot
Han hade en fru som köpte sjukdomsbegreppet till 100%
en fru som tog tillfrisknandet på blodigaste allvar,
både för egen del, och det sargade äktenskapet.
Men vad gjorde han, han fortsatte befinna sig i la la land  med sig
själv i centrum.
Han fortsatte lattja runt i tillfrisknandet.
Han fortsatte tro att jag skulle stå vid dörren och ropa hurra
när han kom hem, med glädjetårar rinnande.

Vilken jävla planet är denna människa född på???

avundsjuk !!

Det finns en sak som jag kommit på att jag är väldigt avundsjuk på,
det är tjejkompisar som har en storasyster.
Jag är ensambarn och har aldrig lidit av det som barn.
Men nu som vuxen så låter det så extremt mysigt att ha syskon,
 gärna ett par stycken varav en storasyster.
En sådan syster som man sitter och dricker te med långt in på natten och berättar allt för.
En sådan syster som man diskuterar sina knasiga föräldrar med.
En syster som man går och shoppar med.

Nu har jag ju turen att ha en sådan kompis,
faktiskt så nära syster man kan komma eftersom vi känt varandra
sen barnsben, men vi är ju så klart jämlika, och jag undrar
om inte just storasyster längtan är att bli lite omhuldad.
Inte vet jag, men det låter mysigt.

När jag ändå håller på att fantisera om syskon
så skulle ett av dom andra syskonen bott i Australien,
då skulle jag åkt dit och hälsat på lääänge och ensam : )

skönt mående!

Jag känner mig lugn,
jag känner mig glad
Jag känner mig tacksam
Jag känner mig viktig

Så himla skönt det är att känna så här,
 UTAN att någon annans beteende är inblandat.
(typ, jag är glad för att någon sa nåt bra om mig)

Jag håller fortfarande en distans till dig och ditt mående
och det är så otroligt befriande.
Du är ganska vilse i mitt sätt att vara, och det kan jag förstå.
Jag tar plats på ett helt annat sätt, jag har lagt enormt mycket
energi på eget tillfrisknande, barnen, möte, fika med kompisar,
studier, och annat som jag mår bra av.

Inga bråk har det varit, jag känner mig lugn som en filbunke,
och det förvirrar klart också, att bråkstaken har tystnat!
Fy f..n vad härligt det är när man känner att det går framåt!!

bra val

Idag var jag nyfiken på det där nya TV-programmet där
det bytas mammor.
Två familjer, varav mammorna i båda familjerna byter plats.
Har bara sett det på reklamen, men roat mig med lite fantasier
att jag bytte med jordens bitch, som både svor, slogs och gärna var ursunkig.
(lite synd om barnen förstås)
Sen efter en vecka bytte man tillbaka och fick en urlakad men tacksam
man tillbaka som äntligen förstod att sätta värde på den fru han har:)

Nä, jag skippade programmet och gick på acoa för första gången.
Det var ett jättebra val, jag älskar ju möten,
Så fort jag går in på ett möte så får jag ro i både kropp och själ.
Och har ofta med mig en liten pusselbit därifrån.
Så även denna gången, går och lägger mig nöjd och glad.
godnatt!!

gammal??

idag åkte mina föräldrar iväg och jag har tillgång till eget boende i 2veckor.
Men jag velar, inte så att det inte hade varit skönt att vara själv
i 14 dagar, och jag känner ingen oro för vad du ska ha för dig.

Men jag kommer att sakna mitt hem, jag älskar mitt hem, känner mig trygg här.
Sova i min egen säng, finnas bland mina egna saker.
Idealet var om du flyttade dit dessa två veckor, men det inser jag ganska snabbt
att du inte kommer att vara intresserad av,

Kan känna att tanken på att jag KAN sticka dit om jag vill är tillfredsställande.
Ja,ja vi får väl se.

Har precis kört sjuåringen på kalas, till lazerdome.
När han fick denna inbjudan så tänkte jag för mig själv, vilket tokigt ställe
att ha barnkalas för en sjuåring, dit ska inte sonen.
Hålla på och skjuta klasskamrater i en timme i en stor mörk hall, nä minsann!!

Nu är han där,  alla skulle dit,  ingen tyckte det var konstigt,  många hade varit där förr.
Håller jag på att bli gammal??

Fy, vad rädd jag blev !

I veckan som gick fick min äldsta son ett brev från polisen!!!
Han var naturligtvis inte hemma, så vi kunde slita upp det tillsammans,(tänkte jag.)

Mitt huvud fick lite att arbeta med när jag dessutom
såg på kuvertet att det var från kriminalroteln.
Jaha ,där stod jag och började fundera på vad min lilla bomullstuss
kunde tänkas ha gjort, som gjorde att självaste Kriminalen ville prata
med honom.
Jag som är så rädd för auktoriteter, fortsatte filmen i huvudet
och den slutade när vi var och hälsa på sonen på kumla:)

Jag stod med detta brännande kuvert ett bra tag, och höll t.o.m upp
det mot ljuset, för att kanske kunna ana vad det stod.
Måste erkänna att tanken på att ånga upp det for förbi.
JAG som stångat mig blodig med andra föräldrar som försöker läsa sina barns post.
Hemska mamman försvarade det hela med att jag måste ju hjälpa honom
om han kommit på vilovägar.

till slut såg jag ingen annan utväg än att ringa sonen och berätta
att det kommit brev från polisen (helt apropå) när jag ändå skulle fråga om han skulle äta med oss.
Han svarade till min stora glädje:  - Öppna det!
-Ska jag verkligen det, ska du inte öppna det själv när du kommer hem?
(kära gud, låt honom inte svara ja på det)
Jag fick öppna, och ja, han ska in på förhör, för att han kastat
saker fel på en återvinnings station!

Detta är naturligtvis inget bra, men jag tror han slipper kumla:)
Här visade sig katastrof tänk i sin värsta form!!

en chans?

På Söndagmorgon åker mina föräldrar på semester i två veckor.
Dom råkar bo i samma område som vi gör, och jag ska sköta deras blommor (stackars blommor,säger jag)
Plötsligt slår det mig att där kan jag ju bo, under tiden dom är borta.
Få ett andrum, få ro, fokusera på vad jag vill.

Det praktiska kunde ju inte bli bättre för sonen (den lilla)
han kan vara lite hemma och lite hos mig,
"som måste passa mormor och morfars hus"
och ändå leka med alla kompisarna.
Så himla skönt det låter, du skulle också få lite tid att
fokusera på ditt, om du nu vill det.

Med tanke på att du inte har ork och energi att ta tag
i våran situation nu när du ska göra om stegen igen??
så vore detta säkert bra även för dig.
Nu vet jag att detta kommer att möta motstånd
men det gör inte så mycket, ibland kan det kanske t.o.m
vara ganska bra att det inte alltid blir som man vill.

Men jag vill känna mig säker på att det inte bara är en flykt för min del.
men jag tror faktiskt inte det, jag tror detta hade varit bra, för alla.
Jag kan ju inte tänka för länge, för chansen kommer ju inte tillbaka på ett bra tag.
Ja, vi får väl se vad jag kommer fram till.

Imorse var jag hos min frisör, vi pratade lite och hon frågade hur det var,
då svarade jag,: -så där, jag håller på att ta mig an en destruktiv relation.
Sen blev jag lite rädd, nu är det ute, tänkte jag.
Inte så att jag berättade min historia, men jag överaskade mig själv
med att svara som jag gjorde, jag öppnade upp lite av pansarfasaden.
Jag tror att jag på nåt vis vill gardera mig själv att inte backa,

Kände nämligen en liten känsla av det igår kväll när du berättade att,
NU skulle du minsann ta tag i stegen igen.
Du hade köpt en ny bok, som du stolt visade upp för "mamma"(jag).
Jaha, tänkte "mamma", ska du lägga den hos dom andra bra böckerna
i din "friskhets väska" i garderoben. Dêja vu!!

Bitter? Jag??

jippi

Tjoho, jag tror vi lyckats få till en lokal
att ha sannon i Malmö!!
Går allt enligt planerna så kommer dessa att äga
rum på Onsdagkvällar mellan 20-21

Kan knappt bärga mig att sprida detta,
men jag får väl sansa mig tills allt är riktigt klart.
Fan vad skönt, det ska bli!!

klump imagen

Jag känner mig konstig. Jag har en klump i magen som skaver men ändå
bubblar i mig.
Jag är ganska säker på att förändring är på gång, hur har jag ingen aning om, men jag vet
att min situation är ohållbar.
Jag börjar dessutom känna mig väldigt redo för förändring.

I dessa tankar finns vånda, (jag är ju trygghetsnarkoman:)
men här finns gott om hopp och ett stort mått livslust!!

Jag känner ibland på kvällen när vi sitter tysta i varsitt hörn,
att jag vill kasta mig iväg, ut, iväg, långt bort.


Igår frågade du igen vad som var fel, för kanske trettionde gången,
och ärligt talat så känns det rätt meningslöst att dra det igen,
antingen förstår du verkligen inte eller så ger du fullständigt fan i vilket,
just nu känns det som det kvittar.
Du är fortfarande på ruta ett känns det som, och där är jag innerligt trött på att vara.

Mitt liv pickar mig på axeln och säger med mjukaste och tystaste rösten:
- hörru, det är dags att fortsätta leva!!

Så, jag börjar nu, stänger datorn och ger mig ut i livet denna underbara Onsdag :)

klockrent

En gruppmedlem berättade i går att han varit nykter
i 5år och mådde skit, han var total nykter men utan programmet,
d.v.s han ändrade inga beteende.
Då kom han plötsligt på att en nykter skitstövel, är fortfarande en skitstövel.
Underbar insikt!!

Ny dag

Idag är det en ny dag med nya tankar, skönt.
Jag tycker det är jobbigt med tystnad, jag vill ha action.
Helst iform av svindlande känslor, där jag blir bekräftad och älskad,
men går inte det att få, så tar jag hellre skrik och bråk, då finns jag ju!

Jag ser ju själv hur snurrigt det låter men det är nog så
sanningen har sett ut.

Nu håller jag ju på med att bara vara och det är inte så jäkla lätt
när mina invanda mönster gör sig påminda.
Så fort du visar en mild sida så hoppar min diffe upp på
min axel och vill vagga dig till ro, klappa och trösta.
Påminner mig ständigt om att bryta cirkeln med beroende-medberoende spelet.
Har gett mig fan på att så ska det vara, tills vi kommer upp till sthlm.
Men jag känner fortfarande en ro i att ha släppt taget, för varje dag jag slipper oro
är jag oerhört tacksam.

Så nu börjar dagen, en alldeles förträfflig sådan!!

Landet ingenting

Jag undrar om jag håller på att förbereda mig, det känns så.
Jag vet inte ens vad jag förbereder mig på.
Här hemma är det ingenting av allt.
Inget bråk, ingen surhet, ingen ledsamhet men heller ingenting av närhet,
kärlek och samtal.

Jag vilar i detta på nåt skumt sätt, och jag känner faktiskt för första
gången ingenting av oron heller,
Det blir som det blir, jag har gjort allt jag kunnat, nu kan jag inget mer.
Du känner däremot av att jag släppt taget, det är så tydligt.

du provar gamla beprövade knep för att dra mig tillbaka,
lite "titta vad duktig jag är som jobbar med detta" och lite
"du stöttar inte mig för fem öre" och ytterligare lite ilska
"så här pallar jag inte ha det"
 På allt detta kan jag faktiskt le en aning och tänka, så förutsägbar du är i din sjukdom.
och det är här det är så skönt med "ingenting", jag känner inte alls att jag vill rädda dig längre,
styra upp och täcka för, just nu känner jag ingenting och mår alldeles utmärkt i det.

ont

Ibland står mitt medberoende på lur, känns det som.
Jag har känt så många gånger under det senaste året, att det är inte mycket
du ändrar eller offrar för mig, för att ställa till rätta det din sjukdom skadat.
Ingenting, skulle jag vilja påstå, för du har en snedvriden syn på att
göra något för någon annan, då fjäskar man, eller "slickar röv" som du så vackert uttrycker det.

Du tycker att du gör det du ska genom att låta bli att ha sex med andra,
och jag tror  inte att du förstår varför jag inte är nöjd.
I min värld så är det något du gör för dig själv, en förutsättning för att
jag ska vara kvar, inte något jag ska vara glad för.

Bredvid ditt kämpande att hålla dig nykter, har du andra saker att
ta hand om, t.ex gå till ditt jobb, vara pappa, vara gift man, ta ansvar.
Ingenting utav detta väntar ett antal år på att du ska bli frisk,
snarare tror jag att du blir frisk om du börjar bry dig om dessa saker
och kliver ur ditt ego en stund.

När vi pratar om detta, så känns det som om vi kommer från olika planeter,
och det slutar ofta med bråk, och att du tycker att jag är ego som har mage
att inte vara nöjd med att du är nykter.
Jag har låtit mig påverkas av dina ord, att tro att jag har ett bekräftelsebehov
som är gigantiskt, men det tror jag inte alls att jag har längre.

Du säger ofta att jag minsann inte vet hur det är att ha ett så sjukt huvud som ditt,
och det är alldeles sant, men jag vet  att det hjälper föga att sitta och tycka synd om sig.

Det var nyttigt för mig att igår få höra från min coach , att det är inte mycket
han har lust att offra för dig.
Ont gör det, men jag kan släppa tanken på att jag kräver för mycket,  att jag "stör" ditt
tillfrisknande med mina önskningar, för det är vad du säger, och jag har blivit osäker.

Idag ringde din dotter dig, och du kom hem och berättade
att hon inte lät ett dugg ledsen, så det var nog bara jag som trodde att
hon ville att du skulle höra av dig.
Så missförstått, och så vrickat tänk.

Du är som en liten pojke som står i ett hörn och stampar med fötterna
och skriker "men jag då"
Du stångar huvudet blodigt genom att ständigt tänka på andras skyldigheter
och har inte en tanke på dina egna.

Här känner jag en enorm sorg, för hur ska du kunna förstå att
folk runt dig behöver saker av dig,  precis som du behöver saker från dom.
Att man mår bra av att ge. Att man inte är någon dörrmatta för att man gör uppoffringar.
Kommer du någonsin att förstå det?
Ibland kommer ju frågan upp i mitt huvud, Vad väntar jag på?
Men jag vet vad jag väntar på, och det är att polletten ska trilla ner,
och ruska om dig, få dig att vara så avskalad som du är när du kommer från sthlm.

Det är ju det som är det tokiga, vi älskar ju dig när du är du,
så vad är du så rädd för?

Men just nu är det sällan den riktiga du är framme, och då kommer frågan
till mig själv upp igen: Vad väntar jag på?

spel?

Jag känner ibland hur jag fortfarande låter mig bli duperad och manipulerad
av dig och ditt tillvägagångsätt.
Här kommer ytterligare ett mönster, när jag sätter ner foten
och ända inifrån skelettet känner trötthet över sjukdomshelvetet, då vaknar du till.

Du känner skillnaden, när jag säger något med ett mikrotvivel,
hoten som jag inte menat eller ilskan som du snabbt vänder på,
så att jag ska förstå hur dåligt jag bär mig åt.
Jag har svalt det med hull och hår.

Du vet nästan bättre än jag själv när jag känner på riktigt, att nu skiter jag i detta.
För då börjar du aktivera både huvud och känslor.

Jag har tagit fasta på detta, på något konstigt vis, för jag vet att det ska komma,
att jag ska få lite bekräftelse och allvar när jag visat denna sida, då blir jag nöjd och glad
och vi börjar om igen.

Jag har knarkat lite bekräftelse.

Jag är glad att jag ser mitt mönster, jag vill inte dit igen.
Denna j..la rundgång, detta spel.

Jag vill hålla fast vid denna distans, jag mår bra av den, och du får göra
det du ska.

Jag tror att du kämpar till viss del, men med din hastighet känns det som
du hittar rätt när du fyllt 85 om du orkar dit, för det finns många faror
i detta tillfrisknandet om man inte ger allt och inser allvaret.

Men så länge du håller dig nykter finns jag kvar ett tag till
och ser vad det utvecklas till, förhoppningsvis med ett spel mindre.
Jag fortsätter skala på löken och ser vad som blir kvar.

Distans

Jag känner en distans till dig, till din sjukdom och det är självvalt denna gången.
Jag orkar och vill inte vara den drivande längre, varken för relationen
eller ditt tillfrisknande.
Du undrade igår varför du var nykter när jag ändå inte blev glad???

Jag försökte svara lugnt att du har alltid ett val att gå tillbaka
till ditt gamla liv, om du inte känner att du mår bra av nykterheten.
Du har fullt ansvar att göra det valet själv.
Jag hoppas för din skull att du ger det lite tid och en ärlig chans
att få uppleva ett nyktert liv så du vet vad du väljer mellan.
Och var inte nykter för att jag ska bli glad, var nykter för att du ska våga känna glädje.

Vad gäller vår relation så har jag gett allt jag bara kan, och kan nog göra
igen, men just nu ligger det i dina händer att visa lite driv, annars kommer detta
att falla platt till marken.
Du är verkligen ingen fena på detta här med relationer, och det är det ingen som begär
men att ta till sig det man får av andra måste till.( menar inte mig då)
Du har inte råd att gå och vänta på att andra ska sopa banan framför dig,

du klagade härom dagen på att din dotter inte hört av sig på snart 2 månader,
och då blev jag arg, hon sträckte ut sin hand och bad om sin pappa
och du sitter och väntar på att hon ska ringa och fråga hur det är med dig,
Jag förstår när jag hör detta hur stört det är i dina tankegångar,
men var  finns drivet??  När ska du förstå att det är du som är den vuxna?
Du som bär ansvaret för er framtida relation.
Det gör ont i mitt hjärta att se henne sårad.

Så nu min vän ligger allt i dina händer, hurdana relationer vill du ha?
Vill du vara ensam, för det lär du bli med ditt väntande på att andra ska komma
springande till dig.
Fortfarande har du allt i din hand, du har inte mist någon,
nu börjar det bli hög tid att knyta näven och vårda det fina som finns där i.
Göra så gott du kan duger utmärkt, ingen har högre krav på dig, men att inte göra något alls
duger inte så länge till.

En prövning

Jag lyckades hålla mig i bakgrunden trots att jag visste att något kändes fel.
Jag lyckades låta bli att hålla förhör med dig.
Jag lyckades behandla dig som en nära människa, istället för
att vara arg och prvocerande.
Jag lyckades också låta bli att vara tyst och se sårad ut, för att du skulle fråga vad som var fel.

Jag har försökt vara så vanlig jag bara förmår, fast jag har haft fullt med huvudbry.

Du bröt själv "tystnaden" med att berätta hur du mår.
Jag jublar.  Äntligen, det funkade även för mig.
Jag behöver inte gå in och styra upp allt, ibland blir det t.o.m
bättre om jag håller mig i bakgrunden och låter dig bli mogen att berätta,

Detta är en enorm prövning, att hålla sig i bakgrunden.
Att se när du väljer tokigt, men att inte säga något.

Men nu måste du få det totala ansvaret själv, jag orkar inte längre
bära din smärta och dina val i mina händer.

Du är väldigt långt ifrån ett sunt tillfrisknande nu, och farlig för dig
själv, skulle jag vilja säga.

Men jag kan inte göra ett dugg, och inom mig gråter jag.

Oj! vad det svänger.

Satt och läste vad jag skrivit här i bloggen från början,
och slogs av att jag pendlar fruktansvärt mycket i mitt mående.
rädd, glad, rädd, glad, arg, rädd, glad, ledsen, rädd......

Jag blev väl inte direkt jätte chockad eftersom jag inte känner
mig super stabil.
Men lite fundersam blev jag ändå, tacka fan för att jag inte hinner med mig själv ibland.

Jag är en känslomänniska ( det tror jag i och för sig att alla är) men jag är nog ganska intensiv.
Och ibland hinner jag inte riktigt med själv, och när jag känner
något så är det alltid intensiva känslor, på gott och ont.
Ofta tar jag drastiska beslut i huvudet baserat på en snabb stark känsla,
men tack och lov handlar jag inte på dom så ofta längre.
Men när jag handlar efter dom, blir det oftast inte så bra

Det är svårt att lära om, det skulle jag vilja, för jag tror det skulle
gagna mig själv att vänta ut den där snabba ryggradskänslan, den som kommer
per automatik för att den är inlärd sen barnsben,

Den som talar om för mig att jag måste upp på barrikaderna och slåss för mig själv.
Jag behöver inte den längre, dags att skrota den, för jag kan i dag
bestämma själv att jag vill fundera som en klok vuxen, för att sen ta beslut som är genomtänkt.

Nu förväxlar jag dock denna mellan varven med min magkänsla som jag
precis börjat stifta bekantskap med, eller precis börjat bry mig om.

Ja, lite huller om buller känns det allt, men det finns något
i mig som gillar alla dessa upptäkter.
Är det detta folk så käckt kallar att "hitta sig själv"
Jag har ingen aning, men det är roligt att upptäcka.
Och jag gillar tanken, på att det inte tar slut,jag har aldrig gillat saker som tar slut.

Undantaget aktivt sexmissbruk då!!

inget driv

Jag känner att du inte är lika ivrig på ditt tillfrisknande längre.
Och jag vet att det inte startade denna vecka, det har långsamt dalat
och jag tror att jag omedvetet påverkas av detta.
Nu tror jag inte att du tagit ett återfall, men jag märker många små gamla
beteenden som kommer smygandes, bortvalda möten,
små friska saker du lagt dig till med som nu glöms bort.

jag vet ju att tillfrisknandet är två steg fram och ett tillbaka,
men jag blir klart orolig för dig.
jag har inte påpekat något för dig, för jag är så vansinnigt trött på denna sjukdom.
Ändå så är jag ganska lugn,
jag försöker luta mig mot att hur det än är så visar det sig.

Kanske är det ditt tillfrisknande som vilar, kanske är du på väg tillbaka
mot ett återfall, men i så fall är det ditt val.
Du har i dag alla verktyg för vad du ska göra om du vill bli frisk.

Jag tycker att jag bygger på mig själv i små,små steg varje dag.
Jag har en lång väg att vandra, och jag har ingen aning om hur
allting kommer att sluta, jag vet dock att jag inte ska leva med dig
om du väljer att avsluta ditt tillfrisknande.

Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel,
eller att du vilar i det du fått till dig för att sedan gå
mot fortsatt tillfrisknande.

Jag är inne i en period när mycket far omkring i huvudet,
jag pendlar mellan alla känslor som finns att ha, tror jag.
Jag får svårt att fokusera, och allting blandas ihop till ett virr varr.

Men jag tror att det är ett litet sorteringsarbete som med tiden hittar sin plats.

Förr när jag bad om hjälp, så frågade jag runt tills jag fick det svar jag ville ha,
och det känns ju så där lagom klokt, det kunde jag ju lika gärna bestämmt själv.

Jag tänker mycket på saker jag får till mig, provar, gör om, lägger till
och drar ifrån.

vissa saker förstår jag inte, men provar ändå, andra saker dömmer jag ut
men provar även dom.
Och många gånger blir det ju bra.
Jag måste ju göra annorlunda för att få ett annat resultat, än det jag fått hittills.
När jag provat kan jag välja att behålla eller kasta bort.

Jag vet ju sen gammalt att jag inte sitter inne med dom bästa alternativen själv,
hade jag gjort det hade mitt liv inte blivit riktigt så här rörigt.
Förr kunde jag "best felv".
Jag tror  att alla människor har något att säga som jag behöver,
om jag bara lyssnar.
Vi finns här för att vi behöver varandra.
Att ensam är stark är skitsnack så det förslår.

Att få på mig min livskostym i rätt storlek, inte för stor och inte för liten.
Jag är lika mycket värd som alla andra människor, varken mer eller mindre.

Jag tror mycket på att ta mina känslor på allvar, men däremot inte ta mig själv på
för stort allvar.

Här kom lite av rörigheten på pränt.

översättning

Hade någon idag satt en flaska alkohol framför mig och sagt hejdå och stängt dörren,
så hade jag inte låtit bli att dricka för att jag inte fick, utan för att jag inte VILLE.
Jag är enormt tacksam idag att jag slipper dricka alkohol.
Så länge jag gör vad jag ska i tillfrisknandet, så är jag totalt befriad från tankar på alkohol,
dom tankar jag har handlar om tacksamhet.

Det är kanske här jag blandar ihop begreppen, ditt beroende går inte alltid att
jämföra med ett kemiskt.

När du säger:
-jag kommer alltid att ha den mentala besattheten kvar och jag kommer alltid att
behöva vara på min vakt.

Så hör jag:
- jag kommer alltid att vilja ha andra, men får hålla till godo med dig, för annars blir jag för sjuk.

Jag vet att jag har fel, och är glad över din insikt att du alltid måste jobba med detta.
Det är ju precis det jag måste göra också.
Men mitt ego vill  att du ska känna som jag gör, jag väljer bort för att
jag inte vill ha sex med andra, inte för att jag måste.

det är den tanken som plågar, att du låter bli för att du måste,
men i huvudet finns viljan kvar.

Men håller fast vid,  ju längre nykterhet desto mindre besatthet, och det är ju skönt.

tryckt stämmning

Här ligger en tryckt stämning i hela huset, och jag kan inte riktigt sätta
fingret på vad det är.
Den har legat där sen i Fredagskväll när du kom hem.

Inga sura miner och inga hårda ord, men ett tassande i ingenting.
Vi har båda frågat varandra om det är något, men ingenting vi vet.

Så här blir det ofta av ingenting, vi blir så fruktansvärt påverkade
av minsta nyans skillnad i den andres mående, och intar samma position själv,
och då skapas detta vakum.

Vi är extremt känsliga för förändring, och det präglar sen
en konstig känsla, där det känns som om det ligger massor i luften och dallrar.

Jag känner mig inte alls bekväm i detta, Jag vill veta vad som händer.
Som det är nu känns det som om det byggs upp något onödigt
utav ingenting i ren rädsla.

Försöker vara som vanligt, och det tror jag du gör också, men det är svårt,
för det är just i detta vakum mitt huvud löpper amok.

Har försökt tänka tillbaka och tänkte på i Fredags kväll när du berättade om dagen,
den hade varit bra och ni hade pratat mycket om den mentala besatteten,
och att den inte kommer att försvinna, bara hållas i schack genom att alltid
jobba med sitt tillfrisknande, och det är ju superbra att du vet att det måste
underhållas, men det gör ont ändå att höra att denna besatthet alltid kommer att finnas i ditt huvud.

Kanske är det dessa tankar som omedvetet skapar avstånd, jag vet inte.
Jag vet att det är dina tankegångar om tillfrisknandet som är hållbara, så jag
ska försöka göra min del i att få tillbaka normal läge.

Fan vad det känns trögt imellanåt!

Rätt nivå?

Igår kom du hem från Stockholm, du undrade hur vi haft det,
och vi hade haft det jättebra.
Av nån konstig anledning så förrändras saker drastiskt
här hemma när jag blir ensam med barnen.

Då blir allting lite lek, vi bygger stora kojor i hela
vardagsrummet, (där man t.o.m får inta en måltid)

Vi spelar spel och äter godis på kvällen och glömmer
lätt bort tiden.

Allting blir så lätt, och jag undrar om det är total frånvaro
av oro som gör detta.

Nu hade det ju inte varit så här om man var ensam hela tiden, men
jag kan inte låta bli att undra varför jag inte gör så här ibland
fast vi är hemma alla.


Jag känner en liten förrändring i mitt sätt att se på hela denna situationen
och mitt sätt att se på dig.
På nåt sätt har du ramlat ner från din tron.Alltså den jag satt dig på.


Jag tror det är bra för mig att få lite mer nyanser i mina känslor.
Jag vill inte dyrka marken du går på.
Jag vill inte tycka du är fantastisk vad du än gör, eller känna att
jag inte är någon utan dig.

När denna nya känsla dök upp kändes det lite tomt och
ledsamt, för jag tror jag frossat och berusat mig lite i min påhittade passion.
Samtidigt är det ganska skönt att känna lite lugn i detta.

Jag vill tycka om och älska dig för det som är du, inte för den jag
gör om dig till i huvudet.
Det känns som om det får bli ett återuppbyggnads jobb.
Jag får se dig med nyktra ögon, och du får visa mig ditt nyktra jag
och därifrån bygga upp, en förhoppningsvis mer hållbar kärlek,
som är byggd på riktiga värderingar utan några som helst luftslott.

Kanske börjar jag närma mig lite balans, hoppas det:)

Mina barn

Mina älskade pojkar, min lilla spjuver som alltid (tja nästan alltid)
lyser som en sol, och som är härligt spontan och öppen.
Nyfiken på allt nytt och tvekar inte en sekund att kasta sig ut på nya upptåg.

Och min stora mogna 20-åring, som fortfarande kramar mamma fast alla kompisar
står i hallen. Du berättar gärna om alla dina drömmar och mål här i livet,
och jag lyssnar och njuter. Din ungdomliga tro att du är odödlig
och oövervinnerlig, avundas jag ibland. ( låter det förbli en hemlighet att det går över)

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckats förmedla till er
hur underbara ni är, att ni är underbara för att ni är ni.
Ni kommer båda att gå på era minor här i livet och jag får låsa fast mig 
i en stol för att inte komma och rädda er i ur och skur.

Jag måste ju mitt i allt medberoende träsk  inse att ni måste
få växa med era bekymmer och sörja era sorger.
Och det är en svår uppgift.

Ni har ju naturligtvis fått er beskärda del av det som händer i familjen,
ni har hört för mycket bråk sett för många tårar och lidit av tystnaden.

Då är jag banne mig skyldig er, att ni även får ta del av vinsten,
visa att man kan förlåta, (då menar jag inte nödvändigtvis att stanna)
Att visa att man kan förändra sig själv och att komma ut starkare.
Men också att man växer av att ta ansvar för eget mående.
och får lite fler insikter på andra sidan sorger och bedrövelser.

När jag tänker på er, och ibland när jag oroar mig för er, så får jag
en enorm distans till mig själv och allt annat meningslöst  oroande.

Ni är och kommer alltid att förbli nummer ett för mig.

liten koll

Allt känns ganska lugnt, vardagslivet flyter på, precis så som jag mår bra av.
Det uppkommer dagligen små saker där jag får små hugg i magen som jag måste
sortera.

Ibland behöver jag fråga lite extra för att få höra att du
fortfarande är på rätt spår, och det är möjligt att det är en form av medberoende,
men jag känner samtidigt att det hjälper mig att gå framåt.
Att det med små, små steg hjälper mig att få lite tillit till relationen,

Och jag tror att jag måste skilja på det, ditt tillfrisknande har inte ett dugg
med mitt tillfrisknande att göra.
Jag kommer att bli fri från detta även om inte du väljer att bli det.

Men det känns däremot viktigt att känna att du tillfrisknar för att  jag ska våga
satsa på relationen, att med små steg släppa lite rädsla och våga känna
mig bekväm i det som är bra.
Detta kommer att ta lång tid, det vet jag, jag är bara precis i början.
Men jag känner ändå någonstans att för varje liten fråga eller samtal
som är konstruktivt är det ett steg framåt, ett litet steg av kanske hundratals.

Min misstänksamhet kommer också som en automat reaktion, men för varje gång det
visar sig att jag har fel, så går det också framåt, dessutom så vet jag idag om att jag
reagerar så här, så jag behåller dom i huvudet.

Du visar på många sätt att du är kvar i ditt tillfrisknande, du tar ett helt annat ansvar,
du är mycket lugnare, och mycket mer öppen om din sjukdom.
Du berättar när det känns jobbigt och du visar mer känslor.

Jag är enormt tacksam för detta.
Och jag tycker det är skönt att det är tydligt, det ger mig mindre utrymme
åt fantasier.

I dag kan jag tycka att det är tur att jag inte visste på "avslöjar dagen"
 vad jag hade framför mig, vilken enormt långsam process detta är,
 då tror jag att jag hade hoppat av alltihopa och fortsatt rusa fram och
förmodligen hittat nåt annat destruktivt levnadssätt, med en paket bitterhet rikare.

Jag känner varje dag någon jobbig känsla, ibland är det sorg och ibland är det rädsla
men jag känner och andra sidan också varje dag mer tacksamhet och andra välmående känslor.
och detta känns så mycket mer levande än alla dagar jag haft innan, när jag förträngt allt
jag känt, och låsats att allt var bra, trota att magkänslan skrek annat.
Aldrig mer ska jag stoppa huvudet i sanden vad gäller mina känslor, och bara den insikten
är värd allt kämpande,

Jag är otroligt glad och tacksam att jag är stannade kvar i dag.
För min egen skull.