fullständigt äter upp varenda cell i min kropp.
Jag ska skilja mig från mannen jag älskat vanvettigt i 12 år.
Han är en del av mig och det känns som om någon dött.
jag har så ont överallt så det känns som om jag håller på att gå fullständigt under.
Jag älskar fortfarande denna man men kan inte leva tillsammans med honom för att
hans sjukdom är för djup, jag går också under då.
Jag tillbringar idag min tid utanför min kropp känns det som,
jag får liksom inte slut på tårarna.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans, både tunga och lyckliga saker.
Jag hoppas av hela mitt hjärta ändå att han ska få hitta den underbara person som finns därunder
all självförakt och tillitsbrist.
Den ilska jag har haft känns borta, jag är enbart sorgsen över att vi inte kunde få göra denna resa ihop.
Jag har också en stor ångest klump över att se min 8-åring i ögonen och berätta att vi ska skiljas.
Jag är rädd för allt, hur ska det bli?
kommer jag att bli ensam?
Kommer jag att gå under av sorg?
Vill bara bort
5 kommentarer:
Du kommer inte att gå under, men kanske vara väldigt ledsen. Det är okej.
Åh... Jag är ledsen för din skull. Jag går igenom något liknande just nu själv. Vet inte om du läser hos mej, men min sambo lämnade mej. Jag känner mej stundtals så full av sorg att jag tror jag ska gå sönder. Men ännu har jag krånglat mej fram, dag för dag. Det går. Man överlever. Skickar så otroligt många styrkekramar som finns!!!
Jag känner med dig så mycket.
Jag önskar verkligen att det skulle funka för dig/er.
En stund i taget och inga varför...
Kramar Sanna
Nä,långt inne i mig vet jag att jag inte går under, men stundvis känns det verkligen så. Men det känns viktigt att släppa ut.
Jag har aldrig i mitt liv haft en sån sorg och en sån ångest som jag har stundvis. Jag hankar mig fram en kvart i taget. Jag försöker köra mitt mantra att det kommer att gå över, det vet jag att det gör men vägen dit känns så låååång och gör hiskeligt ont.
Jag har en gigantisk ångest för min 8-åring jag drar mig så för att berätta för honom och se hans panik i ögonen.
Jo då jag läser inne hos dig, men har inte kommit mig för att kommenterat för det har legat så nära mig så det har gjort ont
men jag har tänkt mycket på dig.
Tack för att ni skriver här inne
det kändes som en varm kram.
Jag känner igen mig. Vi har ett elvaårigt äktenskap. tre barn. Missbruket har tagit hela mig, min energi, mitt liv, mitt allt. Vi skall flytta särbo igen efter två månader tillsammans efter tio månader särbo. Parsamtal jo men inte med ngn sexualterapeut. Samtalen suger musten ur en. Han slingrar sig igenom allt jag säger, förvränger, ljuger och SVÄNGER missbruket på mig. JAg är död inombords. Snart skall vi på psykologtest jag hoppas jag lyckas övertyga psykologen så vi slipper på en remiss till en sexualterapeut. KÄmpa du det gör vi också. Gud ge mig sinnesro. Att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Förstånd att INSE skillnaden. Kramar JG
Skicka en kommentar