I förrgår fick jag ett sms från en man som är gift med en kvinna som min man utagerat med.
Han skrev att dom skulle separera och att hon nu fått lägenhet i vår by.
Han ville att jag skulle veta,han sa också att han fortfarande trodde att dom hade kontakt.
Under bråkdelen av en sekund förvandlades hela mitt inre till total kaos och jag förflyttades bakåt i tiden.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle handskas med detta eftersom
jag befann mig på mitt jobb.Min första reaktion var ju att jag ville ringa NN och fråga
och möjligtvis också skrika och anklaga.
Jag har turen att jobba tillsammans med min allra närmaste kompis, som känner mig sen barndommen och som vet hela min historia.
Hon är väldigt klok och öppensinnad, så henne gick jag till.
Jag frågade henne vad jag skulle göra och vad hon trodde,
och hon svarade att jag skulle svara denna man och fråga vad han hade för belägg för
att han trodde att dom träffades.
Jag gjorde det och då svarade han att han bara kände det på sig,
han berättade också att han valt att separera för att hon gått på möte
när NN var där.
Då förstod jag plötsligt att jag hade en annan djupt medberoende på andra
sidan luren, och att detta inte hade med oss att göra.
Jag är så glad att jag tog mig den mikrosekund och inte ringde NN.
Jag berättade för min man när jag kom hem om smset och
frågade också honom om dom hade någon form av kontakt.
Han svarade nej, och då svarade jag honom att jag för första gången sen detta uppdagades
att jag tänkte VÄLJA tilliten till honom.
Det kändes ganska skönt, jag har ju trots allt märkt väldigt stor skillnad på honom.
Sen måste jag ju erkänna att det inte känns super bekvämt att ha henne i samma håla som jag bor i,
jag får kämpa med att inte undra om det är hon eller hon eller hon...
för vad har jag för nytta utav det.
söndag 30 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
Jag mår ofta bättre när jag pratat med någon i samma situation som jag är i,
eller när jag varit på möte eller pratat med min coach.
Det tar ganska stor plats i mitt liv just nu, att vara medberoende,
eller rättare sagt, att försöka bli fri från medberoendet.
Och där ser jag ju skillnaden, när jag kontrollerade så tog medberoendet mycket tid,
ganska exakt all min vakna tid, för kontrollerade jag inte så tänkte jag på det,
och byggde upp fantasier som var vidriga. Otroligt destruktivt och helt jävla meningslöst,
Jag mådde otroligt dåligt, förutom dom sekunderna när jag hittat vad jag letat efter.
Jag flåsade och hade en puls på hundra nittio och hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig.
Jag är långt ifrån fri från medberoendet, men tacksamt nog har jag kunnat sluta med det rent fysiska kontrollerandet.
Men just nu känns det som om tiden som läggs på detta handlar om mitt tillfrisknande,
Det tillfrisknandet jag vill ha oavsett hur det går för min man.
och då får det vara så, ibland blir det trots allt gegga i huvudet som bara tar varv efter varv
och det blir inget bra.
Jag behöver dessa kvinnor som varit eller är medberoende till sexmissbrukare.
Jag behöver lyssna på hur dom gör/gjort så att jag kan ta efter det som passar mig.
Jag kan sluta läsa alla dessa självhjälps böcker som inte gör ett dugg för mig bara för att jag läst dem.
(och jag har läst många,kan jag säga)
Jag behöver förändra vissa mönster jag har med mig sen långt tillbaka, och jag måste framför allt se till så att allting sker i handling och inte stannar i huvudet.
Jag behövde skriva detta inlägg för att se på pränt vad jag behöver:)
eller när jag varit på möte eller pratat med min coach.
Det tar ganska stor plats i mitt liv just nu, att vara medberoende,
eller rättare sagt, att försöka bli fri från medberoendet.
Och där ser jag ju skillnaden, när jag kontrollerade så tog medberoendet mycket tid,
ganska exakt all min vakna tid, för kontrollerade jag inte så tänkte jag på det,
och byggde upp fantasier som var vidriga. Otroligt destruktivt och helt jävla meningslöst,
Jag mådde otroligt dåligt, förutom dom sekunderna när jag hittat vad jag letat efter.
Jag flåsade och hade en puls på hundra nittio och hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig.
Jag är långt ifrån fri från medberoendet, men tacksamt nog har jag kunnat sluta med det rent fysiska kontrollerandet.
Men just nu känns det som om tiden som läggs på detta handlar om mitt tillfrisknande,
Det tillfrisknandet jag vill ha oavsett hur det går för min man.
och då får det vara så, ibland blir det trots allt gegga i huvudet som bara tar varv efter varv
och det blir inget bra.
Jag behöver dessa kvinnor som varit eller är medberoende till sexmissbrukare.
Jag behöver lyssna på hur dom gör/gjort så att jag kan ta efter det som passar mig.
Jag kan sluta läsa alla dessa självhjälps böcker som inte gör ett dugg för mig bara för att jag läst dem.
(och jag har läst många,kan jag säga)
Jag behöver förändra vissa mönster jag har med mig sen långt tillbaka, och jag måste framför allt se till så att allting sker i handling och inte stannar i huvudet.
Jag behövde skriva detta inlägg för att se på pränt vad jag behöver:)
onsdag 26 januari 2011
nytt syre
Tänker mycket på mitt beteende och mitt ibland snedvridna "tänk"
Säger då ofta till mig själv att jag måste ändra än det ena och än det andra
för att jag gör och tänker fel.
Men vem bestämmer vilka tankar och känslor som är fel,
och finns det över huvudtaget känslor som är fel?
Har idag fått lite nytt syre av min friska coach, där det blir så tydligt,
Jag ska inte ändra beteende för att göra rätt eller fel utan för att göra det lättare för mig,
och för att må så bra jag kan. det känns ju ganska smart.
När jag för några år sen gick ur ett eget beroende fick jag ett bra tips,
Hitta en människa som mår som du vill må, och gör sen exakt likadant,
utan att ifråga sätta allt,så får du resultat.
Det funkade alldeles utmärkt för mig då, så jag kör samma sak en gång till.
Jag lyssnar och lär för jag vill bli så fri och frisk som min coach.
Säger då ofta till mig själv att jag måste ändra än det ena och än det andra
för att jag gör och tänker fel.
Men vem bestämmer vilka tankar och känslor som är fel,
och finns det över huvudtaget känslor som är fel?
Har idag fått lite nytt syre av min friska coach, där det blir så tydligt,
Jag ska inte ändra beteende för att göra rätt eller fel utan för att göra det lättare för mig,
och för att må så bra jag kan. det känns ju ganska smart.
När jag för några år sen gick ur ett eget beroende fick jag ett bra tips,
Hitta en människa som mår som du vill må, och gör sen exakt likadant,
utan att ifråga sätta allt,så får du resultat.
Det funkade alldeles utmärkt för mig då, så jag kör samma sak en gång till.
Jag lyssnar och lär för jag vill bli så fri och frisk som min coach.
tisdag 25 januari 2011
jobbig dag
Idag vid lunchtid smsa jag min man, detta var då på hans middag.
Svaret på smset kom inte förrän hans lunch var slut, (han har alltid sin telefon tillgänglig och är alltid snabb att svara ,förutom när han var och utagera,detta har han själv berättat) vilket säkert kan ha
många logiska förklaringar, men det gjorde mig orolig och nervös.
Han har andvänt sina luncher till utagerande under hela sin aktiva tid,
och jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen.
Jag hör ju själv hur osunt detta låter, men det är ganska svårt när utagerande skett på
arbetstid tycker jag.
Det hade varit lite tydligare om han stuckit iväg mycket på kvällstid.
Jag har verkligen ingen lust att kolla honom, och kan inte för den delen heller,
Men rädslan skriker mig i ansiktet ibland och jag har svårt att freda mig.
Jag har ju förstått att jag inte kan ändra honom, och jag tycker att jag har förstått att det kvittar vad jag gör, säger eller kollar.
Och jag vill ju inte ha en relation där han måste vara tillgänglig alltid, för annars blir jag rädd.
Men likväl dyker den förbannade rädslan upp och kramar alla min inälvor tills jag mår dåligt.
Jag undrar ibland om detta är för att vi haft det lugnt och kärleksfullt ett tag, att jag kanske t.o.m letar.
Eller är det för att min hjärna har lagrat att ungefär så här lång tid tog det dom andra gångerna, innan det började om.
Jag vet inte, men det känns så svårt.
Jäkla skiträdsla!
Svaret på smset kom inte förrän hans lunch var slut, (han har alltid sin telefon tillgänglig och är alltid snabb att svara ,förutom när han var och utagera,detta har han själv berättat) vilket säkert kan ha
många logiska förklaringar, men det gjorde mig orolig och nervös.
Han har andvänt sina luncher till utagerande under hela sin aktiva tid,
och jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen.
Jag hör ju själv hur osunt detta låter, men det är ganska svårt när utagerande skett på
arbetstid tycker jag.
Det hade varit lite tydligare om han stuckit iväg mycket på kvällstid.
Jag har verkligen ingen lust att kolla honom, och kan inte för den delen heller,
Men rädslan skriker mig i ansiktet ibland och jag har svårt att freda mig.
Jag har ju förstått att jag inte kan ändra honom, och jag tycker att jag har förstått att det kvittar vad jag gör, säger eller kollar.
Och jag vill ju inte ha en relation där han måste vara tillgänglig alltid, för annars blir jag rädd.
Men likväl dyker den förbannade rädslan upp och kramar alla min inälvor tills jag mår dåligt.
Jag undrar ibland om detta är för att vi haft det lugnt och kärleksfullt ett tag, att jag kanske t.o.m letar.
Eller är det för att min hjärna har lagrat att ungefär så här lång tid tog det dom andra gångerna, innan det började om.
Jag vet inte, men det känns så svårt.
Jäkla skiträdsla!
måndag 24 januari 2011
magkänsla
Det känns i min mage att tillfrisknandet fortfarande styr min mans huvud.
Vi kan och har kunnat prata som två vuxna människor sen han kom hem från sthl,
utan att kasta grus på varandra i sandlådan.
Så har det varit innan,att vi har bråkat som två barn, dom hårda orden har haglat
och vi har sårat varandra djupt.
Vi pratar ganska ofta om mående och ärlighet, det har känts bra.
Jag fick frågan när han kom hem om jag tyckte det var ok om han berättade när det var jobbigt,
självklart tyckte jag då, här råder numera ärlighet och öppenhet ,tänkte jag.
Men så idag kom då dagen när han inte mått så bra,
jag frågade på vilket sätt och han svarade att skuld skam och självömkan
gjorde att han ville skita i allt ihop.
Då gick denna medberoende hjärnan igång igen ,- vadå vad menar du, utagera?
Det kändes inte alls bekvämt att höra,samtidigt så har jag själv sagt ja till detta
och jag vill ju att vi ska vara ärliga mot varandra.
Trots allt gjorde han ju rätt saker som han fått till sig, men ibland känner jag mig så
sargad över det som hänt och tänker då att ,nu är han snart igång igen,
när han inte orkar stå emot mer.
Berättade att jag tyckte det var bra att han berättade men även att det väckte en rädsla.
Han tog emot det bra och sa att han kan prata med någon annan, men nä det vill jag ju inte heller.
,
Det känns som om det inte bara är han som är svår att leva med ;)
Jag inser ju att jag måste ta sanningen, när jag nu bett om den,
(tror dessutom att det är tillfrisknande att berätta)
men mitt lilla medberoende och ut svultna hjärta,
vill ju bara höra hur glad han är över att ha oss kvar,
och hur lätt det blir när han tänker på sin familj. Men icke! Detta är inte lätt.
Vi kan och har kunnat prata som två vuxna människor sen han kom hem från sthl,
utan att kasta grus på varandra i sandlådan.
Så har det varit innan,att vi har bråkat som två barn, dom hårda orden har haglat
och vi har sårat varandra djupt.
Vi pratar ganska ofta om mående och ärlighet, det har känts bra.
Jag fick frågan när han kom hem om jag tyckte det var ok om han berättade när det var jobbigt,
självklart tyckte jag då, här råder numera ärlighet och öppenhet ,tänkte jag.
Men så idag kom då dagen när han inte mått så bra,
jag frågade på vilket sätt och han svarade att skuld skam och självömkan
gjorde att han ville skita i allt ihop.
Då gick denna medberoende hjärnan igång igen ,- vadå vad menar du, utagera?
Det kändes inte alls bekvämt att höra,samtidigt så har jag själv sagt ja till detta
och jag vill ju att vi ska vara ärliga mot varandra.
Trots allt gjorde han ju rätt saker som han fått till sig, men ibland känner jag mig så
sargad över det som hänt och tänker då att ,nu är han snart igång igen,
när han inte orkar stå emot mer.
Berättade att jag tyckte det var bra att han berättade men även att det väckte en rädsla.
Han tog emot det bra och sa att han kan prata med någon annan, men nä det vill jag ju inte heller.
,
Det känns som om det inte bara är han som är svår att leva med ;)
Jag inser ju att jag måste ta sanningen, när jag nu bett om den,
(tror dessutom att det är tillfrisknande att berätta)
men mitt lilla medberoende och ut svultna hjärta,
vill ju bara höra hur glad han är över att ha oss kvar,
och hur lätt det blir när han tänker på sin familj. Men icke! Detta är inte lätt.
söndag 23 januari 2011
Min dag
Idag har jag varit och träffat 4st helt vanliga starka,vackra kvinnor,
som också lever ihop med mer eller mindre tillfrisknande sexmissbrukare.
Vi träffas en Söndag varje månad.
Dessa träffar har blivit ovärderliga för mig.
Vilken styrka det ligger i att träffa människor i samma
situation, och med samma mål, nämligen att hitta ett hyffsat mående
och inte fastna i bitterhet.
Min man frågade när jag kom hem om det varit bra, och det hade det ju som alltid.
En stund senare frågade han om NN fortfarande gick på möte(den ena kvinnans man)
och jag svarade att jag har ingen aning, vi pratar inte om er, vi pratar om oss.
Och här ligger nog det jag tycker är så befriande, vi pratar om hur vi känner,
om våra reaktioner,om hur vi mår. VI är i fokus, jag får en hel massa in puts och är enormt
glad och tacksam att jag får dela detta.
Något annat jag ofta funderar på är mitt kontrollbehov.
Jag tycker själv att jag fått ganska bra koll på mitt rent fysiska kontrollerande, d.v.s
gå igenom dator, telefon m.m.
Men hur gör jag med allt mitt huvud bara registrerar när jag går förbi?
Hur får jag koll på att inte små,små saker fastnar i mitt huvud och bygger
stora förskräckliga fantasibo?
Många saker kan jag ju fråga om, men nånstans känner jag att jag måste hitta sätt
att hantera detta på själv.
som också lever ihop med mer eller mindre tillfrisknande sexmissbrukare.
Vi träffas en Söndag varje månad.
Dessa träffar har blivit ovärderliga för mig.
Vilken styrka det ligger i att träffa människor i samma
situation, och med samma mål, nämligen att hitta ett hyffsat mående
och inte fastna i bitterhet.
Min man frågade när jag kom hem om det varit bra, och det hade det ju som alltid.
En stund senare frågade han om NN fortfarande gick på möte(den ena kvinnans man)
och jag svarade att jag har ingen aning, vi pratar inte om er, vi pratar om oss.
Och här ligger nog det jag tycker är så befriande, vi pratar om hur vi känner,
om våra reaktioner,om hur vi mår. VI är i fokus, jag får en hel massa in puts och är enormt
glad och tacksam att jag får dela detta.
Något annat jag ofta funderar på är mitt kontrollbehov.
Jag tycker själv att jag fått ganska bra koll på mitt rent fysiska kontrollerande, d.v.s
gå igenom dator, telefon m.m.
Men hur gör jag med allt mitt huvud bara registrerar när jag går förbi?
Hur får jag koll på att inte små,små saker fastnar i mitt huvud och bygger
stora förskräckliga fantasibo?
Många saker kan jag ju fråga om, men nånstans känner jag att jag måste hitta sätt
att hantera detta på själv.
lördag 22 januari 2011
tanke
Ibland kommer jag på mig själv med att inte vara för
glad och snäll mot min man för att inte han ska tro att
jag gått vidare och mår toppen.
Men vem straffar jag med det?
Jag behöver ju all glädje jag kan känna.
Tyckte själv att jag förstått att jag inte kan ändra honom
men detta är ju precis samma tänk, fast i lite dold form.
Det är lite samma sak med att inte komma med råd och tips
som inte är ombedda, när jag slutade med det så började jag istället
berätta om "andra" som det hade gått såå bra för, så att han skulle kunna snappa upp "rätt" saker.
Och rätt saker för vem? Vad ger mig rätten att tro att jag vet vilket sätt som
är bäst för honom?
Så länge jag håller på med sånt här så är inte mitt fokus
flyttat från honom till mig.
Och det är så tydligt och bra för mig när jag ser det.
Det finns en manipulativ sida även i mig, om än i välmening
glad och snäll mot min man för att inte han ska tro att
jag gått vidare och mår toppen.
Men vem straffar jag med det?
Jag behöver ju all glädje jag kan känna.
Tyckte själv att jag förstått att jag inte kan ändra honom
men detta är ju precis samma tänk, fast i lite dold form.
Det är lite samma sak med att inte komma med råd och tips
som inte är ombedda, när jag slutade med det så började jag istället
berätta om "andra" som det hade gått såå bra för, så att han skulle kunna snappa upp "rätt" saker.
Och rätt saker för vem? Vad ger mig rätten att tro att jag vet vilket sätt som
är bäst för honom?
Så länge jag håller på med sånt här så är inte mitt fokus
flyttat från honom till mig.
Och det är så tydligt och bra för mig när jag ser det.
Det finns en manipulativ sida även i mig, om än i välmening
njuta
Dagen började med ett hoppsan!!
Hade dragit mig upp ur sängen och satt på badrumsgolvet i en tvätthög
och sorterade tvätt när dörren till min äldste sons rum öppnas
och ut kommer "ny flickvän" .
Det var första gången en flickvän sovit över,har tänkt många gr. på detta
och hur mysigt det skulle bli, stor frukost och lite småprat.
Så blev det inte. Ett litet förläget: hej,hej, och en tillsägning av sonen att stänga
dörren till badrummet.
Ja så blir det ibland,och det är bra för mig, för det påminner mig om att jag är mitt i livet,
ett liv som jag faktiskt tycker väldigt mycket om.
Hade dragit mig upp ur sängen och satt på badrumsgolvet i en tvätthög
och sorterade tvätt när dörren till min äldste sons rum öppnas
och ut kommer "ny flickvän" .
Det var första gången en flickvän sovit över,har tänkt många gr. på detta
och hur mysigt det skulle bli, stor frukost och lite småprat.
Så blev det inte. Ett litet förläget: hej,hej, och en tillsägning av sonen att stänga
dörren till badrummet.
Ja så blir det ibland,och det är bra för mig, för det påminner mig om att jag är mitt i livet,
ett liv som jag faktiskt tycker väldigt mycket om.
torsdag 20 januari 2011
kamp
Vad jag längtar tills min tillvaro och tillfrisknande inte känns som en kamp längre.
För jag är helt övertygad om att jag kommer dit, OM jag fokuserar på det jag ska,
nämligen mig. Känns konstigt att fokus ska ligga på mig,
det sitter liksom i min ryggmärg på nåt vis, att alltid utgå från andra,
och deras känslor.
Jag har alltid känt mig ganska självgående och haft mycket åsikter, jag har bra
självförtroende och ganska hyfsad intelligens.
Men bakom allt detta finns nu en hittad flicka, som är otroligt rädd för att bli övergiven,
och med en självkänsla som har mycket att önska.
Jag är en riktig trygghetsnarkoman.
Min uppgift nu måste ju vara att vända mönstret rätt, att hitta tryggheten
hos mig själv, så jag slipper vara beroende av andras mående och sluta adoptera andras känslor.
Sen kan jag ju knarka trygghet hur mycket jag vill, då finns den ju alltid med mig.
Tanken känns så befriande och skön, Dit ska jag.
Ska om 2 veckor börja en utbildning som jag ser hemskt
mycket fram emot, bara för mig och något som jag verkligen vill.
Det känns också bra, för jag vet att det kommer att ge mig mycket.
Jag är ju faktiskt ganska mycket mer än en medberoende.
För jag är helt övertygad om att jag kommer dit, OM jag fokuserar på det jag ska,
nämligen mig. Känns konstigt att fokus ska ligga på mig,
det sitter liksom i min ryggmärg på nåt vis, att alltid utgå från andra,
och deras känslor.
Jag har alltid känt mig ganska självgående och haft mycket åsikter, jag har bra
självförtroende och ganska hyfsad intelligens.
Men bakom allt detta finns nu en hittad flicka, som är otroligt rädd för att bli övergiven,
och med en självkänsla som har mycket att önska.
Jag är en riktig trygghetsnarkoman.
Min uppgift nu måste ju vara att vända mönstret rätt, att hitta tryggheten
hos mig själv, så jag slipper vara beroende av andras mående och sluta adoptera andras känslor.
Sen kan jag ju knarka trygghet hur mycket jag vill, då finns den ju alltid med mig.
Tanken känns så befriande och skön, Dit ska jag.
Ska om 2 veckor börja en utbildning som jag ser hemskt
mycket fram emot, bara för mig och något som jag verkligen vill.
Det känns också bra, för jag vet att det kommer att ge mig mycket.
Jag är ju faktiskt ganska mycket mer än en medberoende.
onsdag 19 januari 2011
Fel fokus
Det står en väska i min hall,som sticker i mina ögon.
Det är en ryggsäck som min man hade med sig från dysberoendekliniken,
fullpackad med papper,verktyg och böcker.
Den står där orörd sen i Lördagskväll.
Mitt sunda jag vet att inte detta är mitt,men jag kan inte sluta undra
varför man inte kastar sig över alla hjälpmedel och verktyg som står till buds.
Detta bottnar naturligtvis i min räddsla att allt friskt "tänk" ska blekna på min man.
Att förvara sitt tillfrisknande i en väska i hallen har ju
aldrig gjort underverk på någon.
Något jag också funderar på är min gränssättning.
igår kväll skulle mannen hjälpa mig att beställa tågbiljetter,
han ställde en fråga och jag svarade.
Han tyckte inte jag svarade på frågan och satte upp en sur min,
pang, då slog jag igen locket på min dator och sa att jag fixar det själv.
Sen fortsatte jag att vara som vanligt och sa vänligt att jag har väldigt svårt att ta det trumpna,
för det blir så himla likt missbruksbeteende.
Kände mig ganska nöjd en stund,men sen började jag tänka att jag nog överreagerat.
Har ibland svårt att skilja på sunda gränser och överreaktion.
För jag tänker att alla människor har ju dåliga dagar och det måste ju bli
extremt tröttsamt att allt hänvisas till missbruket.
Det är en ryggsäck som min man hade med sig från dysberoendekliniken,
fullpackad med papper,verktyg och böcker.
Den står där orörd sen i Lördagskväll.
Mitt sunda jag vet att inte detta är mitt,men jag kan inte sluta undra
varför man inte kastar sig över alla hjälpmedel och verktyg som står till buds.
Detta bottnar naturligtvis i min räddsla att allt friskt "tänk" ska blekna på min man.
Att förvara sitt tillfrisknande i en väska i hallen har ju
aldrig gjort underverk på någon.
Något jag också funderar på är min gränssättning.
igår kväll skulle mannen hjälpa mig att beställa tågbiljetter,
han ställde en fråga och jag svarade.
Han tyckte inte jag svarade på frågan och satte upp en sur min,
pang, då slog jag igen locket på min dator och sa att jag fixar det själv.
Sen fortsatte jag att vara som vanligt och sa vänligt att jag har väldigt svårt att ta det trumpna,
för det blir så himla likt missbruksbeteende.
Kände mig ganska nöjd en stund,men sen började jag tänka att jag nog överreagerat.
Har ibland svårt att skilja på sunda gränser och överreaktion.
För jag tänker att alla människor har ju dåliga dagar och det måste ju bli
extremt tröttsamt att allt hänvisas till missbruket.
tisdag 18 januari 2011
Märkligt
Satt precis och skrev ganska långt om mitt lite gungiga mående och
vips så var hela texten borta, retligt.
Men även lite av det jobbiga måendet var borta,så det var ju bra.
Att få sätta ord på det jag känner har alltid betytt mycket för mig ,
det blir lite som att tömma ur sig skiten och spotta i nävarna och gå vidare
till nästa känsla. Jag känner mig ganska osäker på just detta sätt att skriva, helt nytt
och lite läskigt. Men,men jag ska ju göra saker jag tycker är lite läskiga.
vips så var hela texten borta, retligt.
Men även lite av det jobbiga måendet var borta,så det var ju bra.
Att få sätta ord på det jag känner har alltid betytt mycket för mig ,
det blir lite som att tömma ur sig skiten och spotta i nävarna och gå vidare
till nästa känsla. Jag känner mig ganska osäker på just detta sätt att skriva, helt nytt
och lite läskigt. Men,men jag ska ju göra saker jag tycker är lite läskiga.
Oj!
Ser när jag tittar på mitt senaste inlägg att jag nog hade litebrått,
både vad gäller stavning och upplägg,ja ja jag skyller på att jag är nybörjare.
Ny dag,nya känslor. Känner mig glad men lite skör men det äe väl fullt tillåtet.Alla känslor ska bejakas,säger dom vise.
både vad gäller stavning och upplägg,ja ja jag skyller på att jag är nybörjare.
Ny dag,nya känslor. Känner mig glad men lite skör men det äe väl fullt tillåtet.Alla känslor ska bejakas,säger dom vise.
måndag 17 januari 2011
vardag
Det fanns en tid för ett antal år sen när jag ratade vardagen totalt,
jag levde för helgen,vardagen var trist och grå.Veckan började med en vansinnigt långsam Måndag och fortsatte med en menlös Tisdag, Onsdagen var lite bättre,
då var man ju iallafall halvvägs, Torsdagen var helt ok,för imorgon var det Fredag
.Fredagen var veckans höjdpunkt för då hade jag hela härligheten?? framför mig.
Lördag var stressig för då skulle allt hinnas med(sista dagen som räknsdes som menningsfull ju).
När jag ser på det nu så känns det ganska sorgligt att leva så,
vilken otrolig tur att man ändrar sig under resans gång.
Idag älskar jag min vardag, jag uppskattar det allra vanligaste,ser allt det lilla som är så finnt (som inte är så litet)
när min sjuårings händer läggs runt min hals och han talar om att jag är världens bästa, (sämsta också ibland för den delen)
Eller när min tjugoåring och jag sitter och pratar och är förtroliga (det gäller att fånga tillfällena)
När jag vågar njuta fullt ut av mannen jag gifte mig med utan att sitta och tänka på ett solkigt sexmissbruk.
Just nu känner jag sådan harmoni och det går aldrig någonsin att jämföra med min helgstress förr.
jag levde för helgen,vardagen var trist och grå.Veckan började med en vansinnigt långsam Måndag och fortsatte med en menlös Tisdag, Onsdagen var lite bättre,
då var man ju iallafall halvvägs, Torsdagen var helt ok,för imorgon var det Fredag
.Fredagen var veckans höjdpunkt för då hade jag hela härligheten?? framför mig.
Lördag var stressig för då skulle allt hinnas med(sista dagen som räknsdes som menningsfull ju).
När jag ser på det nu så känns det ganska sorgligt att leva så,
vilken otrolig tur att man ändrar sig under resans gång.
Idag älskar jag min vardag, jag uppskattar det allra vanligaste,ser allt det lilla som är så finnt (som inte är så litet)
när min sjuårings händer läggs runt min hals och han talar om att jag är världens bästa, (sämsta också ibland för den delen)
Eller när min tjugoåring och jag sitter och pratar och är förtroliga (det gäller att fånga tillfällena)
När jag vågar njuta fullt ut av mannen jag gifte mig med utan att sitta och tänka på ett solkigt sexmissbruk.
Just nu känner jag sådan harmoni och det går aldrig någonsin att jämföra med min helgstress förr.
söndag 16 januari 2011
Allt i sin ordning?
Igår kväll hämtade jag min man vid busstationen efter en vecka i sthlm på dysberoendekliniken.
Kände lite nervositet, och en förväntan
Denna förväntan hänger förmodligen ihop med att han varje gång han varit där
är väldigt lik mannen jag en gång blev väldigt förälskad i, d.v.s närvarande,ödmjuk och väldigt långt ifrån sjukdommens diffade tillstånd.
Jag njuter verkligen av honom då, samtidigt som jag blir så rädd att allting ska tas ifrån mig.
På något skumt sätt har jag kommit på att jag aldrig kan njuta av att allting känns bra,för då blir jag så mycket mer sårbar än när jag är förbannad och bara vill bort.
Har inte haft mina vigselringar på mig på ganska länge, mycket för att jag kännt att jag inte har haft ett äktenskap värd namnet. Inget som egentligen betyder något (alltså ringarna) men det blev ändå viktigt för mig.
Idag kände jag för första gången att jag ville ta på dom, för nu först är jag gift med en tillfrisknande sexmissbrukare.
Jag måste också kravla mig upp från offer hålan,där jag befunnit mig ganska länge.
Jag har ingen anning om idag var detta kommer att leda, och om det kommer att hålla, det kan bara tiden utvisa,men under tiden har jag mycket att jobba med när det kommer till mina tillkorta kommande.
Ja,jag känner hopp idag, (jag ryser t.o.m när jag skriver det) och det ska jag unna mig att glädjas åt för det är jag banne mig värd. (där rös jag igen)
Kände lite nervositet, och en förväntan
Denna förväntan hänger förmodligen ihop med att han varje gång han varit där
är väldigt lik mannen jag en gång blev väldigt förälskad i, d.v.s närvarande,ödmjuk och väldigt långt ifrån sjukdommens diffade tillstånd.
Jag njuter verkligen av honom då, samtidigt som jag blir så rädd att allting ska tas ifrån mig.
På något skumt sätt har jag kommit på att jag aldrig kan njuta av att allting känns bra,för då blir jag så mycket mer sårbar än när jag är förbannad och bara vill bort.
Har inte haft mina vigselringar på mig på ganska länge, mycket för att jag kännt att jag inte har haft ett äktenskap värd namnet. Inget som egentligen betyder något (alltså ringarna) men det blev ändå viktigt för mig.
Idag kände jag för första gången att jag ville ta på dom, för nu först är jag gift med en tillfrisknande sexmissbrukare.
Jag måste också kravla mig upp från offer hålan,där jag befunnit mig ganska länge.
Jag har ingen anning om idag var detta kommer att leda, och om det kommer att hålla, det kan bara tiden utvisa,men under tiden har jag mycket att jobba med när det kommer till mina tillkorta kommande.
Ja,jag känner hopp idag, (jag ryser t.o.m när jag skriver det) och det ska jag unna mig att glädjas åt för det är jag banne mig värd. (där rös jag igen)
lördag 15 januari 2011
Så underbart normalt
Så fruktansvärt skönt att mitt i allt kaos få lov att känna sig som en normal familj.
Tjugoåringen har en potentiell flickvän på rummet,
sjuåringen har två kompisar hemma som för övrigt spionerar på storebror och ev.flickvän.
Ingen lugn och ro situation när tjogåringen drabbas av panik på sjuåringen, men ett helt vanligt kaos,
i en helt vanlig familj, i en salig blandning av viljor.Och mitt i allt detta står jag och känner från botten av mitt hjärta, att vad jag älskar dom allihop,och vad jag har mycket att vara tacksam över.
Fan att missbruket finns!!
Tjugoåringen har en potentiell flickvän på rummet,
sjuåringen har två kompisar hemma som för övrigt spionerar på storebror och ev.flickvän.
Ingen lugn och ro situation när tjogåringen drabbas av panik på sjuåringen, men ett helt vanligt kaos,
i en helt vanlig familj, i en salig blandning av viljor.Och mitt i allt detta står jag och känner från botten av mitt hjärta, att vad jag älskar dom allihop,och vad jag har mycket att vara tacksam över.
Fan att missbruket finns!!
hjärnspöke
Idag kommer mannen hem från sthlm där han varit på sin sjätte beh,och jag har ömsom oro och ömsom hopp.Mina känslomässiga pendlingar är oerhört påfrestande.Jag börjar med en liten,liten tanke som snuddar mitt medvetande sen fäster den på en mikroyta och för varje timme som går sen, växer den sig gigantisk OM jag inte får prata med min man som på något sätt bekräftar att jag har fel genom att säga "rätt" saker. Snacka om sjuk i medberoendet!! Nu är det inte så illa jämt, stundtals lyckas jag på egen hand bryta detta mönster, och det känns så fruktansvärt bra. Att kunna ansvara för mitt eget mående och inte vara utlämnad åt någon annan.Men just nu sitter jag lite fast i feltänk, denna gången har "lasse" ( som jag f.r.om nu tänker kalla min man här) agerat helt annorlunda.Tidigare behandlingsveckor har han smsat och ringt hem betydligt oftare och bedyrat hur mycket han saknar oss och hur tacksam han är att jag är kvar, så har det inte varit denna gången. Och sjuk som jag är blir jag ju orolig vid minsta förändring( framför allt när jag inte får min dos av bekräftelse) ,samtidigt som jag tänker på att dom andra gångerna har det ju ändå inte betytt speciellt mycket eftersom han fortsatt, och kanske, kanske denna gången har han fokuserat på sig själv och sitt problem. Jag pratade nyss med honom i telefon, och jag vet inte om det är inbilning men under denna vecka har han låtit annorlunda , lugn och harmonisk.Men,men tiden får utvisa,min magkänsla är ju inte längre pålitlig, jag kan inte förändra honom ändå. (tro mig jag har försökt) Många säger att det är inte ditt problem, och till viss del förstår jag precis och håller med, men faktum kvarstår att väljer han att inte tillfriskna så upphör denna familj att existera och det påverkar mitt liv. Sen kan inte jag veta idag vad som händer OM han tillfrisknar,jag kanske aldrig får tillbaka min tillit,kanske får jag.Vi kanske inte ens hittar tillbaka till kärleken igen. Ja mitt huvud känns ganska rörigt idag.Men någon klok sa "smärtan är inte ivägen,den är vägen". Ganska skönt att tänka på när man mår skräp,för då är man iallafall på väg...
fredag 14 januari 2011
Är jag naiv?
Jag känner en bekant känsla växa sig stark, en känsla av att denna gången är det på allvar, denna gången har han förstått. Jag har känt så förr. Typ varje gång han varit på kliniken. För min man behöver bara närma sig sthlm för att låta ganska mycket friskare i sitt tänkande. Jag förstår ju att man dras med i friskhetstänk bland andra tillfrisknande.Men jag får så mycket hopp att det ska hålla i sig, även på hemmaplan,men det har det inte gjort dom andra gångerna .Diffe (missbrukspersonligheten) har sakta smugit sig in i vardags livet igen,dock inte lika grovt som från början, men dit hade det ju gått om det hade fått fortsätta.För grejen är ju att mitt medberoende beteende går ju igång så fort diffe visar sig,och då hittar jag ju det som är fel. Denna gången har dom sagt på kliniken att det känns som om han "slagit i marken" och jag vill ju så gärna tro det. Jag vet ju också att tillit måste jag välja den kommer inte av sig själv. Ibland tänker jag -fan vad jag är naiv,samtidigt så är det ju faktiskt det normala att lita på mannen man lever med .Ljuger han för mig igen så får jag ju ta ett nytt beslut då.Jag tror faktiskt att jag ska göra det valet denna gången, så gott jag förmår så får jag ser vart det bär.
Något helt annat jag undrar över är varför klockslaget på blogginlägget visar så fel tid (jag bloggar inte på natten) och framför allt hur man ändrar den??
Något helt annat jag undrar över är varför klockslaget på blogginlägget visar så fel tid (jag bloggar inte på natten) och framför allt hur man ändrar den??
torsdag 13 januari 2011
Dumpa avfall
Startade denna bloggen för att få lämna lite ilska, bitterhet och massvis med sorg i cyberrymden.Men förhoppningsvis också få syn på allt positivt jag ibland glömmer.Behöver skriva av mig för att komma vidare känns det som.
Min historia började för ett år sen ungefär, då det visade sig att mannen jag varit gift med i tio år och har barn med var sexmissbrukare. Det var inte en jättechock eftersom jag alltid haft en magkänsla av något jag inte kunnat sätta fingret på. Jag hittade mängder med kontakter på datorn , chattsex med webcam hade blivit hans stora och enda intresse för att sen ta det längre och träffas live för sex nästan dagligen.Sen dess har livet varit kaos. Jag konfronterade honom och krävde en behandling på dysberoendekliniken. min man åkte dit två veckor senare och jag var full av förväntningar. Jag åkte också dit för att få lite koll på mitt mående och mitt mycket utbredda medberoende, Jag är så tacksam att jag gjorde detta, det fick mig att förstå att min man led av ett missbruk och att jag led av mitt kontrollbehov.Nu menar inte jag att jag inte var ledsen och arg längre, för det var jag och det är jag fortfarande ibland.Mitt kontroll behov hade växt sig så starkt att jag ibland trodde att jag blivit galen.Jag har tidigare aldrig varit en svartsjuk partner och väldigt självständig.Jag var nu totalt beroende av min missbrukare och hans handlande.Jag ägnade all min vakna tid till att kolla datorer, telefoner, var han befann sig,sanningshalten i det han sa,främmande hårstrån,m.m detta tog enorm energi och jag var till sist helt utarbetad i mitt självpåtagna arbete och dessutom ganska säker på att jag höll på att bli tokig. Min man fortsatte under sin behandling med chattsex och mörkade detta(vilket kom fram för tre mån. sen) detta innebar ett enormt svek,jag var ju helt säker på att han höll på att tillfriskna, Han hade t.o.m med sig en "hemlig" dator till sthlm under sin beh. Min räddning i detta har varit en enastående coach (som varit med om samma sak, men som jobbat sig väldigt frisk) och att jag fått kontakt med en grupp kvinnor som jag träffar 1gr i mån,som sitter i liknande situation. Jag har också haft mycket hjälp av dom på dysberoendekliniken. Jag känner nu att jag kommit en bit på väg, men har fortfarande mycket osagt i mig,därför kändes det väldigt rätt att skriva av mig här.Just idag är min man uppe på sin sista beh, vecka och detta väcker ju lite oro.Hur ska detta funka i vardagen? kommer jag nånsin att få tillbaka min tillit till denna man, eller någon man överhuvudtaget? Jag vill ju gärna tro det, men jag tror även att "bollen" ligger hos mig. Jag måste komma ur min kontroll och börja lyssna på vad jag vill och och vad jag mår bra av.Mitt fokus måste flytta från honom till mig. Jag märkte nu i veckan när han smsa att oro smög sig på som satte sig som en klump i magen.Välbekant otäck känsla som jag vill bli av med.
Min historia började för ett år sen ungefär, då det visade sig att mannen jag varit gift med i tio år och har barn med var sexmissbrukare. Det var inte en jättechock eftersom jag alltid haft en magkänsla av något jag inte kunnat sätta fingret på. Jag hittade mängder med kontakter på datorn , chattsex med webcam hade blivit hans stora och enda intresse för att sen ta det längre och träffas live för sex nästan dagligen.Sen dess har livet varit kaos. Jag konfronterade honom och krävde en behandling på dysberoendekliniken. min man åkte dit två veckor senare och jag var full av förväntningar. Jag åkte också dit för att få lite koll på mitt mående och mitt mycket utbredda medberoende, Jag är så tacksam att jag gjorde detta, det fick mig att förstå att min man led av ett missbruk och att jag led av mitt kontrollbehov.Nu menar inte jag att jag inte var ledsen och arg längre, för det var jag och det är jag fortfarande ibland.Mitt kontroll behov hade växt sig så starkt att jag ibland trodde att jag blivit galen.Jag har tidigare aldrig varit en svartsjuk partner och väldigt självständig.Jag var nu totalt beroende av min missbrukare och hans handlande.Jag ägnade all min vakna tid till att kolla datorer, telefoner, var han befann sig,sanningshalten i det han sa,främmande hårstrån,m.m detta tog enorm energi och jag var till sist helt utarbetad i mitt självpåtagna arbete och dessutom ganska säker på att jag höll på att bli tokig. Min man fortsatte under sin behandling med chattsex och mörkade detta(vilket kom fram för tre mån. sen) detta innebar ett enormt svek,jag var ju helt säker på att han höll på att tillfriskna, Han hade t.o.m med sig en "hemlig" dator till sthlm under sin beh. Min räddning i detta har varit en enastående coach (som varit med om samma sak, men som jobbat sig väldigt frisk) och att jag fått kontakt med en grupp kvinnor som jag träffar 1gr i mån,som sitter i liknande situation. Jag har också haft mycket hjälp av dom på dysberoendekliniken. Jag känner nu att jag kommit en bit på väg, men har fortfarande mycket osagt i mig,därför kändes det väldigt rätt att skriva av mig här.Just idag är min man uppe på sin sista beh, vecka och detta väcker ju lite oro.Hur ska detta funka i vardagen? kommer jag nånsin att få tillbaka min tillit till denna man, eller någon man överhuvudtaget? Jag vill ju gärna tro det, men jag tror även att "bollen" ligger hos mig. Jag måste komma ur min kontroll och börja lyssna på vad jag vill och och vad jag mår bra av.Mitt fokus måste flytta från honom till mig. Jag märkte nu i veckan när han smsa att oro smög sig på som satte sig som en klump i magen.Välbekant otäck känsla som jag vill bli av med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)