rädd

Jag vet vad jag har ställt för ultimatum till dig.
Jag vill dessutom att det ska bli så, det kommer att bli så.
men jag har också en förhoppning att det ska göra oss gott.
Långt därinne vill jag att du ska förstå när du flyttat
att det är oss du vill leva med.

Ibland så slår mig rädslan att det ska bli tvärtom,
att du ska tycka det är skönt.
Att slippa se en ledsen fru,
eller slippa ha krav på dig.

Samtidigt vet jag ju att känner du så
är det lika bra för mig att få veta det.

Jag vet att du är rädd för ensamheten, och det är jag också.
Jag är rädd för mitt oskrivna blad som är framtiden,
men vad är jag rädd för?

Försöker tänka på att alternativet att bara ånga på du och jag
inte är något alternativ längre,
Lever vi ihop för att vi är rädda för ensamheten?
Finns den riktiga kärleken under all gegga?
 vi behöver båda gå till botten med vad vi känner och vill.

Men jag är ändå rädd!