jag är helt

golvad av att få ha den ynnesten att
faktiskt få lov att ta del av andra människors livshistorier.

Jag kom till behandlingshemmet i måndags och skulle få lov att
praktisera där i en vecka i anhörig programmet.
Jag fick två val då, antingen att gå med terapeuterna eller vara "jag"
hela veckan.
Det var inte speciellt svårt att välja, jag ville delta i gruppen som "jag"
och det var ju inget konstigt för jag är ju medberoende till en beroende
även om det inte är en alkohol/drogberoende.

Veckan har ju dessutom visat att alla beroende ofta finns
i lite varierad form hos oss som har sjukdommen.
Ofta i en enda gegga.
Vi byter kors och tvärs när den ena tillgången strypts..

Men att se dessa sorgtyngda anhöriga på måndagen
gå därifrån fredag eftermiddag med rak rygg
 och faktiskt ett litet leende på läpparna är fantastiskt.
Mammor som förstod att det faktiskt finns hopp om deras barn,
och "barn" som fick förstå att dom var älskade trots missbruket i familjen.
Skuldbördor som lossnade, gråt som fick komma ut, ilska som skreks
men också skratt som förlöstes.
Oj, vad jag lär mig mycket både om mig själv och om beroende/medberoende.

Det är så mycket jag inte vet men...
Jag VET att det inte finns några hopplösa fall.

Detta är fantastiskt att få lov att uppleva.

jag tror

att min fria vilja faktiskt hjälpte mig att bli nykter
för fyra år sen. Fastän då hade jag inte en aning.
Aldrig någonsin tänkte jag:
- Nu kan jag aldrig dricka mer.

För på ett av mina första möten jag var på
så berättade en man att han inte tänkte så för det var inte sant.
Han kunde dricka imorgon för det är ett val

Och så är det för mig också, och för alla andra missbrukare.
Jag är fullt fri att dricka mig helpackad imorgon,
och sen därefter ta alla konsekvenser det ger.
Men jag är också fullt fri att låta bli för att jag VILL det.
För att jag inte vill ha den misär jag vet att det kommer att ge ganska snart.

Detta har hjälpt mig enormt mycket.
Det ligger så mycket laddning i : JAG FÅR ALDRIG MER........
för det får jag om jag vill, bara jag har klart för mig vad det för med sig
och är beredd att betala det priset.

På Måndag

ska jag åka till  "mitt" behandlingshem och praktisera.
Detta ska bli jättespännande och lite läskigt.
Jag har lite dubbla känslor och jag tror det har att göra med
att jag har två anledningar till att vara där.
Jag ska vara i en anhörig grupp som praktikant
för den utbildningen jag går.
Samtidigt så är jag ju så mycket anhörig till missbrukare
man bara kan vara.

Men jag vet att detta kommer att bli helt fantastiskt.
Jag fullständigt älskar alla nya insikter, möten med människor
och den speciella kontakt man får i dessa sammanhang.

Satt och funderade i morse på hur jag förändrats av allt som hänt.
Hur jag idag faktiskt har en tillit till mig själv som aldrig  existerat tidigare.
(fastän jag trott det)
Hur jag dag för dag lär mig i småportioner hur jag fungerar,vad jag vill,
vad jag tycker är viktigt.
Och kom fram till att det absolut viktigaste i mitt liv är mina relationer
till andra människor. Alltså sunda relationer till mina medmänniskor.

Har jag det så spelar det inte så stor roll hur/ var jag bor
hur mycket pengar jag har på kontot, eller hur "lyckad" jag är.

Och till skillnad från innan så tror jag att dessa sunda relationer
 kommer till mig när jag tycker om mig själv.
Inte att jag ska in och uppfostra, människor får vara som dom är
och jag kan själv välja vad/vem jag vill ha i mitt liv.

Kändes tråkigt innan idag när jag inte kunde handla allt jag ville,
och så PANG fick jag verkligheten serverad när jag läste på Åsas blogg.
Att ha detta med på så många bloggar så möjligt är jättebra.
Nu ska jag smsa och det ska dröja innan jag gnäller igen över "dålig ekonomi"

Rädda barnen i Afrika!

Sms: skicka
 10KATASTROF (10 kr) eller
 KATASTROF (50 kr) eller
 BARN (200 kr) till 72950.

Plus/bankgiro: 902003-3. Ange "katastrof".

jag kände

annorlunda idag när du berättade att du mår dåligt.
Du kände gammal sorg som gör sig påmind, även den till missbruket.
Min första tanke var: Here we go again.
men nä, jag känner inte som jag brukar.

Du sa också att du ville ta itu med den via sorgbearbetning,
och det är ju jättebra.
Du agerade, Du kom på lösning, Du ska handla.

Jag gick inte in och tyckte, berättade och rådde,
för det behövdes inte, du tog fullt ansvar själv. (vill tro att jag inte gjort det ändå)
Jag blev inte speciellt rädd heller, trots att du berättade att
du känner dig bräcklig i nykterheten.
Du är fullständigt kapabel till att ta sunda val för dig själv och din sjukdom.
Och jag är fullständigt klar över vad jag vill och behöver.

Jag har försonats ganska bra med att jag gör val för mig
och du gör val för dig, och det känns bra.

Naturligtvis kan du inte gå från aktiv missbrukare till nykter missbrukare
utan att känna smärta, en smärta som jag tror för dig framåt om du härdar ut den.

Jag har iallafall samma starka övertygelse:
Jag är fullständigt färdig med aktivt missbruk
både mitt eget och ditt.

Skräckens natt

Det började när jag skulle gå och lägga mig.
Jag såg något skymta förbi som en tunn liten skugga.
Ett ingenting flög förbi.
Det var en livslevande harkrank (långben)
och här kommer varför jag inte kan njuta fullt ut av sommaren.
Jag har nämligen fobier för just långbenar och spindlar.

Inget, jag är lite rädd, utan fobier som jag inte ens vågat söka hjälp för,
eftersom jag då vet att jag måste konfronteras med dom på riktigt.
Det har dock blivit lite bättre.
När jag var ensam med äldsta så rådde det vädringsförbud vissa månader.
vi har tillbringat timmar utanför bostaden för att den ockuperats utav spindel/harkrank.
Försökte lura äldsta sonen att ta dom när han var mindre
vilket ledde till att han är lika rädd som jag idag.

Så där stod jag i natt med harkrank i sovrummet och en sovande man
som skulle upp och jobba.
Min första tanke var att lägga mig på soffan, men bestämde mig för RADAR ( tack, den som uppfann detta livsnödvändiga spray)
Fyllde sovrummet med denna spray och gick ut
och bad till gud att den bara tog kål på insekter och inte vuxna män.

Efter en stund så gick jag in och då hade ALLA spindlar krupit ur sina lister och karmar
och var kraftigt förslöade.
Fick se efter så att dom dog ordentligt, och därefter med viss tvekan krypa ner i sängen igen.
Har drömt om dessa bestialiska djur och sovit väldigt oroligt, hörde svagt när mannen steg upp i morse
och tänkte att det var skönt att han överlevde, sen somnade jag.

Igår

var vi på RCA för andra gången.
Jag älskar ju tolvstegsmodellen, mycket för att
lever man i det programmet, så är det inte så himla konstigt
som vissa vill ha det till, framför allt människor i programmet.

Det har blivit en grej bland vissa att jämföra vilket steg dom är i
och att ständigt och jämt nämna "programmet" som vägvisare.
Prata sponsorer och att göra allting till en "fräck" grej.
Nu menar jag inte att man inte ska prata program, och framför allt
i början har man ett behov av detta tills man finner sig till rätta.

Men det finns en fara i detta, det är ingen fräck grej, ingen tävling
om vem som kommit längst eller vem som har "hårdast" sponsor.
Det är ett enkelt levnadsprogram för vem som helst.
Det är inga konstigheter jag lär mig här, utan mer ett sätt att leva normalt.
Att få upptäcka vad jag kan ändra hos mig själv för att underlätta mitt liv,
saker som många andra människor redan kan , men som många av oss i programmet inte fick naturligt.

Te.x att jag behöver andra människor, ensam är INTE stark.
Att visa svaghet är styrka
Att vara sårbar är att vara människa.
Det finns ingen som är så bra på att var du, som just du är
och du duger precis som du är.
Du ÄR inte dina handlingar.

Enkla saker kan tyckas,men inget naturligt hos oss som aldrig fått lära
och senare har flytt behovet i form av droger,spel eller sex.

Att sitta i en grupp typ, RCA igår är inte konstigare
än att träffa några bekanta privat, skillnaden är väl bara den
att här är folk öppna med vad dom gått igenom och
framför allt hur dom gjort för att komma vidare.

Hela fasaden är borta, dom bjuder frikostigt på sig själv och på sina lösningar,
jag kan när jag går därifrån själv välja vilka lösningar jag vill prova och vilka jag tror passar mig.
likt ett smörgåsbord, plockar jag det jag vill ha.
Är vi tio stycken på att möte så lämnar jag en del, och får nio andra tillbaka.

Konstigare än så är det inte.

När är

man nykter från sitt missbruk?

har tänkt mycket på den frågan,
och kommer ihåg när jag var på behandling, att det sades
att man blir mer och mer nykter för varje dag.
Förstod inte riktigt då.

För mig var det då att avhålla sig från sin drog/utagerande

Ingen alkohol/sex/knark = nykter

Men för mig var det inte alltid så lätt att ta "rätt"
beslut bara för att jag var promillefri, jag hade ju alla mina feltänk kvar,
som jag behövde gå till botten med för att kunna ta sunda beslut

Så här tänker i dag.
För att vara nykter ifrån ett missbruk innebär för mig en rad andra saker:
göra bra val för mig själv.
Ta ansvar för det som är mitt.
Att sätta tillfrisknandet först
Bära mig ordentligt åt mot andra
att alltid välja ärlighet framför lögn
Och när jag misslyckas med något av detta,
erkänna och be om ursäkt om så behövs.

Här någonstans tror jag att jag börjar närma mig ett nyktert liv.

Så mycket

enklare allting har blivit i mitt liv sen fasaden rasade
för 4,5 år sen.

Ibland tänker jag att det var ju synd att det skulle ta så
långt tid för mig att förstå att det faktiskt är ganska enkelt och trivsamt
att leva ett rakt och ärligt liv.
men oftast känner jag bara tacksamhet att
 jag överhuvdtaget har fått upptäcka det.
För det är ingen självklarhet.

Det är enormt mycket rädsla som försvann
när jag slutade skydda mig, och den där hemska fasaden.
Fasaden som innebar att folk runt om mig skulle tro att jag var
"lyckad" och "lycklig". Och inte minst jag själv skulle tro det.
För när jag var inne i det skyddandet så lurade jag mig själv mest.
Andra människor bryr sig inte så speciellt mycket om jag är lyckad eller inte
dom har fullt upp med sina egna liv.

Dessutom så är det betydligt mycket mer intressant med en människa
som bjuder på sina livserfarenheter och vågar visa sina svagheter

Nu är det ju inte så att jag för den sakens skull berättar min livshistoria
för än den ena och än den andra, för det är naturligtvis en gräns,
men den viktigaste förändringen i att låta fasaden rasa är att
jag aldrig känner att jag behöver vara på min vakt längre.
Jag har liksom inget att skydda, inga lögner att hålla intakta.
Dom gånger jag gör fel så får jag stå för det och be om ursäkt
och göra bättre till nästa gång.

Detta är en stor orsak till att jag börjar må bra i mig själv.

Friskt!

För ett halvår sen träffade äldsta sonen sin flickvän,
den första "riktiga".
Ungefär en månad efter dom träffats så åkte han upp till Sthlm
på utbildning, och när han kom hem så berättade han
för mig att han träffat en annan där uppe.

En engångs företeelse som inte skulle berättas för
den nya flickvännen.
Mitt hjärta snoddes ihop och jag tänkte:
- jahapp, nu är cirkeln sluten.
Han har också drabbats av den djävulska känslostörningen.

Försökte prata med honom då, men det kändes inte som jag
nådde fram överhuvudtaget.

Igår natt var det oroligt, mycket spring till toaletten,
flickvän som grät, (tunna väggar)
Och morgonen därpå kom sonen ner rödgråten och berättade
att han sagt som det var och att han mått skit i fem månader.

Jag tar naturligtvis helt avstånd från hans handlande,
men inom mig jublade något.
han kändes inte "störd" längre.
Han begick ett misstag, fick konsekvenser i dåligt mående
och var ärlig och stod för vad han gjort.
Det kändes friskt!

By the way, nu har jag semester, tjohoo!

jag är trött!

skriver inte lika flitigt här inne längre.
för jag är så vansinnigt trött på hela situationen.
jag är trööötttt på mina ord om allt jag känner.
jag är trött på att tänka ut lösningar.
Jag är trött på att vara misstänksam
och att analysera och diskutera
missbruk och tillfrisknande, som ofta slutar med irritation.

Jag njuter av umgänget i helt vanliga relationer ex.jobb
där missbruk, medberoende och tillfrisknande
 inte alltid står högst på listan.
där man kan lita på vad människan mitt emot säger.
Där jag känner att jag är värd något.
När skratt ligger närmare än irritation.

Jag längtar så till ett liv med "helt vanliga" problem, typ
vem har inte satt på tandkrämskorken : )
Där det tillhör ovanligheten att bli arg.
Där det finns en famn att krypa in i
Där det diskuteras vad som ska göras på semestern,
inte vilken terapeut som duger åt sexmissbrukaren.

Jag har det livet i mångt och mycket, och jag är oerhört tacksam för det.
Men min relation saknar allt detta viktiga.

Men i allt detta trötta som jag känner, så finns det
något friskt pirr i min mage, som käns bra.
Oavsett hur vår relation utvecklas, eller inte utvecklas
så kommer mitt liv att bli friskt och sunt, det vet jag!

50%

Just nu befinner jag mig i mitten,
det tillhör inte vanligheten.
Nu är det ju på inga vis så att jag hittat någon balans,
och jag vet inte vad det är jag känner.

Jag har varit så länge i detta, trott så mycket,
och känt väldigt mycket hopp om tillfrisknande.

Just nu så har vi bestämt att ge järnet båda två en sista gång,
men jag är inte riktigt med, känns det som.
Halva jag känner att jag vill ge detta en sista ärlig chans,
men halva jag är i en egen lägenhet, med skillsmässopappren påskrivna.

Jag vet att det är min rädsla som styr mig, i båda delarna.
Jag är för rädd att satsa 100% och jag är  rädd att skiljas.

Min allra innersta vilja är att vi ska fixa detta,
 men var ska jag hämta tron på detta igen.
På något vis kräver jag också mer och mer av dig,
för varje gång "vi börjar om".
Men förrut har det bara varit jag som börjat om,
och det har ju naturligtvis inte funkat.

Det känns i magen för första gången att du är med på relationståget nu,
men var ska jag få min tro ifrån?
Jag tror att det krävs att du visar mig vägen,
på hållbarheten, på viljan, på ärligheten.
Sen kanske jag vågar ge en bit av mig själv igen.
Vi får väl se var det landar.

funderar

mycket på om jag många gånger är för snabb i att
tala om hur jag känner och hur jag mår för dig.
Jag är en människa som pendlar ganska mycket
i mitt mående numera (sen missbruket gjorde entré)
Och så fort jag känner oro, ledsenhet.......
så berättar jag för dig och söker tröst och bekräftelse,
får jag det så känns det bra, men får jag det inte så maler det vidare.

Jag är inte så bra på att samla ihop mina tankar och
lugnt och sansat reda ut vad som är vad rädslor, ilska, sorg m.m
utan då öser jag ur mig i hopp om att bli "räddad" för stunden.

Läser så mycket jag orkar om andra som varit i samma situation,
träffar också många liknande, och ofta slår det mig hur dessa kvinnor funderar
länge på saker innan dom lägger fram vad dom tycker och känner
till skillnad från mej då som kastar ur mig direkt något känns konstigt.
kanske borde jag ägna mig åt lite mer eftertanke eftersom jag ibland ångrar saker jag sagt.
men det är så svårt, känns som om jag håller på att spricka om jag inte får berätta medetsamma.

I måndags var jag på chakra balance dance (frigörandedans) och var väldigt
skeptiskt, kändes inte alls som jag, MEN det var fantastiskt kul,och väldigt
tänkvärt.
Det hela leddes av en fantastisk kvinna som var väldigt klok.

I går besökte vi RCA för första gången, och jag hade väldigt höga förväntningar
vi var tre par som berättade om våra relationer.
Det var annorlunda, vet inte riktigt vad jag tyckte (nu är jag eftertänksam;)
men jag hade nog önskat att det fanns par som var lite längre fram
för det kändes som om vi satt tre par som varken visste ut eller in.
Men vi måste naturligtvis ge det fler chanser, och det spelar nog stor roll
att jag har oerhört svårt att hitta hopp om vår relation.

Känner mig vilse och rädd!

varför

går jag omkring och känner mig som en möjliggörare?

Känner mig besviken på mig själv över det uteblivna rummet,
ändå är det inte jag som backat.
Vi får liksom inte till det,
dom få rum som finns kvar, hyrs ut för 2000kr /veckan
Vi har inte den ekonomin så att vi kan lägga 8000kr
i månaden på ett rum för dig att bo i.

Jag tror att du är lättad, du ville aldrig prova,
men sa att du skulle göra det ändå för att du själv ställt till det. (tack sponsorn!)
Men jag ville faktiskt prova detta på riktigt,
jag känner ingen lättnad över huvudtaget att vi "slapp"
Däremot känner jag lite ångest över någon form av svek mot mig själv,
fast jag inte kunnat påverka detta.

Jag hade ju ställt som ultimatum skilsmässa eller flytt till ett rum,
men jag kan ju inte skilja mig för att rummen var för dyra eller att det inte finns några.
Och det finns ju fortfarande det där lilla pyttehoppet att du ska förbli tillfrisknad.
Nä, jag känner lite besvikelse över att allt föll platt.

Jag ska trots detta inte gå tillbaka i nån form av gamla invanda mönster.
På Tisdag ska vi gå på RCA och jag har inte målat upp några förhoppningar alls
men jag är däremot väldigt nyfiken på hur det går till.
Kommer vi sen framåt av det så får vi se då.

Imorgon ska jag och en kompis gå på frigörande dans i 2,5 timme
Jag har ingen aning om hur det går till men jag hoppas att det frigörs mycket ; )

blixtar och dunder

utav sällan skådat slag.
Och ett regn som liknar monsun regn
arbetar sig nu förbi den sydligare delen av landet.
Men det passar mig alldeles utmärkt,
att bara sitta i min soffa och sappa på tvn
och höra ovädret utanför,
medans det sprider sig en doft av ostpaj som snart ska förtäras.

Det är undanplockat på bordet, så att mina godisskålar ska
finnas inom räckhåll när jag ätit mat.
Filtar och kuddar är puffade så jag sitter bekvämt.
Ljusen är tända, pyjamasen är på och sinnesron på plats.

Nu börjar min Lördagkväll!

Helt solo

är jag idag.
Du och yngsta är på träningsläger,
och ska sova över.
Detta behöver jag.
Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap nu,
så har det inte alltid varit.
Förr tyckte jag inte alls om att vara ensam
och hade väldigt svårt för att inte göra någonting alls.

Det skulle alltid hända något,
gärna något stort och dramatiskt,
och gjorde det inte det så drog jag mitt eget strå till stacken
och såg ofta till att lugnet försvann. (blev oftast inte så bra:)

Denna förändring är jag enormt tacksam över.
Att trivas i mitt eget sällskap är enormt befriande,
jag har inget att rymma ifrån längre,
 jag är inte rädd för att umgås med mig själv,
snarare trivs jag ganska bra.

Hade lite planer på allt jag skulle fixa,
röja och handla... men Nä, denna dag ska gå
i jagets tecken.

Jag ska slöa, plugga lite, laga en god paj till mig,
äta godis som jag själv valt, titta på vad jag vill på tv,
och bara njuta. Oerhört bra val, tycker jag!