varför

går jag omkring och känner mig som en möjliggörare?

Känner mig besviken på mig själv över det uteblivna rummet,
ändå är det inte jag som backat.
Vi får liksom inte till det,
dom få rum som finns kvar, hyrs ut för 2000kr /veckan
Vi har inte den ekonomin så att vi kan lägga 8000kr
i månaden på ett rum för dig att bo i.

Jag tror att du är lättad, du ville aldrig prova,
men sa att du skulle göra det ändå för att du själv ställt till det. (tack sponsorn!)
Men jag ville faktiskt prova detta på riktigt,
jag känner ingen lättnad över huvudtaget att vi "slapp"
Däremot känner jag lite ångest över någon form av svek mot mig själv,
fast jag inte kunnat påverka detta.

Jag hade ju ställt som ultimatum skilsmässa eller flytt till ett rum,
men jag kan ju inte skilja mig för att rummen var för dyra eller att det inte finns några.
Och det finns ju fortfarande det där lilla pyttehoppet att du ska förbli tillfrisknad.
Nä, jag känner lite besvikelse över att allt föll platt.

Jag ska trots detta inte gå tillbaka i nån form av gamla invanda mönster.
På Tisdag ska vi gå på RCA och jag har inte målat upp några förhoppningar alls
men jag är däremot väldigt nyfiken på hur det går till.
Kommer vi sen framåt av det så får vi se då.

Imorgon ska jag och en kompis gå på frigörande dans i 2,5 timme
Jag har ingen aning om hur det går till men jag hoppas att det frigörs mycket ; )