Så ser min dag ut, en timme i taget.
Jag vill inte tänka längre fram just nu.
Känner mig orubblig i mitt beslut.
Jag orkar inte oroa mig för hur alla
små praktiska saker ska lösas,
för det är just sån oro som får mig att vackla.
Allt sådant får lösas på vägen och det vet
jag att det gör.
Jag är ledsen, känner sorg , klump i magen,
men jag känner mig också stark som en oxe,
för att denna gången känns allt så självklart.
Jag tror det självklara kommer utav att denna
gången är smärtan precis lika stor att fortsätta
som vanligt, som att sära på oss.
Det känns helt otippat som om jag nått min botten i medberoendet.
Nu finns det bara en väg för min del och det är UPP.
2 kommentarer:
Skriver några rader för att skicka lite styrka, kraft, mod, jävlaranamma och goda tankar till dej nu. Jag läser allt du skriver. Tror att jag inte riktigt fixat att kommentera så mycket, för att nästan allt du skriver kommer mej så nära. Men när jag läste det här inlägget pirrade det till lite i min mage. Du skriver att smärtan att fortsätta som vanligt är lika stor som smärtan att lämna, denna gång. Jag tror det händer saker. Det är bra. Att du känner så betyder att det är något annorlunda i dej denna gång.
Jag tänker på dej var du nu befinner dej i detta land. Många jättehårda kramar Kissemjau
Jag känner styrkan över tangentbordet; )
Ja, något har onekligen hänt denna gång, och jag har ingen aning om vad.
Jag vet bara att detta svek var oerhört förnedrande och icke sexuellt. ( det kändes mycket värre) Nu när jag väl tagit beslutet och står fast i det så händer nästan sakerna av sig själv.
För första gången flyter jag bara med. Har helt kopplat bort hjärnan och hjärtat och kör rakt fram.
Sen gör han mycket av mitt jobb genom sitt beteende, bär sig åt så jag bara blir än mer säker, smidigt: )
Men oj vad jag känner styrka av er "medsystrar"
så tack för alla ord.
(saknar din blogg: )
Kram Livia
Skicka en kommentar