Så här tänker jag

Man väljer inte att bli missbrukare, och man kan i många år bete
sig oerhört illa mot människor i sin närhet, och jag tror inte man fattar riktigt vilken skada man gör.
Jag tror inte man vill skada sina närmaste, trots att det är det som händer.

När omgivningen har fått nog, eller man själv, och man söker hjälp och får till sig
alla verktyg och ett bekräftande på att man faktiskt har en sjukdom så kommer man till
ett läge när ansvaret hamnar på missbrukaren själv.
Fram tills dess är det mycket som kan läggas på sjukdomskontot, (men man har naturligtvis mycket att gottgöra)

Många tycker att sjukdomsbegreppet är något man kan gömma sig bakom,
jag tycker tvärtom, för när man väl fått till sig att det är en sjukdom så landar också ansvaret att "medicinera"
sig så som man fått till sig.

Och här kan inget krut sparas, det är bara att böja på nacken och göra exakt som dom som gått före och hittat
en STABIL nykterhet.
Söka den hjälp man anser att man behöver om man kör fast, be om hjälp, full fokus på tillfrisknandet
24 timmar om dygnet.

Att tillfriskna gör ont, är jävligt jobbigt, kräver extremt mycket av en, är en stor sorg och mycket rädsla.
Och den sörjan kan man bara ta sig igenom om man har full villighet.
Men för dom som gör det finns det en underbar insikt och den önskar jag att alla fick lukta lite på,
för då tror jag att många fler skulle våga kasta sig in i det jobbiga på ett annat sätt.

Jag hyser stor respekt för dom som vågar kasta sig ut i detta tillfrisknande, som vågar känna, som vågar ha ont
som vågar vara små och sårbara, och jag vet att det betalar sig i form av ett underbart, kärleksfullt och värdigt liv.