en stund

av fullständigt lugn lägger sig i huset.
Här har varit kusiner och kompisar,
och grannar, både vuxna och barn.
Jag gillar detta!
många människor, fika till alla,
en går, två nya kommer, öppna dörrar.

Men när alla går hem och även familjens egna barn går iväg
så är lugnet desto skönare, bara jag.

Vi har pratat mycket här hemma senaste tiden
om äldstes flickvän, otroligt gullig tjej.
Hon har dock ett bekymmer som jag ser att min son börjar
djupdyka ner i, hon har nämligen anorexia.
Självklart blir han orolig, men här går mina varningsklockor igång,
han har nämligen samma "räddningstendens" som sin mamma.

Nu hoppas jag att mitt "nya" sätt om vad
 som är mitt och vad som är andras ska snappas upp,
Plötsligt känns det ännu mer viktigt att jag är tydlig och
"frisk" i mitt tänk, en övning som heter duga.