Hörde för länge sen jämförelsen
mellan plastdockan med rund tyngd i botten
och oss medberoende.
Förstod inte så mycket då,
när jag fortfarande kände mig självständig och tuff.
Men idag vet jag exakt,
det är den förbannade dockan man knuffade
omkull som liten och som alltid reste sig och såg
glad ut, hur många gånger man än sparkade ner henne.
Thats me!
2 kommentarer:
Det är en enastående förmåga, en del av det som är BRA med medbereondet.
Styrkan får dock inte ersätta sunt förnuft.
Det är väl där vi halkar fel många gånger...
Det sunda förnuftet lyser med sin frånvaro för tillfälligt, känns det som.
Jag reser mig per auotomatik.
Skicka en kommentar