idag

såg jag ut på ett retligt sätt enligt herr missbrukare,
när han berättade att han inte mått så bra och att hans huvud
velat göra en massa saker.

Detta känns inte ok längre,
dels så är jag inte längre intresserad av
 vad hans sjuka sida har lust med
det får någon annan lyssna på.
Dels så ser jag ut så här och har inte lust att
bli påhoppad för att diffe är framme, honom är jag fullständigt klar med.

men jag får mig en ordentlig tankeställare när det blir så här,
är det så här det ska se ut framöver i mitt liv för att jag valt att
försöka laga en  sönder trasad relation och tillfriskna tillsammans med en sexmissbrukare.

Som jag känner så är ödmjukheten väldigt,väldigt långt borta,
och jag saknar väldigt mycket att leva med en kärleksfull människa
som visar jävlar annama och driv för tillfrisknandet och den total förstörda relationen.

Så tacksam

jag är i dag.
Har varit och träffat "min" kvinnogrupp
som jag träffar en gång i månaden.
Vi är fem stycken, med olika livssituationer
på väg åt olika håll, ändå förenas vi i så mycket
av det vi upplevt genom att leva med sexmissbrukare.

Vi har kommit så långt allihopa om jag jämför med
 första gången vi träffades för ca.ett år sen.
Detta är inte ett gäng bittra kvinnor, utan drivande kvinnor
som alla strävar efter ett bra liv.

Tack fina ni!

tittade

på denna länken  Amygdala som jag hittade hos Åsa hellberg.
Och  den golvade mig totalt, såå bra och jag fick mitt bekymmer som i en liten ask.
våga vara sårbar så kan du få tag på allt det andra fantastiska också.
Så nu är det lättaste gjort, nu ska jag bara våga.

jag försöker

verkligen att lägga mitt livspussel bakåt, och det gör jag för att jag vill komma åt
mina inlärda systemfel. Känna igen och förstå.
Jag lever med en man som har en intimitetsstörning och har gjort i tolv år,
och i tio år av dessa såg jag inte det, det säger en del om mig, och att jag har
en del jobb att göra med mig om jag vill få självrespekten tillbaka.

Jag ser ju idag en del ganska tydliga mönster i min grundfamilj,
bl.a min mammas medberoende personlighet.
Denna sida har jag föraktat så länge jag kan minnas, och nu 43 år gammal ser jag att
jag har en ganska stor bit av just förminskandet utav mina behov och känslor, precis som hon har.
Skillnaden är väl att hon är medberoende till hela världen medan jag har problematiken
till mina allra närmsta, känner mig inte ett dugg medberoende till kompisar och arbetskamrater, däremot
till mina barn, min man och mina föräldrar i viss mån.

Ser idag också tydligt hur jag har satt mina egna grund behov såsom närhet, ömhet, och intimitet
på vänt framför andras "viktigare"behov.
Jobbar ganska hårt med att åreterövra dessa rättigheter, att det är helt ok att bejaka dessa för mig själv.
Och faktiskt be om dem av människor i min närhet.
Berätta att detta behöver jag för att må bra och detta kan jag inte tänka mig att leva utan.
Sen får mina nära naturligtvis själva ta ställning till om det är något dom kan ställa upp på,
men om så inte är fallet, så är det nog inte meningen att vi ska leva nära varandra.
Allt detta låter kanske självklart för många, men för mig är det väldigt ovant att
jag faktiskt kan kräva en del av mäniskorna runt mig om dom vill fortsätta vara en del av mitt liv.

kommunikation

Finns det något i en relation som är så viktigt som att kommunicera med varandra?
Jag tror inte jag tycker det.
Man kommer varandra nära, missuppfattningar reds ut,
man slipper gissa sig till vad som är, och ofta så blir allting lättare att hålla isär.
Dessutom är det bästa sättet att lära känna en annan människa till fullo
Vad som är ditt och vad som är mitt.Förståelsen ökar avsevärt.

Vi har varit ur usla på att prata med varandra,
och det är inte lätt att vända det, men det måste finnas en vilja.

Kallprat om middagsmat och väder intresserar mig mycket lite, känns mer som utfyllnad.
Jag vill verkligen att mitt liv ska innehålla meningsfulla samtal,
där själen får vara med, att bli lyssnad på till fullo och att ta in varenda ord som sägs.
Nu menar jag inte att allt ska bli tungt och sönder analyserat, men kan man prata så får man också roligare och lättare för att skratta tillsammans.

Förut så frågade vi varandra om vi var sura,och den av oss som fick frågan sa nej,
sen följdes det av tystnad och luften dallrade av något outtalat.
Irritation följde naturligtvis, och bråk blev och plötsligt sa vi massa saker vi inte ens menade.
 allt för att vi inte kunde prata som vuxna människa.
Så vill jag inte ha det,
Så jävla meningslöst.

För att få till något nytt och bra, så är ärliga och respektfulla samtal ett måste.
Men det är svårt.

återfall

Just nu när vi går i samma riktning och det känns
lite friskt och lugnt så finns ju ändå alltid tanken där
på ett ev. återfall.

Men jag tycker inte att jag plågar mig själv med tanken längre.
Jag känner mig snarare lite trygg med att veta mina gränser.
Gränser som  jag känner mig väldigt säker på.

Idag finns all kunskap som behövs hos oss båda för att
vi ska kunna visa varandra respekt och vara ärliga.
Du har alla dina verktyg som du ska andvända
om du är på villovägar, och du vet att inget annat än ärlighet räknas.

Det finns inte längre några genvägar kvar som är öppna,
Dom kryphål som missbrukar jaget kan nosa fram måste genast ut i dagsljus.

Mycket av vardagliga saker och händelser runt oss är missbrukade
rent förtroendemässigt, och måste byggas upp igen.
Vi måste vara på vår vakt att inte saker och ting bara återgår till
det som fortfarande känns mest bekant.
För ofta är det ju inte så svårt att sluta med saker, däremot att inte börja igen.

Det ligger mycket jobb framför oss  för att få allting på fötter igen,
och här visar det sig av sig själv om viljan och tålamodet finns.
Men skulle vi dag för dag ta detta framåt så ligger här också
en ny relation med mycket potential, tror jag.

Parallellt med detta har vi varsitt tillfrisknande som är A och O
att det sköts om på bästa och seriösaste sätt.
Vi behöver båda komma närmare våra egna jag och inse våra värde.

Mitt personliga tillfrisknande känns så rätt,
jag börjar verkligen känna hur jag vill ha mitt liv, vad jag behöver
och vad jag faktiskt är värd.

hur hände

detta?
Att årets sommarsemester plötsligt bara har en dag kvar.
Jag känner mig inte alls mätt på ledighet och sol och bad.
Nu kan ju detta bero på lite avundsjuka på att det BARA
är jag som börjar jobba på Måndag.

Eller så beror det på att vi faktiskt känns som en familj i tillfrisknande
jag vågar knappt säga dessa ord, än mindre tänka dom.
Det är inte så längre att jag inte vågar njuta av att
saker i nuet känns bra, men att våga tänka på att
 tillfrisknandet faktiskt kan ha fått fäste, känns riktigt läskigt.

Jag är så in utav helvete rädd att bli ledsen, rädd, arg och förtvivlad igen.
men jag försöker verkligen att ta varje dag, ja varje timme för vad den är.
Och många timmar har känts bra.
Det finns mer vilja än jag nånsin känt.
Vapnet är nerlagt, och vi siktar mot samma mål.
Ingen vet utgången av detta, men det var längesen vi var på väg åt samma håll.

Det har smugit sig på ett hopp som var månader sen jag kände.
Men allting är färskvara och lång tid framöver kommer vårt
äktenskap att behöva behandling som den sköraste bebis.
För vi kan aldrig återgå till något vi haft, (och det vill ingen heller tror jag)
utan detta är något som måste födas på nytt, upptäckas på nytt
med varsam behandling och stor respekt för varandra.
Vår relation lever på sista andetaget och det är vi väl medvetna om båda två, tror jag.

Jag hoppas vi har kapacitet att få fram det fina som finns där, och rädda detta sjunkande skepp.

Andlighet

När jag började mitt eget tillfrisknande mot nykterhet så hade
jag ett starkt motstånd till andligheten jag skulle behöva skaffa mig.

Religion och andlighet var humflum som svaga människor behövde,
inte jag, jag klarade mig bäst själv. (eller nä)

Detta motstånd dyker upp i lite olika sammanhang bl.a
på möte och jag känner igen mig varje gång.

Jag har idag skaffat mig ett i mitt tycke ett sunt och nödvändigt
förhållande till andligheten, religiös blir jag aldrig, men det behöver jag inte heller.

Andlighet för mig innebär att känna att jag hör ihop med resten av världen
på ett meningsfullt sätt.
Förmågan att umgås med andra människor på ett livgivande sätt.
Och ett leende, en solnedgång, ett barnskratt, en klapp på kinden
och massvis av andra saker ger mig andlig näring.

Så enkelt, ändå hade jag sånt motstånd
Det var väl skiträdslan för det jag inte kände igen, antar jag.
Men,men här blev det 1-0 till modet!