Jag har blivit totalt överrumplad av en bottenlös sorg
över allt jag varit med om, allt jag utsatt mig själv för.
Allt jag utsatt barnen för,för allt du har utsatt oss för
och fortfarande gör.
En sorg som är så stark så att den golvar mig.
Jag har lyssnat på hur du har mått,
jag har lyssnat på brev där du skrivit din ånger.
jag har lyssnat på vad du gjort
Jag har lyssnat på varför du blivit som du blivit.
Inte en enda gång har du ärligt och uppriktigt
lyssnat på hur jag mått, vad jag känt,
med ett intresse som har varit från hjärtat.
Men här kommer sorger som jag har svårt att ta mig förbi:
Jag känner en otrolig sorg över att du valde att utagera
istället för att vara närvarande på KK när jag låg där med vår nyfödde son
Jag känner sorg för att jag och en tredagars baby kom hem till ett kaotiskt hem,
som du inte lyft ett finger i trots att du inte varit hos oss.
Jag känner sorg för att du inte köpt EN blomma då jag fyllde fyrtio.
Jag känner sorg för att du satt och låtsas grät hos familjeterapeuter
medans jag tog det på blodigaste allvar.
Jag känner sorg för alla dom gånger du varit själv med sonen
och han fått tillbringa tiden själv medan du satt vid datorn.
Jag känner sorg för att du skrek till mig att mitt barndomstrauma
nog mest var gnäll om det nånsin hade existerat
Men mest av allt känner jag en bottenlös sorg över att jag
tillåtit mig leva så här, och att vi inte fanns med i ditt tillfrisknande
Detta är bara ett axplock, men jag känner att jag skulle
behöva sitta mitt emot dig och titta in i dina ögon och berätta
hur detta påverkat mig.
Jag behöver komma till tals, lugnt och stilla, inte skrik i ilska.
någon form av upprättelse.
Jag är inte ute efter att lägga skuld och skam på dig,
däremot känner jag att jag behöver berätta för dig att
jag faktiskt finns, och att mina känslor finns, att min sorg finns.
Detta tror jag att JAG BEHÖVER för att komma vidare.
8 kommentarer:
Det tror jag också.
Det finns en vits med att skriva ned allt som du behöver kunna förlåta för att gå vidare. inte för hans skull, för din egen.
Bara skriva? Inte berätta?
Skriv, vänta med att berätta - kanske hittar du mera att skriva under tiden. Och kanske du inte ens vill berätta småningom... Kram på dig!
Tack, Margareta!
Jag skriver så det glöder, och visst lättar det.
Kram
Förlåter gör man för sin egen skull, inte för "hans".
Man läser upp det för sin coach till exempel:)
men behovet av att HAN ska veta vad det gjort med mig? är det "toktänk"
Och lilla vän.. Som jag känner igen mig.. En bottenlös sorg att ha tillåtit sig själv leva så. Jag levde inte med en sexmissbrukare utan en alkohol. Men beteendet är densamma. Och sorgen.
För jag levde för hans mående, han, han han... Fast han inte levde för mig
Ja sorgen är tung för vad man gått med på för egen del.
Men det blir tydligt att man måste göra en "felsökning" så man kan vara snäll mot sig själv i fortsättningen.
Skicka en kommentar