totalt överumplad

Jag har blivit totalt överrumplad av en bottenlös sorg
över allt jag varit med om, allt jag utsatt mig själv för.
Allt jag utsatt barnen för,för allt du har utsatt oss för
och fortfarande gör.
En sorg som är så stark så att den golvar mig.

Jag har lyssnat på hur du har mått,
jag har lyssnat på brev där du skrivit din ånger.
jag har lyssnat på vad du gjort
Jag har lyssnat på varför du blivit som du blivit.

Inte en enda gång har du ärligt och uppriktigt
lyssnat på hur jag mått, vad jag känt,
med ett intresse som har varit från hjärtat.

Men här kommer sorger som jag har svårt att ta mig förbi:

Jag känner en otrolig sorg över att du valde att utagera
istället för att vara närvarande på KK när jag låg där med vår nyfödde son

Jag känner sorg för att jag och en tredagars baby kom hem till ett kaotiskt hem,
som du inte lyft ett finger i trots att du inte varit hos oss.

Jag känner sorg för att du inte köpt EN blomma då jag fyllde fyrtio.

Jag känner sorg för att du satt och låtsas grät hos familjeterapeuter
medans jag tog det på blodigaste allvar.

Jag känner sorg för alla dom gånger du varit själv med sonen
och han fått tillbringa tiden själv medan du satt vid datorn.

Jag känner sorg för att du skrek till mig att mitt barndomstrauma
nog mest var gnäll om det nånsin hade existerat

Men mest av allt känner jag en bottenlös sorg över att jag
tillåtit mig leva så här, och att vi inte fanns med i ditt tillfrisknande

Detta är bara ett axplock, men jag känner att jag skulle
behöva sitta mitt emot dig och titta in i dina ögon och berätta
hur detta påverkat mig.
Jag behöver komma till tals, lugnt och stilla, inte skrik i ilska.
någon form av upprättelse.
Jag är inte ute efter att lägga skuld och skam på dig,
däremot känner jag att jag behöver berätta för dig att
jag faktiskt finns, och att mina känslor finns, att min sorg finns.

Detta tror jag att JAG BEHÖVER för att komma vidare.