botten

Har jag nått min botten nu?
Det känns så emellanåt.
Kan knappt se dig utan att drabbas av div. känslor.
Det är inga kärlekskänslor kan jag säga.

Kände att jag blev rädd igår,
grät mycket, var jättearg,
 fick panik när jag tänkte på mitt jobb,
(som jag egentligen tycker om)
Hur ska jag orka befinna mig där,
med ett leende på läpparna?

Hade ingen ork till någonting, absolut inget.
Struntar i allt, just nu.
Den lilla reserv som finns är reserverad till mina barn.
Detta är inte jag för fem öre.
Jag vill inte förstå längre, för detta är vansinne!

Har t.o.m börjat tänka hämnd,
jag vill såra, skada, göra likadant.
skita i dig, vara elak, se dig lida...
Friskt?...Nä inte ett dugg.

Jag är så jävla trött på att vara förnuftig och förstående.
Stå bredvid och tänka att du har ju fina sidor också,
Men vilka är det? Att du tömmer diskmaskinen oftare än jag?

Pratade länge med min bästa vän igår, som är insatt
i hela historien från början.
Jag berättade vad som hänt och hörde mig själv
säga att det nog ingick i din process.
Denna lugna vän avbröt mig bryskt med:
- Vet du, jag skiter i hans process nu,
hur känns det för dig?
Ja, det kan man undra,
Hur känns det för mig?