arghhhh

Sitter i min soffa och försöker prata med en "vuxen" människa
som ska föreställa min man.
Jag har skrivit innan att jag fått en enorm distans
både till honom och hans sjukdom.
Och så är det, men ilskan är inte totalt borta.

Det är ingen ilska som är riktad till vad han gjort
i sitt missbruk, den biten har jag kommit förbi.
Det är en enorm ilska för hur han fortsätter behandla mig.
Nya saker som händer dagligen, totalt stirrande rätt in i tv.n
när jag pratar med honom.
offret han blir så fort det blir obekvämt m.m

Hans totala nonchalans för vårt äktenskap.
Han tror på riktigt att bara han blir frisk så blir
allt här hemma toppen.
Han säger att han tar fullt ansvar över allt han gjort
men det tycker inte jag, för då har han missat
att relationen blev ganska  svårt sargad av hans sjukdom.

Jag blir så vansinnigt arg, när han hela tiden svarar med att:
-Det är väl för att jag är en jävla sexmissbrukare
och detta är vad vi än pratar om.
Jag blir så jävla arg när han inte kan ge småsaker jag
uttryckligen berättat att jag hade mått bra av.
Jag blir så tokigt arg över mig själv som sitter här och
accepterar hans egotänk.
Jag blir också arg för att jag låter mig påverkas
så hårt av hans sjuka hjärna.

Idag var filbunken borta, jag talade om att jag var
rasande på honom, jag talade om att  jag tyckte han var en egoistisk idiot
Han hade en fru som köpte sjukdomsbegreppet till 100%
en fru som tog tillfrisknandet på blodigaste allvar,
både för egen del, och det sargade äktenskapet.
Men vad gjorde han, han fortsatte befinna sig i la la land  med sig
själv i centrum.
Han fortsatte lattja runt i tillfrisknandet.
Han fortsatte tro att jag skulle stå vid dörren och ropa hurra
när han kom hem, med glädjetårar rinnande.

Vilken jävla planet är denna människa född på???