Distans

Jag känner en distans till dig, till din sjukdom och det är självvalt denna gången.
Jag orkar och vill inte vara den drivande längre, varken för relationen
eller ditt tillfrisknande.
Du undrade igår varför du var nykter när jag ändå inte blev glad???

Jag försökte svara lugnt att du har alltid ett val att gå tillbaka
till ditt gamla liv, om du inte känner att du mår bra av nykterheten.
Du har fullt ansvar att göra det valet själv.
Jag hoppas för din skull att du ger det lite tid och en ärlig chans
att få uppleva ett nyktert liv så du vet vad du väljer mellan.
Och var inte nykter för att jag ska bli glad, var nykter för att du ska våga känna glädje.

Vad gäller vår relation så har jag gett allt jag bara kan, och kan nog göra
igen, men just nu ligger det i dina händer att visa lite driv, annars kommer detta
att falla platt till marken.
Du är verkligen ingen fena på detta här med relationer, och det är det ingen som begär
men att ta till sig det man får av andra måste till.( menar inte mig då)
Du har inte råd att gå och vänta på att andra ska sopa banan framför dig,

du klagade härom dagen på att din dotter inte hört av sig på snart 2 månader,
och då blev jag arg, hon sträckte ut sin hand och bad om sin pappa
och du sitter och väntar på att hon ska ringa och fråga hur det är med dig,
Jag förstår när jag hör detta hur stört det är i dina tankegångar,
men var  finns drivet??  När ska du förstå att det är du som är den vuxna?
Du som bär ansvaret för er framtida relation.
Det gör ont i mitt hjärta att se henne sårad.

Så nu min vän ligger allt i dina händer, hurdana relationer vill du ha?
Vill du vara ensam, för det lär du bli med ditt väntande på att andra ska komma
springande till dig.
Fortfarande har du allt i din hand, du har inte mist någon,
nu börjar det bli hög tid att knyta näven och vårda det fina som finns där i.
Göra så gott du kan duger utmärkt, ingen har högre krav på dig, men att inte göra något alls
duger inte så länge till.