Mina barn

Mina älskade pojkar, min lilla spjuver som alltid (tja nästan alltid)
lyser som en sol, och som är härligt spontan och öppen.
Nyfiken på allt nytt och tvekar inte en sekund att kasta sig ut på nya upptåg.

Och min stora mogna 20-åring, som fortfarande kramar mamma fast alla kompisar
står i hallen. Du berättar gärna om alla dina drömmar och mål här i livet,
och jag lyssnar och njuter. Din ungdomliga tro att du är odödlig
och oövervinnerlig, avundas jag ibland. ( låter det förbli en hemlighet att det går över)

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckats förmedla till er
hur underbara ni är, att ni är underbara för att ni är ni.
Ni kommer båda att gå på era minor här i livet och jag får låsa fast mig 
i en stol för att inte komma och rädda er i ur och skur.

Jag måste ju mitt i allt medberoende träsk  inse att ni måste
få växa med era bekymmer och sörja era sorger.
Och det är en svår uppgift.

Ni har ju naturligtvis fått er beskärda del av det som händer i familjen,
ni har hört för mycket bråk sett för många tårar och lidit av tystnaden.

Då är jag banne mig skyldig er, att ni även får ta del av vinsten,
visa att man kan förlåta, (då menar jag inte nödvändigtvis att stanna)
Att visa att man kan förändra sig själv och att komma ut starkare.
Men också att man växer av att ta ansvar för eget mående.
och får lite fler insikter på andra sidan sorger och bedrövelser.

När jag tänker på er, och ibland när jag oroar mig för er, så får jag
en enorm distans till mig själv och allt annat meningslöst  oroande.

Ni är och kommer alltid att förbli nummer ett för mig.