torsdag 17 mars 2011

ont

Ibland står mitt medberoende på lur, känns det som.
Jag har känt så många gånger under det senaste året, att det är inte mycket
du ändrar eller offrar för mig, för att ställa till rätta det din sjukdom skadat.
Ingenting, skulle jag vilja påstå, för du har en snedvriden syn på att
göra något för någon annan, då fjäskar man, eller "slickar röv" som du så vackert uttrycker det.

Du tycker att du gör det du ska genom att låta bli att ha sex med andra,
och jag tror  inte att du förstår varför jag inte är nöjd.
I min värld så är det något du gör för dig själv, en förutsättning för att
jag ska vara kvar, inte något jag ska vara glad för.

Bredvid ditt kämpande att hålla dig nykter, har du andra saker att
ta hand om, t.ex gå till ditt jobb, vara pappa, vara gift man, ta ansvar.
Ingenting utav detta väntar ett antal år på att du ska bli frisk,
snarare tror jag att du blir frisk om du börjar bry dig om dessa saker
och kliver ur ditt ego en stund.

När vi pratar om detta, så känns det som om vi kommer från olika planeter,
och det slutar ofta med bråk, och att du tycker att jag är ego som har mage
att inte vara nöjd med att du är nykter.
Jag har låtit mig påverkas av dina ord, att tro att jag har ett bekräftelsebehov
som är gigantiskt, men det tror jag inte alls att jag har längre.

Du säger ofta att jag minsann inte vet hur det är att ha ett så sjukt huvud som ditt,
och det är alldeles sant, men jag vet  att det hjälper föga att sitta och tycka synd om sig.

Det var nyttigt för mig att igår få höra från min coach , att det är inte mycket
han har lust att offra för dig.
Ont gör det, men jag kan släppa tanken på att jag kräver för mycket,  att jag "stör" ditt
tillfrisknande med mina önskningar, för det är vad du säger, och jag har blivit osäker.

Idag ringde din dotter dig, och du kom hem och berättade
att hon inte lät ett dugg ledsen, så det var nog bara jag som trodde att
hon ville att du skulle höra av dig.
Så missförstått, och så vrickat tänk.

Du är som en liten pojke som står i ett hörn och stampar med fötterna
och skriker "men jag då"
Du stångar huvudet blodigt genom att ständigt tänka på andras skyldigheter
och har inte en tanke på dina egna.

Här känner jag en enorm sorg, för hur ska du kunna förstå att
folk runt dig behöver saker av dig,  precis som du behöver saker från dom.
Att man mår bra av att ge. Att man inte är någon dörrmatta för att man gör uppoffringar.
Kommer du någonsin att förstå det?
Ibland kommer ju frågan upp i mitt huvud, Vad väntar jag på?
Men jag vet vad jag väntar på, och det är att polletten ska trilla ner,
och ruska om dig, få dig att vara så avskalad som du är när du kommer från sthlm.

Det är ju det som är det tokiga, vi älskar ju dig när du är du,
så vad är du så rädd för?

Men just nu är det sällan den riktiga du är framme, och då kommer frågan
till mig själv upp igen: Vad väntar jag på?

2 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Mycket bra inlägg! Kram

livia sa...

Tack! och kram tillbaka.