Jag lyckades hålla mig i bakgrunden trots att jag visste att något kändes fel.
Jag lyckades låta bli att hålla förhör med dig.
Jag lyckades behandla dig som en nära människa, istället för
att vara arg och prvocerande.
Jag lyckades också låta bli att vara tyst och se sårad ut, för att du skulle fråga vad som var fel.
Jag har försökt vara så vanlig jag bara förmår, fast jag har haft fullt med huvudbry.
Du bröt själv "tystnaden" med att berätta hur du mår.
Jag jublar. Äntligen, det funkade även för mig.
Jag behöver inte gå in och styra upp allt, ibland blir det t.o.m
bättre om jag håller mig i bakgrunden och låter dig bli mogen att berätta,
Detta är en enorm prövning, att hålla sig i bakgrunden.
Att se när du väljer tokigt, men att inte säga något.
Men nu måste du få det totala ansvaret själv, jag orkar inte längre
bära din smärta och dina val i mina händer.
Du är väldigt långt ifrån ett sunt tillfrisknande nu, och farlig för dig
själv, skulle jag vilja säga.
Men jag kan inte göra ett dugg, och inom mig gråter jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar