en chans?

På Söndagmorgon åker mina föräldrar på semester i två veckor.
Dom råkar bo i samma område som vi gör, och jag ska sköta deras blommor (stackars blommor,säger jag)
Plötsligt slår det mig att där kan jag ju bo, under tiden dom är borta.
Få ett andrum, få ro, fokusera på vad jag vill.

Det praktiska kunde ju inte bli bättre för sonen (den lilla)
han kan vara lite hemma och lite hos mig,
"som måste passa mormor och morfars hus"
och ändå leka med alla kompisarna.
Så himla skönt det låter, du skulle också få lite tid att
fokusera på ditt, om du nu vill det.

Med tanke på att du inte har ork och energi att ta tag
i våran situation nu när du ska göra om stegen igen??
så vore detta säkert bra även för dig.
Nu vet jag att detta kommer att möta motstånd
men det gör inte så mycket, ibland kan det kanske t.o.m
vara ganska bra att det inte alltid blir som man vill.

Men jag vill känna mig säker på att det inte bara är en flykt för min del.
men jag tror faktiskt inte det, jag tror detta hade varit bra, för alla.
Jag kan ju inte tänka för länge, för chansen kommer ju inte tillbaka på ett bra tag.
Ja, vi får väl se vad jag kommer fram till.

Imorse var jag hos min frisör, vi pratade lite och hon frågade hur det var,
då svarade jag,: -så där, jag håller på att ta mig an en destruktiv relation.
Sen blev jag lite rädd, nu är det ute, tänkte jag.
Inte så att jag berättade min historia, men jag överaskade mig själv
med att svara som jag gjorde, jag öppnade upp lite av pansarfasaden.
Jag tror att jag på nåt vis vill gardera mig själv att inte backa,

Kände nämligen en liten känsla av det igår kväll när du berättade att,
NU skulle du minsann ta tag i stegen igen.
Du hade köpt en ny bok, som du stolt visade upp för "mamma"(jag).
Jaha, tänkte "mamma", ska du lägga den hos dom andra bra böckerna
i din "friskhets väska" i garderoben. Dêja vu!!

Bitter? Jag??