Jag undrar om jag håller på att förbereda mig, det känns så.
Jag vet inte ens vad jag förbereder mig på.
Här hemma är det ingenting av allt.
Inget bråk, ingen surhet, ingen ledsamhet men heller ingenting av närhet,
kärlek och samtal.
Jag vilar i detta på nåt skumt sätt, och jag känner faktiskt för första
gången ingenting av oron heller,
Det blir som det blir, jag har gjort allt jag kunnat, nu kan jag inget mer.
Du känner däremot av att jag släppt taget, det är så tydligt.
du provar gamla beprövade knep för att dra mig tillbaka,
lite "titta vad duktig jag är som jobbar med detta" och lite
"du stöttar inte mig för fem öre" och ytterligare lite ilska
"så här pallar jag inte ha det"
På allt detta kan jag faktiskt le en aning och tänka, så förutsägbar du är i din sjukdom.
och det är här det är så skönt med "ingenting", jag känner inte alls att jag vill rädda dig längre,
styra upp och täcka för, just nu känner jag ingenting och mår alldeles utmärkt i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar