Oj! vad det svänger.

Satt och läste vad jag skrivit här i bloggen från början,
och slogs av att jag pendlar fruktansvärt mycket i mitt mående.
rädd, glad, rädd, glad, arg, rädd, glad, ledsen, rädd......

Jag blev väl inte direkt jätte chockad eftersom jag inte känner
mig super stabil.
Men lite fundersam blev jag ändå, tacka fan för att jag inte hinner med mig själv ibland.

Jag är en känslomänniska ( det tror jag i och för sig att alla är) men jag är nog ganska intensiv.
Och ibland hinner jag inte riktigt med själv, och när jag känner
något så är det alltid intensiva känslor, på gott och ont.
Ofta tar jag drastiska beslut i huvudet baserat på en snabb stark känsla,
men tack och lov handlar jag inte på dom så ofta längre.
Men när jag handlar efter dom, blir det oftast inte så bra

Det är svårt att lära om, det skulle jag vilja, för jag tror det skulle
gagna mig själv att vänta ut den där snabba ryggradskänslan, den som kommer
per automatik för att den är inlärd sen barnsben,

Den som talar om för mig att jag måste upp på barrikaderna och slåss för mig själv.
Jag behöver inte den längre, dags att skrota den, för jag kan i dag
bestämma själv att jag vill fundera som en klok vuxen, för att sen ta beslut som är genomtänkt.

Nu förväxlar jag dock denna mellan varven med min magkänsla som jag
precis börjat stifta bekantskap med, eller precis börjat bry mig om.

Ja, lite huller om buller känns det allt, men det finns något
i mig som gillar alla dessa upptäkter.
Är det detta folk så käckt kallar att "hitta sig själv"
Jag har ingen aning, men det är roligt att upptäcka.
Och jag gillar tanken, på att det inte tar slut,jag har aldrig gillat saker som tar slut.

Undantaget aktivt sexmissbruk då!!