Jag känner mig konstig. Jag har en klump i magen som skaver men ändå
bubblar i mig.
Jag är ganska säker på att förändring är på gång, hur har jag ingen aning om, men jag vet
att min situation är ohållbar.
Jag börjar dessutom känna mig väldigt redo för förändring.
I dessa tankar finns vånda, (jag är ju trygghetsnarkoman:)
men här finns gott om hopp och ett stort mått livslust!!
Jag känner ibland på kvällen när vi sitter tysta i varsitt hörn,
att jag vill kasta mig iväg, ut, iväg, långt bort.
Igår frågade du igen vad som var fel, för kanske trettionde gången,
och ärligt talat så känns det rätt meningslöst att dra det igen,
antingen förstår du verkligen inte eller så ger du fullständigt fan i vilket,
just nu känns det som det kvittar.
Du är fortfarande på ruta ett känns det som, och där är jag innerligt trött på att vara.
Mitt liv pickar mig på axeln och säger med mjukaste och tystaste rösten:
- hörru, det är dags att fortsätta leva!!
Så, jag börjar nu, stänger datorn och ger mig ut i livet denna underbara Onsdag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar