Rätt nivå?

Igår kom du hem från Stockholm, du undrade hur vi haft det,
och vi hade haft det jättebra.
Av nån konstig anledning så förrändras saker drastiskt
här hemma när jag blir ensam med barnen.

Då blir allting lite lek, vi bygger stora kojor i hela
vardagsrummet, (där man t.o.m får inta en måltid)

Vi spelar spel och äter godis på kvällen och glömmer
lätt bort tiden.

Allting blir så lätt, och jag undrar om det är total frånvaro
av oro som gör detta.

Nu hade det ju inte varit så här om man var ensam hela tiden, men
jag kan inte låta bli att undra varför jag inte gör så här ibland
fast vi är hemma alla.


Jag känner en liten förrändring i mitt sätt att se på hela denna situationen
och mitt sätt att se på dig.
På nåt sätt har du ramlat ner från din tron.Alltså den jag satt dig på.


Jag tror det är bra för mig att få lite mer nyanser i mina känslor.
Jag vill inte dyrka marken du går på.
Jag vill inte tycka du är fantastisk vad du än gör, eller känna att
jag inte är någon utan dig.

När denna nya känsla dök upp kändes det lite tomt och
ledsamt, för jag tror jag frossat och berusat mig lite i min påhittade passion.
Samtidigt är det ganska skönt att känna lite lugn i detta.

Jag vill tycka om och älska dig för det som är du, inte för den jag
gör om dig till i huvudet.
Det känns som om det får bli ett återuppbyggnads jobb.
Jag får se dig med nyktra ögon, och du får visa mig ditt nyktra jag
och därifrån bygga upp, en förhoppningsvis mer hållbar kärlek,
som är byggd på riktiga värderingar utan några som helst luftslott.

Kanske börjar jag närma mig lite balans, hoppas det:)