irritation

I morse vaknade jag på ett uselt humör, hade haft riktigt otäcka
drömmar, där du var sjukare än nånsin.
Direkt när jag vaknade så kändes det skönt att det var en dröm,
men jag hade jättesvårt att skaka av mig äckel känslan.

Jag kände en enorm irritation på dig, som jag inte ville
erkänna, eftersom du inte gjort något egentligen.

Du hade nog sovit gott för du hade en ängels tålamod med allt mitt snäsande.

När jag sen kom till jobb fick jag lite dåligt samvete och skickade
ett sms med ett förlåt.

Ändå har denna äckel känsla följt med mig hela dan,
när jag kom hem tänkte jag att jag skulle berätta om drömmen,
men jag hoppade över det eftersom hela jag var fylld av:
- DET ÄR DITT FEL ATT JAG MÅR SÅ HÄR !!

Lyckades bära mig hyfsat normalt åt under middagen och umgänge med barn,
men när vi sedan blir själva i soffan runt åtta, så somnade du. Somnade???

Då höll jag på att spricka, jag ville ju bråka (egentligen prata)
Jag ville känna att vi var viktiga.
 Du skulle fråga mig hur det var, och jag skulle berätta om drömmen och olusten den väckte,
 då skulle du skratta lite och krama om mig och säga att jag var tokig.

Men nähä, så blev det inte.
Känner att jag dök rakt in i offerrollen dessutom fylld av ilska.

Tycker ändå att jag bemästrat denna skitdag utan att ställa till alltför
 mycket bekymmer för någon,och det är ju bra.


 Men nu får det räcka, nu går jag och lägger mig,
 med en övertygelse om att morgondagen blir solig.