tillit

Tänker mycket på ordet tillit och vad det betyder för mig.
Min syn på tillit har ganska naturligt ändrats det senaste året.
Men i det ligger också lite sorg.
Jag har levt hela mitt liv med att sortera in folk som pålitliga eller opålitliga.

Inte så att jag dömt folk direkt, men däremot har jag alltid
sagt att jag litar på folk fram till att dom missbrukar mitt förtroende.
Men med facit i hand så tror jag inte att 100% tillit finns,
det har jag ju inte ens till mig själv.

För det betyder ju i praktiken att jag inte får begå misstag, och det gör jag ju
eftersom jag är människa.
Så var går då gränsen för missbrukad tillit och vems gräns, för jag antar att den är
olika hos oss alla.

Om jag litar på en människa som lovat något, och den människan får förhinder
är det missbrukad tillit?

Är det missbrukad tillit att gå in och skada andra fast det
är en bieffekt av ett självskade beteende?

Är det missbrukad tillit att berätta en hemlighet som är för tung att
bära själv?

Kan bara konstatera att om ovanstående är missbrukad tillit, är inte jag någon
att lita på, så hur ska jag kunna kräva detta av någon annan.

Allting handlar ju om vems ögon man ser det med.

Jag tycker plötsligt att ordet tillit är ett ord som inte borde finnas, precis som rättvisa.
För vad som är rättvist för en, är orättvist för en annan.

Mitt nya sätt att se på tillit är lite jobbigt, eftersom jag är ganska svart eller vit,
Tydliga klara linjer för vad som är vad, är min melodi, men det finns inte.

Fortsätter att fundera ett tag till, och ser om jag kan komma på en revolutionerande sanning
om vad tillit är:)