växa

Jag känner att jag vill utvecklas, eller vecklas ut som det nog mer liknar.
Jag känner mig oerhört klar med min sjuka anpassningsförmåga till
dig och ditt mående.
Jag ser det ju, mitt skruvade beteende vad gäller att ta på mig rollen som
terapeut i ur och skur, ombedd eller inte, så haglar råden från min mun.

Såg  mina mönster oerhört tydligt när jag var i gruppen uppe i sthlm.
Det är så konstigt för mitt medberoende beteende gäller bara känslomässiga
saker,

Märkte ett diffat beteende igår, istället för att säga att vi kan prata senare,
för du känns diffad
så blir jag sur,  hur utvecklande är det??

Jag vill ju så gärna vara där, när detta är ditt problem
och jag fortsätter vara glad som jag var från början.
Men jag är inte där ännu, alla dagar.


jag plockar med mig ditt problem, och planterar i mitt huvud
sen kryddar jag med lite fantasi, som jag gärna låter gro ett tag
så det absolut inte blir mindre, jag låter det stanna där tills det blivit
så pass stort så jag får till ett katastrofscenario, och sen mår jag skit.

När jag sen kommer hem och du ber om ursäkt för ditt beteende
och berättar att du haft en bättre dag idag, så står jag där som ett ufo
och inser att mitt sjuka jag har förstört ännu en dag för mig.