Så himla lätt det är att komma vilse, i detta tillfrisknande.
Jag tycker jag kommit en bit på väg, och vips
så är jag på felspår.
Min hjärna vet ofta vad jag bör göra, men när denna
totala panik drabbar mig så blir jag helt blockerad.
Tillbaka på ruta ett känns det som, men så är det ju naturligtvis inte.
Jag VILL INTE må som jag mådde för ett halvår sen, aldrig mer.
jag måste ju acceptera att min man tar ansvar för sitt tillfrisknande.
Naturligtvis måste han få lära sig sina egna gränser, och få lov att göra sina egna misstag
annars kommer han ju aldrig framåt.
Men visst är jag rädd för misstagen.
Denna jäkla skit rädsla som poppar upp och växer sig urstark.
Jag är glad att det finns människor som kan ge mig en knuff upp
på rätt väg igen, min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar