lördag 19 februari 2011

självrannsakan

Har haft en lugn period fram tills för några dagar sen,
då blev du på kopplad till Internet på jobb igen.
oron naglade sig fast i mig, paniken spreds.

Här startade ditt utagerande alltid när du var aktiv.
Du har många gånger under din avstängning sagt att det har varit skönt,
och tur att du inte haft åtgången till alla dina start sidor.

men nu har du full tillgång igen, och jag blir livrädd.
Fick till mig att det är ett ansvar du måste ta
och känna själv i ditt tillfrisknande.

och visst förstår jag att det är så...

Men detta startade något hos mig, som jag tror är ganska bra,
obehagligt men bra ,för jag tror nämligen att det är hög tid för mig
med en självrannsakan, Hur pass ärlig är jag i mitt tillfrisknande egentligen??
gentemot mig själv, jag är påläst vad gäller medberoendet, och visst har jag förändrat
saker i handling, men mitt beteende mot dig är nog inte så rent och fritt från
påhopp och påminnelser som jag själv vill tro.

Jag kamoflerar det dessutom ganska bra,
jag lyssnar inte heller så bra på vad du tycker och känner,
eller jo, jag lyssnar men avfärdar det om det inte stämmer med mitt.

Så här kommer jag inte vidare på min väg till ett bättre mående
och dessutom är det sidor jag absolut inte vill behålla.

jag vill kunna uttrycka sorg, ilska ,glädje men med den respekten jag själv begär.
Ska jag vara riktigt ärlig, så lever det nog inom mig, kvar en liten elaking
som fortfarande ser "den onde och den gode" och jag behöver ju inte säga vem som är vem.

Detta är sanningar som svider en aning.
Vi har haft problem att mötas i kommunikationen, och för första gången
slår det mig att det kanske ligger på mig, (??)
Nu tror jag ju inte att det enbart ligger på mig, men eftersom jag är oförmögen att
ändra på dig, så får jag koncentrera mig på det jag kan ändra.
Det kanske räcker för att vi ska nå varandra.

Jag rättfärdigar gärna saker i mitt beteende som jag vet är fel, för så gjorde minsann du.
och där kan man ju undra hur gammal jag är.

Det känns som om din sjukdom har landat i mig, jag har inga tvivel om att
du har en sjukdom som du inte valt att få, men frågan är om jag fullt ut har förstått
hur sjuk jag är??

2 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Du är bäst!:)

livia sa...

Tack, det värmde nu när man synat sömmarna och hittat....:)