månadsmöte

Har varit och träffat "mina" medsystrar , och jag är så glad för dessa träffar.
Vi kan alla skratta åt eländet emellanåt och vi strävar åt samma håll,
även om våra situationer ser lite olika ut,
Här behöver jag inte vara "duktig" på någonting, inte ens på tillfrisknandet,

Det är enormt befriande, här finns en otrolig öppenhet, och inget dömande.
Vi pratar mycket tillfrisknande, men det är även tillåtet att känna både sorg och ilska
en stund.
Vi jämför ibland våra män och hittar många likheter, men också många olikheter.
Hela jag uppfylls med energi efter dessa träffar och det uppstår en speciell gemenskap
mellan oss som jag har svårt att känna med folk som inte varit med om samma sak.

Jag funderade mycket på en av dessa kvinnor på vägen hem, hennes man har nämligen
inte kommit på att han har en sjukdom, och behöver därför ingen hjälp, tycker han.
Hur känner egentligen hon när vi sitter och pratar tillfrisknande, att vi märker
så stora skillnader på våra män, och att det är ett krav att jobba med sig själv för att kunna tillfriskna tillsammans.

Jag kände lite idag att det skar till i mitt hjärta för hennes skull, och tänkte
hur orkar hon? 
Vad väntar hon på?
 vad är hennes mål?

vilken styrka hon besitter som orkar jobba med sig själv parallellt med
att leva med en aktiv sexmissbrukare (det kallar jag honom, fastän han säger att han slutat
han har ju alla beteendena kvar)

 Och ju mer jag tänker på det, så väntar hon ju på samma som oss andra,
att bygga upp sig själv för att kunna  ta vettiga beslut efter sin vilja som frisk.

Och vem är jag att tycka synd om henne, jag vill ju inte att någon
ska tycka synd om mig,
Ibland är det skönt när man tänkt efter.