första halvan

Idag kände jag en liten oro som brände,
och började fundera på vad jag skulle göra med den...

Kom igen nu, vad var det nu du skulle göra när detta lilla monster dök upp
.
Funderade ett tag på vad som gjort att jag kände som jag gjorde
och kom fram till att lite var nog en liten efterkänsla från gårdagen och helt och hållet mitt spöke,
och lite var en sanning som inte kommit fram som sanning ännu, d.v.s
ett litet sms som var ganska oskyldigt men dock ett som inte berättats om
trots att jag fått löfte om detta skedde.

Tog mig tiden att tänka ut hur jag skulle prata om detta utan att bråka,
och kom fram till att be om en stund när jag ville berätta för honom
vad jag behöver av honom, och att även berätta hur det funkar när det skenar
i mitt huvud och vad en utebliven sanning gör med mig.

Efter maten tyckte jag allt kändes lugnt och stabilt och vi bestämde oss för att sätta oss
ner och prata, jag var väldigt noga med att vara respektfull och inte anklagande.
Kändes bra, för det kändes som om han tog in det jag sa,  sen ska jag ärligt säga
att jag inte vet vad som hände, plötsligt hade det svävat ut och vi var farligt
nära gränsen för övertramp, båda två.

Ibland tror jag vi pratar om varandra, alltså om helt olika saker, för ibland fattar jag
inte svaret, och när jag frågar om igen,så tänker jag ofta, Har jag frågat det?
Känns ibland som om jag måste linda in saker i bomull först för annars tas det som att påhopp.
sen slutar det ofta med att vi konstaterar att vi menar likadant.

Jag känner att vi som par behöver hjälp, hjälp att reda ut lite i geggan,
lite riktlinjer om hur vi går vidare, vilket fokus vi ska ha och inte ha,
och jag tror att vi behöver höra det tillsammans, inte var och en för sig.
För så har det varit nu, han jobbar för relationen själv efter det han lärt sig
och jag jobbar för relationen själv efter det jag lärt mig,
 och nånstans måste detta fogas samman .och bli ett vi

När jag tar upp detta, så får jag ofta till svar att jobbar vi bara med oss själva följer
relationen automatiskt med, och det tror inte jag.
jag tror inte att något fixar sig av sig själv.

Han vill komma lite längre i sitt tillfrisknande också, innan han klarar att
reda ut relationen parallellt, för mig så ingår det på nåt vis att jobba med relationen
i sitt tillfrisknande.

 Så då var det låst läge, här blir jag jätte osäker på vad som är vad
Jag ser ju förrändringen hos honom
 och han jobbar på ett nytt sätt med sitt tillfrisknande,och beter sig annorlunda

ska jag ge honom mer tid?
 har jag för bråttom?
 eller är det mitt medberoende spöke som anpassar sig igen?
Vilken salig röra det blir i huvudet ibland, fast det känns så lätt att förstå när man hör någon annan säga det.