funderar

mycket på om jag många gånger är för snabb i att
tala om hur jag känner och hur jag mår för dig.
Jag är en människa som pendlar ganska mycket
i mitt mående numera (sen missbruket gjorde entré)
Och så fort jag känner oro, ledsenhet.......
så berättar jag för dig och söker tröst och bekräftelse,
får jag det så känns det bra, men får jag det inte så maler det vidare.

Jag är inte så bra på att samla ihop mina tankar och
lugnt och sansat reda ut vad som är vad rädslor, ilska, sorg m.m
utan då öser jag ur mig i hopp om att bli "räddad" för stunden.

Läser så mycket jag orkar om andra som varit i samma situation,
träffar också många liknande, och ofta slår det mig hur dessa kvinnor funderar
länge på saker innan dom lägger fram vad dom tycker och känner
till skillnad från mej då som kastar ur mig direkt något känns konstigt.
kanske borde jag ägna mig åt lite mer eftertanke eftersom jag ibland ångrar saker jag sagt.
men det är så svårt, känns som om jag håller på att spricka om jag inte får berätta medetsamma.

I måndags var jag på chakra balance dance (frigörandedans) och var väldigt
skeptiskt, kändes inte alls som jag, MEN det var fantastiskt kul,och väldigt
tänkvärt.
Det hela leddes av en fantastisk kvinna som var väldigt klok.

I går besökte vi RCA för första gången, och jag hade väldigt höga förväntningar
vi var tre par som berättade om våra relationer.
Det var annorlunda, vet inte riktigt vad jag tyckte (nu är jag eftertänksam;)
men jag hade nog önskat att det fanns par som var lite längre fram
för det kändes som om vi satt tre par som varken visste ut eller in.
Men vi måste naturligtvis ge det fler chanser, och det spelar nog stor roll
att jag har oerhört svårt att hitta hopp om vår relation.

Känner mig vilse och rädd!