magkänsla

Det känns i min mage att tillfrisknandet fortfarande styr min mans huvud.
Vi kan och har kunnat prata som två vuxna människor sen han kom hem från sthl,
utan att kasta grus på varandra i sandlådan.
Så har det varit innan,att vi har bråkat som två barn, dom hårda orden har haglat
 och vi har sårat varandra djupt.

Vi pratar ganska ofta om mående och ärlighet, det har känts bra.
Jag fick frågan när han kom hem om jag tyckte det var ok om han berättade när det var jobbigt,
självklart tyckte jag då, här råder numera ärlighet och öppenhet ,tänkte jag.
Men så idag kom då dagen när han inte mått så bra,
jag frågade på vilket sätt och han svarade att skuld skam och självömkan
gjorde  att han ville skita i allt ihop.

Då gick denna medberoende hjärnan igång igen ,- vadå vad menar du, utagera?
Det kändes inte alls bekvämt att höra,samtidigt så har jag själv sagt ja till detta
och jag vill ju att vi ska vara ärliga mot varandra.

Trots allt gjorde han ju rätt saker som han fått till sig, men ibland känner jag mig så
sargad över det som hänt och tänker då att ,nu är han snart igång igen,
när han inte orkar stå emot mer.

Berättade att jag tyckte det var bra att han berättade men även att det väckte en rädsla.
Han tog emot det bra och sa att han kan prata med någon annan,  men nä det vill jag ju inte heller.
,
Det känns som om det inte bara  är han som är svår att leva med ;)

Jag inser ju att jag måste ta sanningen, när jag nu bett om den,
(tror dessutom att det är tillfrisknande att berätta)
men mitt lilla medberoende och ut svultna hjärta,
vill ju bara höra hur glad han är över att ha oss kvar,
och hur lätt det blir när han tänker på sin familj. Men icke! Detta är inte lätt.