Det står en väska i min hall,som sticker i mina ögon.
Det är en ryggsäck som min man hade med sig från dysberoendekliniken,
fullpackad med papper,verktyg och böcker.
Den står där orörd sen i Lördagskväll.
Mitt sunda jag vet att inte detta är mitt,men jag kan inte sluta undra
varför man inte kastar sig över alla hjälpmedel och verktyg som står till buds.
Detta bottnar naturligtvis i min räddsla att allt friskt "tänk" ska blekna på min man.
Att förvara sitt tillfrisknande i en väska i hallen har ju
aldrig gjort underverk på någon.
Något jag också funderar på är min gränssättning.
igår kväll skulle mannen hjälpa mig att beställa tågbiljetter,
han ställde en fråga och jag svarade.
Han tyckte inte jag svarade på frågan och satte upp en sur min,
pang, då slog jag igen locket på min dator och sa att jag fixar det själv.
Sen fortsatte jag att vara som vanligt och sa vänligt att jag har väldigt svårt att ta det trumpna,
för det blir så himla likt missbruksbeteende.
Kände mig ganska nöjd en stund,men sen började jag tänka att jag nog överreagerat.
Har ibland svårt att skilja på sunda gränser och överreaktion.
För jag tänker att alla människor har ju dåliga dagar och det måste ju bli
extremt tröttsamt att allt hänvisas till missbruket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar